You are currently browsing the tag archive for the ‘demokrati’ tag.

Photo: EsB European Commission

Photo: EsB European Commission

Nu har våren definitivt kommit till Bryssel. Körsbärsträden har blommat ett tag och allt mer börjar slå ut i grönt och blomning. Solen skiner och uteserveringarna fylls. Europaparlamentsvalet närmar sig och fokus flyttas. I och med valkampanjen och slutet på mandatperioden ändrar arbetet i kommissionen karaktär något. Vi hinner med att lägga några få ytterligare förslag till parlamentet innan de försvinner på valkampanj och några viktiga lagförslag ska ännu röstas. Det är också en tid för att blicka tillbaka över vad vi åstadkommit under mandatperioden och fundera över vilka utmaningar som återstår att ta tag i.

En erfarenhet vi har är att EU idag inte har tillräckliga verktyg för att internt ta tag i bristande respekt för rättsstaten och hot mot skyddet av de grundläggande värderingar EU bygger på, efter att ett land väl har blivit medlem. Det kan innebära trovärdighetsproblem eftersom EU alltid betonar mänskliga rättigheter, respekt för rättsstaten etc i t.ex medlemskapsförhandlingar. Då måste vi också ha en trovärdig politik gentemot oss själva. I till exempel Ungern har bland annat både medias frihet och rättsväsendets oberoende varit hotat. EU och Europarådet har reagerat kraftigt, och har med hjälp av både politisk övertalning och juridiska verktyg lyckats ändra något på den inslagna vägen, men samtidigt står det klart att vi inte har tillräckliga instrument till vårt förfogande. Det saknas ett effektivt instrument som vi kan använda innan det går så långt som att EU måste utesluta ett land (artikel 7 i fördraget.).

Jag har under många år argumenterat för att EU behöver en mekanism efter att ett land blivit medlem, och en medelväg mellan överträdelseförfaranden och ”kärnvapensalternativet” i artikel 7. Det känns än mer angeläget när vi ser framfarten av extrema partier. EU grundades efter att Europa upplevt fasansfullheterna under andra världskriget. Det är vår uppgift att se till att ingen diskrimineras, eller de grundläggande principerna om demokrati och rättsstat hotas. Det är därför glädjande att vi på dagens kommissionsmöte beslutade om ett förslag att genomföra inom de gällande fördragen, mot allvarliga och systematiska fall av brott mot rättsstaten. Det är bättre att förebygga än att bota. Genom dialog, vill vi ta itu med problemen innan de får ut av kontroll och innan de förebyggande eller sanktionsmekanismerav artikel 7 måste användas. Detta nya instrument bekräftar att rättsstaten är själva kärnan i vår europeiska gemenskap och att kommissionen kommer att spela sin roll för att försvara den. (länk)

Jag följer med spänning vad som händer i Libyen. Det är i skrivandets stund ännu inte helt klart om en av världens grymmaste diktatorer Kadaffi är avsatt men mycket tyder på att han nu är uträknad. Nu måste han ställas till svar för vad han har utsatt sitt folk för under de 42 år som han hållit befolkningen i sitt terrorgrepp. EU har under våren bistått det libyska folket med bla humanitär hjälp, här kan du läsa mer om vad EU har gjort. Och precis som med Tunisien och Egypten tidigare i våras står EU nu också redo att bistå och stötta Libyen i en demokratisk utveckling. Vägen efter Kadaffi är lång men ett demokratiskt Libyen skulle betyda oerhört mycket, inte bara för det libyska folket utanför hela regionen.

År 2002 bildades Afrikanska Unionen (AU) med 53 medlemsländer (alla länder i Afrika utom Marocko pga Västsaharafrågan). AU jobbar med att försöka samordna afrikanska synpunkter och intressen, stödja demokrati, good governance och ekonomisk och social utveckling av kontinenten. Det finns naturligtvis många olika åsikter men AU utvecklas till ett allt mer intressant forum. Deras organisation påminner om EU:s med ett råd, en parlamentarisk församling och en kommission. De har sitt säte i Addis Abeba i Etiopien.

