Kärlek, tro och hopp

Homo- och transfobin runt om i Europa är ett problem att ta på allvar. Blickarna vänds nu mot Serbien, där en pridevecka arrangeras den här veckan och avslutas med en prideparad på lördag. I Belgrad har man genomfört en prideparad vid två tillfällen, 2001 och 2010, men båda gånger attackerades deltagarna och människor skadades. Både 2009 och förra året förbjöd de serbiska myndigheterna prideparaden. Arrangörerna har ännu inte fått besked om årets parad får tillstånd.

I Belgrad finns hotfulla affischer och graffiti som uppmanar till våld mot pridedeltagarna. ”Kärlek, tro och hopp”, är å sin sida Pridens motto i år. Och det är kärlek det handlar om. Rätten att älska den man vill, utan att förlora sina rättigheter, bli diskriminerad och riskera hot och våld. Tron att samhället går att förändra, och hoppet om att någon gång få leva i ett öppet samhälle handlar det också om.

Det behövs ett systematiskt arbete runt om i Europa, för att stärka medvetenheten om hbt-personers rättigheter på samhällets alla nivåer. Det handlar inte om särskilda rättigheter, utan lika rättigheter som alla andra. Det finns ett stort behov av att motverka alla tendenser till diskriminering mot hbt-personer genom lagstiftning och kampanjer. Möjligheten – och rättigheten – att få arrangera prideparader är en del av det arbetet.

Att myndigheter ger vika för hot om våld, och förbjuder paraden på grund av att det inte går att garantera säkerheten är ett problem. Mötesfriheten är en oerhört viktig beståndsdel av en demokrati och staten har som uppgift att garantera medborgarnas rättigheter.

Kärlek, tro och hopp är mottot, men när jag tänker på arrangörerna och de hbt-personer som lever i Belgrad, tänker jag också på mod. De är modiga starka personer som kämpar för att påverka politiker, myndigheter och våldsamma huliganer för att förbättra samhället, men troligtvis också fördomsfulla nära och kära. Jag hoppas jag får önska dem Happy pride nu på lördag.