You are currently browsing the tag archive for the ‘Ensamkommande flyktingbarn’ tag.

Idag fattade EU-domstolen ett beslut som förtydligar vilken tolkning som gäller för Dublinförordningen – i frågan om vilken medlemsstat som ska behandla en asylansökan från ett ensamkommande flyktingbarn. Dagens dom är en viktig vägledning för hur domstolar och myndigheter tolkar den europeiska asyllagstiftningen och hur vi bemöter och behandlar de mest utsatta – barnen utan föräldrar och vuxna släktingar. Domstolen slår fast i sitt förtydligande att ensamkommande barn bara ska kunna överföras via ett Dublinförfarande (alltså skickas tillbaka till det land där asylansökan först lämnades in) i syfte att återförenas med en familjemedlem eller släkting.

Huvudregeln blir nu att asylansökan från ett ensamkommande bör hanteras i den medlemsstat där barnet befinner sig. Det är ett viktigt och glädjande besked där principen om barnets bästa verkligen stärks. Domstolens avgörande bör dock inte hindra det nära förestående antagandet av det stora asylpaketet eftersom domen ändå blir bindande för medlemsländerna. Däremot kan jag inte utesluta att reglerna i framtiden behöver revideras så att de ligger i linje med det domstolen konstaterat i sitt klargörande idag. Vi kommer nu att gå igenom domen och lagstiftningen och överväga om vi behöver en översyn av bestämmelsen om ensamkommande barn i Dublinförordningen.

Hibbe och Cecilia i Göteborg

Hibbe i Göteborg. Foto: Norrgard

Hibbe, som jag träffade igår i Göteborg, är en tuff kille. Han är 15 år, spelar fotboll på fritiden och vill bli socionom. Socionom, precis som flera av de vuxna som jobbar där han bor. De som hjälper honom med läxor varje vardagkväll efter skolan och som han lagar middag med hemma där han bor. Helst pizza.

Hibbe har flytt från Afghanistan till Sverige. Den sista biten utan sin familj. Han är en av de 12000 ensamkommande flyktingbarn som kommer till Europa varje år och söker asyl ( siffran är nog högre pga stort mörkertal). En del är föräldralösa, andra har kommit från sina föräldrar under flykten, och en del har föräldrar i hemlandet som hoppas på en bättre framtid för sitt barn. Gemensamt för dem är att de är barn som behöver samhällets hjälp och stöd tills de blir myndiga och ska klara sig på egen hand.

Jag blir arg när killar och tjejer som Hibbe reduceras till en samhällskostnad i debatten. När barn blir behandlade som brottslingar och låses in bara för att de kommit till Europa. De är barn utan föräldrar som flyr från krig och konflikter som kommer hit ensamma och behöver erbjudas stöd för att få växa upp i trygghet som andra barn.

Jag kommer bära med mig Hibbes historia och framtidsplaner i mitt arbete som kommissionär. Det är en fröjd att se lyckade exempel på hur vi kan möta de barn och ungdomar som kommer till Europa. Ett sådant exempel såg jag idag vid mitt besök på Gandalf, ett hem för ensamkommande barn. Det var fantastiskt att träffa  engagerad personal som glatt berättar hur bra det gått för de barn som tidigare bott på hemmet och som flyttat vidare, skaffat jobb och familj. Goda exemplen på gott mottagande måste spridas och goda erfarenheter delas med sig. I Europa idag behöver mottagningen av flyktingbarn bli mycket bättre och vi får aldrig glömma att det är ungdomar som Hibbe som det handlar om. Aldrig en kostad, en siffra i statistiken. Aldrig illegal.

Du kan läsa kommissionens senaste rapport om ensamkommande flyktingbarn här.

Från fredagens presskonferens. Foto: EU-kommissionen

Tusentals barn tar sig varje år till EU för att söka ett nytt liv. Många av dem utstår fruktansvärda prövningar för att komma hit, på flykt undan krig och konflikter. För två år sedan presenterade jag en handlingsplan för mottagandet av ensamkommande barn. Den antogs av medlemsländerna och idag presenterar jag en halvtidsrapport. Den visar att  mycket återstår att göra i EU innan vi kan vara stolta över hur vi behandlar barnen vid ankomsten.