EU-kommissionen och AU:s kommission träffas en gång om året och denna gång har vi möte i Bryssel. Idag har vi haft möten kommissionärer emellan i olika kluster. Jag har framför allt diskuterat migration, visumfrågor och situationen i Libyen.

Två positiva saker hände den här helgen – Barca vann Champions League och Malta röstade ja till skilsmässa. Malta är det enda landet i världen, tillsammans med Filippinerna där skilsmässa är förbjudet. Genom helgens folkomröstning kan Malta bli ett ”normalt” europeiskt land i detta avseende och det är välkommet.

Det är svettigt på kontoret idag, temperaturen utomhus visar på 31°C grader och det blir nog åskoväder ikväll.

Idag har jag deltagit i en årlig dialog med religiösa samfund som Barroso bjuder in till, tillsammans med rådets ordförande Herman van Rompuy och Europaparlamentets talman Jerzy Buzek. Det var representanter från protestantiska, katolska och ortodoxa kyrkan i Europa, judiska församlingar, muslimska och en ledamot som representerade Europas buddister. Temat för diskussionerna var tolerans och demokrati och vi talade främst om effekterna av händelserna i Nordafrika. Det var intressant, samtliga representanter betonade vikten av respekt för minoriteter och tolerans i omvälvningarna, samt inte minst behovet av att stärka kvinnornas roll i de länder som nu tar sina första steg mot demokrati.

Jag har också haft möte med Serbiens inrikesminister som är på besök i Bryssel. Vi talade naturligtvis om arresteringen av Mladic och effekterna av detta. Om allt går väl skickas han till Haag i slutet på veckan. Vi talade också om visumliberaliseringen och om den serbiska regeringens arbete mot organiserad brottslighet och korruption.

Det är frustrerande att inte ha en klar bild av vad som händer i Libyen. Det jag har lyckats ta del av från nyhetsrapporteringen är förfärligt. Jag såg Khaddafis tal igår och där visade han tydligt sitt rätta ansikte. Det är därför mycket glädjande att höra om reaktionerna från libyska diplomater och politiker som tydligt vågar ta ställning mot Libyens diktator.

Vi måste samtidigt förbereda oss på det värsta och på att kunna ta emot flyktingar från regionen. Vi tittar nu på möjligheten att från kommissionens sida föreslå att de människor som kan tänkas fly till EU tillfälligt ska kunna stanna om situationen ytterligare skulle förvärras.

Vi behöver som jag skrivit tidigare, se över våra långsiktiga insatser i regionen och särskilt förtydliga målsättningarna med vår grannskapspolitik. Jag menar att en viktig del i denna strategi ska vara att utveckla ett partnerskap för rörlighet med länderna kring Medelhavet, något som vi redan har idag med Cap Verde och Moldavien. Vi måste också öka handelsutbytet och dessa länders tillträde till våra marknader samt öppna upp för arbetskraftsinvandring och uppmuntra rörlighet för studenter och forskare.

Men det absolut viktigaste är att vi sätter större kraft bakom insatser för att främja en demokratisk utveckling där rättsstatens principer och mänskliga rättigheter står i fokus. Vi har inte gjort tillräckligt på dessa områden.

Häromveckan fick jag en USB-sticka av Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter på posten, med tolv röster från Vitryssland. Utvecklingen i Vitryssland är en fråga som ligger mig varmt om hjärtat. EU har en tydlig linje för frihet, demokrati och mänskliga rättigheter för det vitryska folket. Tyvärr har vi inte sett de framsteg vi skulle önskat och inom EU diskuteras kontinuerligt hur vi, utan att tumma på kraven för mänskliga rättigheter, effektivt kan påverka utvecklingen i Vitryssland.

Beundransvärda är i alla fall de som kämpar för människors frihet i Europas sista diktatur, och inom svenska regeringen och EU följer vi utvecklingen noga.

Så var det dags! För några timmar sedan trädde Lissabonfördraget i kraft. Det arbete som började vid toppmötet i belgiska Laeken i december 2001 har nu till slut utmynnat i en klar och tydlig regelbok som anger hur EU ska styras och fungera framöver. För första gången har EU ett fördrag som är framtaget efter öppna diskussioner där såväl regeringar som riksdagsledamöter och EU-parlamentariker varit med. Det förslag som lämnades av EU:s framtidskonvent i juli 2003 är nämligen till mycket stora delar identiskt med vad som idag blivit Lissabonfördraget.

Med Lissabonfördraget tar EU ett stort steg framåt. Vi kommer att få se en europeisk union som blir mer effektiv och snabbfotad, men samtidigt mer öppen och demokratisk. Här är några av godbitarna!

Effektivare EU. Kravet på enhällighet ersätts med majoritetsbeslut på en rad områden, till exempel inom rättspolitiken. Det gör det enklare att bekämpa den organiserade brottsligheten. Med den nya utrikesrepresentanten kan EU bli en betydligt starkare global aktör och det blir lättare att jobba med ännu fler medlemsländer i framtiden.

Mer demokratiskt EU. Europaparlamentet får mer makt än idag, bland annat inom jordbrukspolitik och frågor som rör brottsbekämpning. Även riksdagen får en tydligare roll i att bevaka om beslut ska fattas på EU-nivå eller i Sverige.

Bättre öppenhet och insyn. Ministerrådets möten öppnas för insyn när man debatterar och stiftar lagar. Samtidigt får EU:s offentlighetsprincip en större tyngd.

Mer fokus på medborgarna. EU:s stadga för grundläggande rättigheter blir bindande och ger medborgarna ett starkare skydd.

Att Lissabonfördraget är i hamn innebär också slutet på åtta års konvulsioner kring hur unionen ska fungera. Nu behöver vi ägna all kraft åt att ta itu med de stora utmaningar som Europa står inför: klimatproblematiken, att skapa förutsättningar för nya jobb, bekämpa den organiserade brottsligheten och att göra EU till en bättre global aktör.

Se även Jerzy Buzek, Anna Kinberg Batra

HavelMycket har sagts om järnridåns fall och den förändringens vind som blåste genom Europa 1989, men få kan göra det med sådan auktoritet som tjecken Václav Havel. Havel var en av de ledande dissidenterna och medborgarrättskämparna i den sovjetiska maktsfären, och ledde det fria Tjeckoslovakien och senare Tjeckien som president. Ett Tjeckien som på 20 år, liksom stora delar av övriga Central- och Östeuropa, gått från kommunistiskt förtryck till frihet, demokrati och medlemskap i EU.

Jag representerar rådet idag i Europaparlamentet och kommer under sessionen att besvara frågor på flera olika ämnen, men ibland kan det vara bra att bli påmind om vilken förändring Europa verkligen genomgått. En sådan påminnelse fick vi verkligen i eftermiddags, när Václav Havel i ett fullsatt Europaparlament höll ett kraftfullt tal om järnridåns fall och Europas framtid. Havel har länge visat ett starkt engagemang för det europeiska samarbetet och hans tal idag hade en tydligt federalistisk vinkel.

Att Lissabonfördraget nu kan träda i kraft tycker jag är fantastiskt roligt och mycket välbehövligt för Europa. Jag vill därför bara kort kommentera några påståenden av dem som inte håller med mig och som helst skulle vilja slippa Lissabonfördraget.

Diskussionen har varit uppe många gånger förut, men Lissabonfördraget gör inte EU till en superstat. Det stärker det direktvalda Europaparlamentets ställning: en viktig reform för ett mer demokratiskt EU. Det ökar öppenheten inom EU: offentlighetsprincipen utökas och ministerrådet öppnas upp. Och det gör det möjligt att på ett effektivt sätt arbeta med en union som nu innehåller 27 medlemsländer och förhoppningsvis kommer att växa ytterligare.

Det innebär inte heller, som Robert Sundberg påstår på Dalademokratens ledarsida, att vi nu givit upp en självständig utrikes- och säkerhetspolitik. Sundberg påstår att Det finns inget utrymme för ett land i unionen att ha en annan linje än den som den höge representanten för. Detta är ett påstående som ofta kommer från vänsterhåll, men det blir inte mer sant för det. En riktigare formulering vore: Det finns inget utrymme för den höge representanten att ha en annan linje än den som länderna i unionen kommer överens om.

Sundberg påstår även att Folkpartiet i över 15 år profilerat sig som det i Sverige som velat ha så mycket överstatlig makt i EU som möjligt. Detta är naturligtvis huvudsakligen demagogiskt: vi ser inget egenvärde i att flytta makt till EU. Däremot är det tydligt för oss att det finns vissa områden där vi gärna ser ett starkare samarbete eftersom vissa frågor helt enkelt inte kan lösas av ett enskilt land. Precis som föroreningar är exempelvis den organiserade brottsligheten ofta gränsöverskridande. Därför förespråkar Folkpartiet ett europeiskt FBI.

Och i denna syn, att EU bör göra mer i vissa viktiga frågor, har Folkpartiet uppenbarligen opinionen med oss. I senaste Eurobarometerundersökningen framgår till exempel att

• 87% av svenskarna vill ha mer beslutsfattande på europeisk nivå i kampen mot den organiserade brottsligheten och mot terrorismen.
• 82% tycker att EU ska ha mer att säga till om i skyddet av miljön.
• 81% vill ha mer samarbete på forskningsområdet.

Det betyder inte att vi vill att EU ska göra allt eller är nöjda med allt EU gör. Jordbrukspolitiken och regionalpolitiken är två tunga områden som vi har tydliga synpunkter på. Jag har länge förespråkat att EU ska ha en tydlig kompetenskatalog, som anger vad EU ska göra (och inte göra).

Detta fick jag tyvärr inte gehör för i processen som mynnade ut i Lissabonfördraget. Men Lissabonfördraget innebär ändå många bra steg i rätt riktning. Därför gläds jag över Lissabonfördraget, men kampen för ett bättre EU slutar inte för det. Vi kanske kan lägga Lissabonfördraget till handlingarna snart och fundera på hur vi går vidare mot ett ännu öppnare och mer demokratiskt EU, som ägnar sig mer åt rätt saker? Alla goda idéer och krafter är välkomna.

MemorialFör några timmar sedan blev det klart att den ryska människorättsorganisationen Memorial får årets Sacharovpris, Europaparlamentets pris för tankefrihet. I 20 års tid har Europaparlamentet gett det till modiga förkämpar för demokrati och mänskliga rättigheter, som kubanske dissidenten Oswaldo José Payá Sardiñas (som jag själv nominerade), Nelson Mandela, Reportrar utan gränser och vitryske oppositionsledaren Aljaksandr Milinkevitj.

Till denna skara sällar sig nu Memorial. Det är en värdig vinnare som tydligt kämpat för demokrati, mänskliga rättigheter och rättssäkerhet i länderna i f.d. Sovjetunionen. Europaparlamentets polske talman Jerzy Buzek motiverade priset med

Genom att tilldela årets Sacharovpris till Oleg Orlov, Sergeg Kovalev och Ljudmila Alexejeva för organisationen MEMORIAL och alla andra som arbetar för mänskliga rättigheter i Ryssland, så hoppas vi bidra till att få ett stopp på rädslan och våldet som finns runt arbetet för mänskliga rättigheter i Ryssland. Vi hoppas också få ut vårt budskap att människorättsaktivister måste ha möjlighet att utöva sin rättighet till tankefrihet och rätt att uttrycka sig.

Mattias Svensson går på Neos blogg hårt ut mot mig för att jag ifrågasatt att Vaclav Klaus kan rädda EU-demokratin. Svensson påstår att Lissabonfördraget inte godkänts ”med demokratiska metoder utifrån något folkligt mandat i medlemsländerna”.

Okej. Lissbonfördraget har godkänts av de folkvalda parlamenten i 26 av EU:s medlemsländer, utsedda i fullt demokratiska val. I det 27:e medlemslandet, Irland, röstade två tredjedelar (67%) ja till fördraget i en folkomröstning.

Detta tycker jag nog är en ovanligt tydlig demokratisk grund. Att ena 27 länder är en nog så svår uppgift även i mindre omfattande frågor. Detta breda stöd är en stark signal om att Lissabonfördraget är efterfrågat och välbehövligt.

Det Mattias Svensson med flera är inne på och som brukar anföras för att processen ändå varit odemokratisk är:

1. EU accepterar inte ett nej och tvingade irländarna att rösta igen.

- Att fråga irländarna vad de var missnöjda med är knappast odemokratiskt. Efter den första folkomröstningen tog EU en tankepaus. Därefter startade en dialog med irländarna om vad de var missnöjda med, och detta ledde till ett antal rättsliga garantier på för irländarna viktiga områden. Utifrån dessa förutsättningar utlyste irländska regeringen en ny folkomröstning, och irländarna gav sitt tydliga ja till att de vill ha Lissabonfördraget.

2. Ni vågar inte låta oss rösta i Sverige.

- Jag är helt med på att folkomröstningar ofta har en folkbildande effekt. Men att automatiskt se folkomröstningar som en högre form av demokrati än den representativa demokratin vi är i mina ögon felaktigt. Folkomröstningar ska användas sparsamt och när det är en fråga där svaret är enkelt att tolka, och detta är inte fallet med Lissabonfördraget. Att riksdagen, liksom 25 andra europeiska parlament, godkänt Lissabonfördraget är legitimt och enligt demokratiska metoder. Vi brukar i Sverige inte folkomrösta om olika internationella fördrag.

Detta tycks emellertid inte räknas för Svensson. Han tycker att räddningen för europeisk demokrati vore om den tjeckiske presidenten Vaclav Klaus går emot det tjeckiska parlamentet (som i båda kamrarna godkänt fördraget) och det tjeckiska folket (som enligt opinionsundersökningar vill ha fördraget), och vägrar skriva på. Och då ska man komma ihåg att Klaus inte ens är direktvald av det tjeckiska folket.

Att tala om bristande demokratiska metoder, som också Johan Norberg är inne på, kan jag därför tycka klingar falskt.

Men för att inte bara tala om processfrågan: Jag tror, till skillnad från Svensson, att det är positivt att varje medborgare förses med en uppsättning garanterade rättigheter när EU fattar beslut. Och jag tycker att det är viktigt att enskilda länder inte ska kunna blockera reformer av exempelvis jordbrukspolitiken. På flera områden är det bra om EU kan agera effektivare, och här uppfattar jag att jag har svenska folket med mig. I senaste Eurobarometerundersökningen framgår till exempel att

• 87% av svenskarna vill ha mer beslutsfattande på europeisk nivå i kampen mot den organiserade brottsligheten och mot terrorismen.
• 82% tycker att EU ska ha mer att säga till om i skyddet av miljön.
• 81% vill ha mer samarbete på forskningsområdet.

EU ska naturligtvis inte göra allt – det är viktigt att EU inte blir klåfingrigt i onödan. Där finsn det en hel del att göra, där kan vi vara överens. jag skulle gärna se att t.ex jordbrukspolitiken avreglerades och avskaffades, att regionalpolitiken kraftigt reformerades och att mycket av EU:s regelverk förenklades. men en liten förbättring inför i Lissabonfördraget i och med att det införs en möjlighet för de nationella parlamenten att skicka tillbaka förslag till lagstiftning som de anser är för klåfingrig. Men på vissa områden – i till exempel kampen mot klimatet och den organiserade brottsligheten – är det viktigt med ett beslutskraftigt EU.

…vet man att man gör något rätt.

Jag har sysslat med Lissabonfördraget ganska länge nu, och har lyssnat på många motståndares utfall mot fördraget. Visst kan man vara missnöjd med vissa delar av fördraget – även jag har en lista på förbättringar. Men jag har ännu inte fått höra någon förklara vad de tycker är så bra med det nu gällande Nicefördraget, som gör att de föredrar det framför Lissabonfördraget.

Nu senast efter att irländarna röstade ja har vi fått höra EU-parlamentarikern Eva-Britt Svensson påstå att vi nu får “mindre demokrati”. Lars Ohly menade i gårdagens Agenda att fördraget är odemokratiskt. Jonas Sjöstedt bloggar att fredagen, då irländarna röstade, är ”en svart dag för alla som vill se ett mer demokratiskt och progressivt EU”. Och Mattias Svensson på Neo skriver i Expressen att “Klaus kan rädda EU-demokratin”.

Jag vill därför ställa den raka frågan: på vilket sätt är Nicefördraget mer demokratiskt? Det ger mindre makt till det direktvalda Europaparlamentet än Lissabonfördraget. Det ger sämre insyn och öppenhet när EU tar beslut. Det ger de nationella parlamenten mindre möjligheter att säga stopp när beslut tas i EU som hör hemma på nationell eller lokal nivå. Och det innhåller inte den stadga för grundläggande rättigheter som ger alla EU-medboragre en uppsättning garanterade rättigheter när EU fattar beslut.

Jag har försökt diskutera Lissabonfördraget och EU:s institutionella frågor i många års tid. Den nuvarande regeringen har gjort Lissabonfördraget tillgängligt gratis, som både pocket och PDF-fil. Jag har varit på debatter, seminarier, diskussionskvällar och öppet hus för att just diskutera Lissabonfördraget. Ändå är det mig Jonas Sjöstedt anklagar för att bjuda på propaganda istället för seriös debatt.

Lissabonfördraget har nu godkänts av folkvalda parlament eller i folkomröstning i alla 27 medlemsländer i EU. Motståndarna tycks nu sätta sitt hopp till att den tjeckiske presidenten Vaclav Klaus ska köra över det tjeckiska parlamentet (och den majoritet av det tjeckiska folket som enligt alla opinionsundersökningar stöder fördraget) och stoppa fördraget. En ensam man i en union med 500 miljoner medborgare kan nu rädda den europeiska demokratin, råder storyn.

Jag kan inte tolka det som annat än att man hoppas störa det europeiska samarbetet så mycket som möjligt. Som Eva-Britt Svensson skriver: “Ska detta Babylons torn falla bör det vara genom att dess fundament krakelerar och vad passar väl bättre än en genomgripande institutionell kris som start på en spricka i murbruket?”

Någon starkare omsorg om den europeiska demokratin har i alla fall jag svårt att få syn på. Som sagt: när kommunister och nyliberaler är överens, då är man nåt viktigt på spåren…

I morse kommenterade jag för övrigt Lissabonfördraget i Nyhetsmorgon
och P1 Morgon. Länkar för den intresserade:
Nyhetsmorgon
P1 Morgon

OrdförandeklubbaFör några dagar sedan hävdade TCO:s Ingemar Hamskärs och LO:s Claes Mikael Jonssons på Brännpunkt att EG-domstolens tolkningar är ett hot mot demokratin. Jag har skrivit en replik, där jag bland annat påpekar att:

Att de gemensamma bestämmelserna tolkas på samma sätt inom EU är en förutsättning för att syftena med samarbetet ska uppnås. EG-domstolen ska garantera att de gemensamma bestämmelserna inom EU följs. Tänk om de miljöregler eller bestämmelser om jämställdhet som Sverige slagits för att EG ska anta, skulle kunna underkännas genom ett enkelt politiskt beslut i en annan medlemsstat. Jag tvivlar på att det är något som författarna eftersträvar.

Läs gärna hela min replik.

Mitt lilla inlägg om EU och Lissabonfördraget igår har givit kommentarer. Kul! Som svar på inläggen skulle jag vilja vidhålla att Lissabonfördraget trots allt är det mest demokratiska fördrag som EU har haft hittills och att det, om det går igenom, gör samarbetet öppnare, effektivare och mer demokratiskt än idag. Det betyder inte att det inte kommer att finnas brister, men det är en bra utgångspunkt. Medborgarna och de nationella parlamenten får mer att säga till om och riksdagen kan tillsammans med andra nationella parlament stoppa förslag från kommissionen som de anser är för klåfingriga.

Europaparlamentets (EP) makt ökar, de blir medbeslutande i alla frågor där EU har beslutsmakt och det är bra för då ökar öppenheten och ansvarsutkrävandet. Bland annat får EP medbslutande över jordbruksbudgeten och det rättsliga samarbetet, områden där det behövs mer medborgerligt inflytande och kontroll än idag. Då ökar möjligheten att reformera EU:s jordbrukspolitik, en politik som kostar 42% av EU:s budget och som idag görs upp i slutna rum av ministrarna.

Europaparlamentet har sedan europasamarbetets början varit den institution som fått mer och mer inflytande. När väl makten givits dem kommer det inte gå att återkalla, så det är nu viktigt att ledamöterna använder sin utökade makt klokt och ansvarsfullt. Det tror jag att man kommer att göra.

Lissabonfördraget är ännu inte på plats. Det skall folkomröstas på Irland den 2 oktober och de tjeckiske och polske presidenterna har ännu inte skrivit under. Om Lissabonfördraget faller finns ingen plan B. Då är det Nicefördraget, dagens fördrag som gäller. Det är sämre i alla avseenden och kritikerna till Lissabon bör komma ihåg att det är Nice som är alternativet under överskådlig tid. Flera länder har sagt att då är det också slut med utvidgningen, en åsikt Sveriges regering naturligtvis inte delar men som tyvärr är tydlig i flera huvudstäder. Det finns ingen ork att efter 8 års institutionell debatt nu börja omförhandla ett nytt fördrag.

Idag går befolkningen i Afghanistan till valurnorna för att rösta fram landets nya president och provinsförsamlingar. Det är första gången sedan 70-talet som afghanerna själva fullt ut ansvarar för valen, som hålls under mycket svåra omständigheter.

Trots det har vi sett en imponerande valkampanj som präglats av en vital och professionell debatt, med stor täckning av afghanska medier. Förhoppningsvis kan det bidra till att en stor del av befolkningen verkligen använder sin rösträtt innan vallokalerna stänger ikväll. Det finns dock en betydande risk för att valdeltagandet blir lågt i vissa områden, eftersom talibanerna gör allt för att hota och trakassera den som väljer att gå och rösta.

Vikten av ett trovärdigt valresultat som kan accepteras av den afghanska befolkningen kan inte nog understrykas. Det är bara ett demokratiskt val, där både män och kvinnor fritt kan läggas sin röst, och där valfusket verkligen hålls till ett minimum, som kan bereda väg för ett demokratiskt, stabilt och säkert Afghanistan.

Våra svenska trupper i Afghanistan gör ett fantastiskt arbete för att skapa säkerhet och trygghet för människorna i det sedan årtionden krigsdrabbade landet. Självklart innebär det arbetet också stora risker för den egna säkerheten.

Men samtidigt som svenska män och kvinnor gör allt för att hjälpa den afghanska befolkningen att bygga sin demokrati så kräver vänstern och miljöpartiet här hemma att de ska åka hem. Men har inte afghanerna samma rätt till demokrati som vi? Om den nationella trångsyntheten är vad socialdemokraternas kompisar i den röd-gröna alliansen menar med solidaritet, så har vi all anledning att vara oroliga.

Skriv in din epostadress för att prenumerera på den här bloggen och därmed få information om nya inlägg via epost.

@MalmstromEU

Fel: Twitter svarade inte. Vänta några minuter och uppdatera den här sidan.

Netikett

Kommentarskribenter måste hålla sig till anständig samtalston. Diskussionen ska ske med respekt för alla människors lika värde. Detta gäller även för länkar.
wordpress statistics
Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 226 andra följare

%d bloggare gillar detta: