Igår fick jag ett efterlängtat email från min vän Adolfo Sainz.  Adolfo är kuban, aktiv i demokartirörelsen och en av de som fängslades av regimen 2003. Han dömdes till 15 års fängelse eftersom han begått brottet att  drömma om ett annat Kuba, att ordna möten med likasinnade och att diskutera vägar mot ett fritt, demokratiskt Kuba som respekterar mänskliga rättigheter och tillåter politiska partier. Adolfo har liksom de andra 75 i demokatirörelsen som fängslades, alltid agerat öppet och fredligt. Han har tillbringat sju långa år i fängelse, sju timmars bussresa från Havanna. Han har varit svårt sjuk, hungerstrejkat flera gånger och levt under vidriga  förhållanden.

Idag är Adolfo i Madrid. Han är en fri man men han är deporterad. De 52 fångar som Castro släppte fick inte återvända till sina liv och familjer på Kuba utan skickades till Spanien. Jag tror inte man ska se aktionen som ett tecken på att Kuba håller på att demokratiseras. Fortsatta påtryckningar från omvärlden och stöd till demokartirörelsen är fortsatt nödvändigt. Men det känns fantastiskt att veta att Adolfo är fri och att han, efter omtsändigheterna, mår relativt bra.

Jag träffade Adolfo när jag var på ön år 2001 och sedan dess har jag hållt kontakt med honom, hans  familj och många andra. Jag nominerade Damas de Blanco till Europaparlamentets Sasharovpris 2005. Damas de Blanco  är de fängslades hustrur och döttrar som varje vecka, klädda i vitt, har marscherat i Havanna till stöd för  sina män. De är verkliga hjältar dessa kvinnor och de har tålmodigt stått emot regimens trakasserier. De  fick priset, men ingen av kvinnorna fick utresetillstånd  för att hämta det. Kanske en dag….