Det finns fortfarande problem i mottagningscenter runtom i unionen, med unga som låses in och förvaras tillsammans med vuxna. Europas länder behöver också bli mycket bättre på att utbyta erfarenheter och barnvändliga metoder, till exempel när det gäller åldersbestämning.

I en del länder finns en syn på strömmen av ensamkommande barn (förra året dryga 12 000 personer som sökte asyl, den verkliga siffran är nog mycket större) som att detta skulle handla om en tillfällig trend. Det är det inte, utan en realitet över lång tid som vi inte kan vända bort blicken ifrån.

Ett av mina starkaste minnen som kommissionär är den afghanske pojke som jag mötte i ett mottagningscenter kring floden Evros vid gränsen till Turkiet häromåret. Han trängdes med ett 70-tal andra flyktingar i en trång och smutsig sal. Pojken bad mig om en euro för att kunna ringa sin mamma. Sådana ögonblick dröjer sig kvar.

Hela rapporten, bakgrundsmaterial och annat finns att läsa här. Idag publicerar också Dagens Nyheter min debattartikel i ämnet.

Cecilia Malmströms besök av flyktingläger i Tunisien mars 2011

I flyktingläger i Tunisien. Foto: European Commission

Att få igenom en gemensam europeisk flyktinglagstiftning är för mig ett av de viktigaste målen, om inte till och med det enskilt viktigaste, för mig som kommissionär. Medlemsländerna har talat om detta i många år och skillnaden i hur människor på flykt tas emot inom EU är oacceptabelt stor. Ett fåtal länder tar idag ett stort ansvar medan andra borde kunna göra mer. Det europeiska samarbetet grundar sig på värderingar om mänsklig värdighet, frihet, demokrati och mänskliga rättigheter. Detta är alla överens om men det får inte stanna vid tomma ord i ett fördrag. Mitt EU är villigt att hjälpa människor som behöver skydd och vi ska göra det under värdiga förhållanden. Därför måste medlemsstater, dess regeringar och ledande politiker ta ansvar. Fler kan göra mer.

Idag var det dags för Europaparlamentets utskott för medborgerliga fri- och rättigheter (LIBE) att rösta om två nyckelelement i arbetet mot den gemensamma flyktingpolitiken, nämligen en reviderad Dublinförordning samt mottagandevillkoren för flyktingar. Äntligen! De är två viktiga ingredienser, där hela asylsystemet är slutprodukten.

Standarden för hur skyddsbehövande tas emot varierar kraftigt mellan EU-länder idag. Det finns länder som sköter sina åtaganden. Det finns länder där mottagningen behöver förbättras. Men det finns också där flyktingmottagningen står långt ifrån EU:s värderingar – och där vi ser ett ovärdigt bemötande av människor i behov av skydd. Därför är gemensamma regler och standarder för mottagandevillkor så enormt viktigt. Det ska inte spela någon roll vilket land man flyr till, en asylsökande ska veta att hans eller hennes ansökan behandlas korrekt och rättssäkert överallt. Om alla medlemsländer har en fungerande mottagning kan vi också hjälpa fler personer som behöver asyl. I och med dagens beslut kommer nivåerna på skydd och mottagning att öka väsentligt och reglerna blir klarare.

Förhandlingarna om de två direktiven har varit oerhört tuffa mellan och inom rådet och parlamentet sedan kommissionen lade sina förslag. Vi har naturligtvis varit med i förhandlingarna hela tiden och försökt hitta öppningar och kompromisser. Den ekonomiska krisen och stämningarna i Europa har inte direkt underlättat förhandlingarna. De ansvariga i parlamentet för asylpaketet har blivit viktiga partners för oss i kommissionen och rapportörerna för dagens direktiv, Cecilia Wikström och Antonio Masip Hidalgo har gjort ett jätteviktigt arbete med att få parlamentet ombord. Förhoppningsvis bekräftar nu också rådet överenskommelsen genom beslut i oktober.

Konkret innebär bland annat ett förbättrat skydd för asylsökare, t.ex. rätt till information, personlig intervju och särskilda garantier för minderåriga, en tidig varning- och förberedelsemekanism för att hjälpa medlemsstater dit många söker sig samtidigt, och större juridisk klarhet om Dublin-processen mellan medlemsstater. Dessutom finns regler för förvar av flyktingar under vänteperioden, förbättrat skydd till särskilt utsatta personer, som t.ex. ensamkommande flyktingbarn och miniminivåer för stöd till asylsökande.

En lång dag i Luxemburg. Landade tidigt och trött och jetlaggad
kastade jag mig in i en bil direkt till Luxemburg. Hann precis fram
till mötet klockan tio. Det var det spanska ordförandeskapets sista
rådsmöte i inrikesministerkretsen och Alfredo verkade vilja krama ur
maximalt ur detta. Vi avslutade inte förrän klockan sju på kvällen
och sedan var det pressträff och några bilaterala möten. Var helt
slut när jag stapplade ut ur den hemska rådsbyggnaden och upptäckte
att det var en vacker sommarkväll där ute i verkligheten.

Mötet idag innehöll diskussioner om terrorism och inre säkerhet, om
bättre vertyg i kampen mot narkotikasmuggling och så diskuterades
mina förslag om ensamkommande flyktingbarn, en handlingsplan som fick
stort stöd. Stöd fick kommissionen också i att gå vidare med
arbetet att kunna ge visumfrihet till Albanien och Bosnien i höst om
länderna uppfyller de sista kriterierna.

Under lunchen hade jag möjlighet att rapportera om förhandlingarna om
TFTP i Washington som nu nästan är klara. Det blev en del frågor men
på det stora hela fick jag stort stöd för den nya överenskommelsen.
Jag har även ringt om informerat rapportören i Europaparlamentet och
nästa vecka besöker jag hela utskottet. Jag hoppas att EP ska kunna
rösta innan sommaren men det är en del meck med översättningar och
procedurer när vi väl har hela avtalet klart för omröstning.

Igår svors hela den nya kommissionen in vid en ceremoni i Luxemburg. Inför domstolens 27 domare, införda sina röda kåpor, stod var och en av oss upp och lovade, på våra respektive språk, att arbeta för hela unionens bästa och inte ta instruktioner från någon regering eller myndighet. Det hela var mycket högtidligt. Så nu, tre månader efter att vi godkändes av Europaparlamentet, är vi ordentligt installerade.

Idag har det varit en hektisk dag med möte med en grupp statsvetare från Karlstads Universitet, USAs Brysselambassadör, Turkiets ambassadör, företrädare för säkerhetsindustriellt samarbete och en intervju med radio Norrbotten. Om en liten stund har vi kommissionsmöte då min handlingsplan om ensamkommande flyktingbarn ska antas (presskonferens senare i veckan). Dessutom blir det – som vanligt – diskussion om Grekland.

Den belgiska regeringskrisen fortsätter även om den vanliga belgaren nog inte märker så mycket, luttrade som de är. Det handlar återigen om hur landet ska delas in och om konflikten mellan flamländare och valloner. Nyval planeras i juni och regeringsbildning brukar ta tid. Det är irriterande att vi inte vet vem vi ska prata med i regeringen. Många frågor inom mitt område ligger högt på prioriteringslistan för det belgiska ordförandeskapet och vi behöver redan nu diskutera hur vi ska planera arbetet, inte minst när det gäller det svåra och viktiga så kallade asylpaketet som vi hoppas skall kunna antas i höst.

Skriv in din epostadress för att prenumerera på den här bloggen och därmed få information om nya inlägg via epost.

@MalmstromEU

Senaste kommentarer

Netikett

Kommentarskribenter måste hålla sig till anständig samtalston. Diskussionen ska ske med respekt för alla människors lika värde. Detta gäller även för länkar.
wordpress statistics
Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 209 andra följare

%d bloggers like this: