You are currently browsing the tag archive for the ‘Tunisien’ tag.

Helgens toppmöte kan väl närmast beskrivas som ”to be continued”. Alla statsministrar talade om en konstruktiv stämning men inga beslut. Dessa väntas nu tas på onsdag istället.

Annars har vi sett många glädjescener i helgen, som från Tunisien som hållit sina första fria val. Valdeltagandet rapporteras vara högt och själva valet har enligt de första rapporterna gått lugnt till. Det är fantastiskt att se hur stolta och lyckliga tunisierna var över att vara de första att gå till val och utse en församling som skall skriva den nya författningen. Även i Libyen har människorna firat sin glädje över att landet nu deklarerats fritt och att diktatorn sedan 42 år är borta.

Detta och en del annat talade jag om idag när jag föreläste på Europaprogrammet på Göteborgs universitet.

Idag har det handlat mycket om gräns- och visumfrågor. I morse mötte jag Georgiens utrikesminister Gregory Vashadze för att diskutera visumfrågor. Sedan i mars i år har vi genomfört visumlättnader för georgiska medborgare som vill komma till EU och vi utvärderade de första sex månaderna. Allt fungerar bra och vi kom överens om att kommissionen i mars ska vi skicka en expertmission till Tiblisi för att göra en utvärdering och därefter förhoppningsvis inleda nästa steg med en process som syftar till total visumfrihet mellan Georgien och EU. Georgien är ju en av våra viktiga partners i östra partnerskapet och en viktig allierad.

Jag har också haft ett långt samtal med den tunisiske inrikesministern Habib Essid som var i Bryssel. Vi träffades när jag var i Tunisien i våras och nu diskuterade vi hur vi kan fortsätta samarbetet. Hela den tunisiska övergångsregeringen är fullt sysselsatta med att förbereda inför det val som ska hållas den 23 oktober. Partier registrerar sig, liksom väljare, media börjar förbereda sig för de första fria valen och det är förstås en händelse som följs i hela världen. Tunisien var ju det första land som inledde den arabiska våren med sin Jasminrevolution och den fortsatta utvecklingen kan bli modell i många avseenden för andra. Vi pratade om det stöd Tunisien behöver för de flyktingar som de har vid den tunisiska gränsen men också om visumlättnader och utbildning av poliser så att de motsvarar de krav man kan ställa på polisstyrkan i ett demokratiskt land.

Jag följer med spänning vad som händer i Libyen. Det är i skrivandets stund ännu inte helt klart om en av världens grymmaste diktatorer Kadaffi är avsatt men mycket tyder på att han nu är uträknad. Nu måste han ställas till svar för vad han har utsatt sitt folk för under de 42 år som han hållit befolkningen i sitt terrorgrepp. EU har under våren bistått det libyska folket med bla humanitär hjälp, här kan du läsa mer om vad EU har gjort. Och precis som med Tunisien och Egypten tidigare i våras står EU nu också redo att bistå och stötta Libyen i en demokratisk utveckling. Vägen efter Kadaffi är lång men ett demokratiskt Libyen skulle betyda oerhört mycket, inte bara för det libyska folket utanför hela regionen.

Sent i natt kom jag tillbaka från Tunisien. Hela torsdagen tillbringade jag med min kollega Stefan Füle (ansvarig för utvidgning och grannskapspolitik) i huvudstaden Tunis. Det bestående intrycket är hur stolta och glada alla tunisier är över att ha störtat en diktator på fredlig väg och visat vägen för demokratirörelser i hela regionen. De är nu i full fart med att förbereda inför valet den 24 juli och hittills är 50 partier registrerade. Interrimsregeringen är intensivt sysselsatt med att genomföra reformer som kan göra verklighet av målet att skapa ett nytt demokratiskt Tunisien, men också att skapa jobb och tillväxt. Interrimsregeringen består av äldre herrar, en del akademiker, en del ministrar från tiden före Ben Ali och en del exiltunisier som återvänt. Ingen minister får ställa upp i det kommande valet eller ha någon post i den nya regeringen så de jobbar nu helt inställda på att under en kort tid genomföra så mycket som möjligt. Vi träffade utrikesministern, finansministern, ministern för regional planering och inrikesministern. Vi talade om deras prioriteringar och hur den europeiska unionen kan stödja vad gäller demokartiska reformer, valgenomförandet, men också ekonomiskt stöd för regional utveckling, mikrokrediter, infrastruktur, etc. Det finns ett par hundra miljoner euro som kan användas redan i år till stöd samt lån, krediter etc.

Med inrikesministern talade jag om mobilitet och precis som i Egypten beslöt vi att starta en arbetsgrupp för att diskutera samarbete kring asylfrågor, migration, gränskontroll, arbetskraftsinvandring och visumlättnader. Vi talade förstås också om de tunisier som kommer till Lampedusa och hur vi kan samarbeta för att de som inte får stanna i Italien kan återvända under ordnade former och möjligen få någon form av stöd med sig så att de inte kastas direkt tillbaka i arbetslösheten igen. Detta kan kanske inbakas i något större stödpaket efter vidare samtal mellan kommissionen, italienarna och tunisierna. Båtar börjar nu komma till såväl Lampedusa som Malta med flyktingar från Libyen och de ska naturligtvis behandlas som asylsökande och förhoppningsvis få en fristad i EU.

Det är utmärkt att Sverige nu sagt att man kan ta ett par hundra av flyktingarna från Libyen, några andra länder har också inkommit med erbjudande men fortfarande är det snålt.

På eftermiddagen träffade vi företrädare för civila samhället, internationella organisationer etc. När jag satt i Europaparlamentet engagerade jag mig en del i mänskliga rättigheter i Tunisien och då arbetade jag med de då förbjudna organisationerna för mänskliga rättigheter. Det var fantastiskt att återse en del av de personerna igen, som levde i exil i Frankrike, i ett fritt Tunisien där de inte behöver vara rädda mer. Vi träffade också företrädare för några av de olika politiska partier som nu förbereder sig för valet. En del av partierna har verkat underjordiskt i många år, men många nya bildas nu också. Det är verkligen en oerhört spännande utveckling.

I morse flög jag till Djerba för att sedan åka bil till flyktinglägren vid den libyska gränsen. Här jobbar ett 20-tal organisationer, framför allt UNHCR och IOM, tillsammans med tunisierna för att husera de flyktingar som kommit från Libyen. Det är ett trettiotal olika nationaliteter, människor som har jobbat i Libyen och som nu drivs ut av striderna eller helt enkelt blivit utvisade.

Sedan mitten av februari har fler än 200 000 flyktingar passerat här. De allra flesta har sänts tillbaka till sina hemländer, antingen finansierat av dessa länder eller av EU och andra biståndsgivare. Det kommer i dagsläget cirka 4 000 om dagen, men osäkerheten är stor om vad som kommer att hända i Libyen och hur det påverkar trycket mot gränsen.

På det stora hela gör de tunisiska myndigheterna och UNHCR, IOM, med flera ett fantastiskt jobb för att hantera situationen i lägren. Jag hade möjlighet att tala med flera flyktingar och många hade gripande berättelser. De flesta vill tillbaka till sina hemländer (eller till sina jobb i Libyen om Khadaffi faller) och därför måste EU och det internationella samfundet fortsätta att sponsra transporter till de olika länderna. Annars kommer flyktinglägret att växa helt okontrollerat och riskerar att permanentas.

Vissa personer, ett par tusen, kan inte återsändas utan behöver internationellt skydd och asyl. Här måste EU:s medlemsländer ta ett ansvar att ta emot dem. Det handlar framför allt om människor från Sudan, Somalia och Eritrea. Det är dags att visa att allt tal om europeisk solidaritet inte bara är vackra ord.

Ikväll åker vi vidare till Tunis där jag ska träffa ett antal ministrar, frivilligorganisationer och företrädare för politiska partier.

Båtarna fortsätter att komma till Lampedusa, både med tunisiska migranter, men nu också flyktingar från Libyen, i huvudsak somalier och eritreaner som bott i Libyen länge och som nu är helt strandade. Igår kom också 500 flyktingar från Libyen till Malta. Jag har i princip daglig kontakt med italienarna för att se hur vi kan hjälpa till. Redan förra året fick Italien en ganska stor summa pengar från bl.a. Europeiska flyktingfonden och återvändandefonden. En stor del av de pengarna har ännu inte använts. Dessa kan nu användas för att hantera situationen på Lampedusa och vi har också ytterligare stöd om så skulle behövas. Den humanitära situationen på Lampedusa är förstås förfärlig och Italien behöver snabbare förflytta folk till andra center på fastlandet. Kommissionen vädjar också till andra medlemsländer att avlasta Malta och Italien och ta emot en del av de flyktingar som nu kommer. Gensvaret är ljummet, minst sagt.

En viktig fråga är de tunisier som inte är i behov av internationellt skydd. Italienarna kommer troligtvis att skicka tillbaka de flesta av dem till Tunisien så nu diskuterar vi med den tunisiska övergångsregeringen hur det ska gå till. Det är en av frågorna jag ska ta upp imorgon när jag åker till Tunisien. Först ska vi till flyktinglägret nära Djerba och sedan till Tunis och träffa ministrar, UNHCR, IOM, olika frivilligorganisationer och företrädare för politiska partier. Det ska bli intressant.

Flyktingfrågorna tar nu större delen av min tid men i eftermiddag ska jag också delta i en hearing om organiserad brottslighet som Europaparlamentet ordnar.

Kommissionen har på sitt veckomöte idag ägnat lång tid åt att diskutera reformer på den inre marknaden samt att utvärdera Europeiska rådets möte i fredags och senare samma natt euroländernas möte. Slutsatserna om situationen i Nordafrika innehåller många uppmaningar riktade till kommissionen och till mig som rör flyktingsituationen, gränskontroll samt mobilitets- och visumsamarbete på kort och lång sikt.

Situationen i Libyen är fortsatt dramatisk, och medborgare och utländska gästarbetare flyr i hög takt våldet och tar sig till grannländerna. Vi följer förstås situationen timme för timme, och kommissionen och medlemsländerna har bidragit med både praktisk och ekonomisk hjälp för att hantera den svåra situationen för människor i regionen. Vi har bland annat evakuerat gästarbetare och andra utlänningar och hjälpt dem tillbaka hem till Bangladesh, Egypten, Filippinerna, Vietnam och Ghana, för att nämna några exempel. Enligt International Organisation for Migration har hittills 26 386 människor som var strandsatta i Tunisien, Egypten, Libyen och Malta fått hjälp att återvända till sina hemländer. De kommande dagarna är flyg bokade för ytterligare 9000 personer. Det är glädjande att se ett så konkret bevis på solidaritet i den här mycket svåra situationen. Totalt har kommissionen och medlemsländerna bidragit med 71 miljoner för evakuering och humanitärt stöd i Tunisien och Egypten. Vi har också folk på plats för att identifiera behoven i Libyen, men det är svårt att komma fram där.

Vi tittar nu på hur vi ytterligare kan hjälpa till, bland annat genom att ta hand om de människor som är i behov av internationellt skydd. UNHCR och IOM uppskattar att det rör sig om ungefär 4000 människor som har flytt och har giltiga asylskäl men som inte kan ta sig vidare från Libyens grannländer. Vi undersöker om EU:s medlemsländer kan ta emot dem, och några länder har redan erbjudit sig att ta emot några hundra asylsökande. Det är glädjande och jag hoppas på ytterligare bevis på europeisk solidaritet med våra nordafrikanska grannar. Det finns fortfarande många tusentals människor som är i behov av hjälp. Jag kommer, tillsammans med den ungerska utrikesministern, att åka till Tunisien nästa vecka för att på plats tala med människor och skapa mig en direkt uppfattning om situationen.

Det är session i Strasbourg och kommissionen har sitt veckomöte här istället för i Bryssel (vilket tvingar oss allihop att åka hit en gång i månaden…). Idag har vi antagit en plan om hur vi ska kunna stödja Nordafrika och transitionen där – demokratiskt och ekonomiskt. På mycket kort tid har vi försökt att formulera en strategi som är så konkret som möjligt och som försöker se både till kort och lång sikt.

Givetvis är länderna i Nordafrika helt olika så stödet och samarbetet får utformas olika beroende på utvecklingen, samtidigt som det naturligtvis bygger på principen att vi ska stödja en demokratisk utveckling med en rättsstat som respekterar grundläggande rättigheter. Vårt papper skickas nu till Europeiska rådet som skall diskutera det på det extrainsatta toppmötet på fredag. Förhoppningsvis antas det där och kommissionen får i uppdrag att arbeta vidare med att sjösätta samarbetet. Närmast är stödet till valet i Tunisien som skall hållas kring midsommar.

Den humanitära situationen i Tunisien är fortfarande mycket kritisk. I princip alla medlemsländer skickar stöd eller transporter för att hjälpa till att evakuera människor. Humanitär hjälp behövs också i de provisoriska läger som etablerats. I huvudsak är det tunisiska gästarbetare som levt i Libyen, men även andra subsahariska nationaliteter har identifierats. För första gången har det nu också kommit libyer som flyr våldet i hemlandet.

Ungefär 1000 människor har kommit till Lampedusa det senaste dygnet. De är inte libyer utan tunisiska medborgare och enligt en första preliminär bedömning är de inte personer i behov av internationellt skydd.

Under kommissionsmötet antog vi också en roadmap för klimatarbetet fram till år 2050 med riktlinjer för hur mycket EU ska minska sin klimatpåverkan de kommande åren. Det är viktigt att vi alla – i Europa och på andra håll i världen – tar klimatfrågan på allvar och att vi tar vårt ansvar. Men jag kan inte låta bli att se ironin i att diskutera klimatet under ett av våra Strasbourgmöten. Varje månad flyttar hela Europaparlamentet till Strasbourg, och mina kommissionärskollegor och jag flyttar med för att hålla veckomöte i parlamentets lokaler. Det är viktigt att minska klimatpåverkan generellt i EU, men om parlamentet skulle sluta pendla och istället stanna i Bryssel skulle vi kunna spara så mycket som 19.000 ton koldioxidutsläpp varje år.

Läser att datalagringsdirektivet debatteras hemma efter att några partier vill skjuta på beslutet att implementera det i svensk lagstiftning. EU:s regelverk funkar ju så att medlemsländer ska anta de direktiv alla kommit överens om inom en viss tid. Om så inte sker finns det olika procedurer, men slutligen hamnar frågan i domstolen i Luxemburg och det blir dom och böter. Sverige kommer att få ganska stora böter om inte direktivet antas de närmaste dagarna. Det är delvis en stor klumpsumma och sedan tickar det på för varje dag som går. Att argumentera för att direktivet ses över och kanske ska göras om håller inte. Det kan bli mycket dyrt.

Det är sant att jag gör en utvärdering och översyn. Den kommer att publiceras om några veckor. Baserat på den kommer jag att engagera medlemsländer och olika parter i ett samtal om hur direktivet kan förbättras (jag har vid flera tillfällen sagt att jag tror att det kan ske väsentliga förändringar och förbättringar). Men de förslag som kommer i slutet på året skall sedan behandlas av ministerrådet och Europaparlamentet och det kan ta lång tid, kanske år, innan de kommer överens. Så det går inte att argumentera för att Sverige ska vänta. Reglerna måste respekteras, oavsett vad man tycker om det enskilda direktivet och Sverige har en gång röstat för datalagringsdirektivet.

Onsdagar börjar alltid med vårt kommissionsmöte och idag var det ett
späckat sådant. Vi talade bl.a. om Kroatien som nu börjar närma sig
slutet på sina förhandlingar. Ett av de svåraste kapitlen är nr 23 som
handlar om kampen mot korruptionen och ett fungerande rättsväsende.
Detta brukar vara det svåraste för ganska unga demokratier. Den
rapport som min kollega Stefan Füle presenterade idag visar att
Kroatien gjort stora framsteg, men att det återstår en del. Vi vill
absolut undvika att igen ha den typ av kontrollmekanismer som
fortfarande Bulgarien och Rumänien har (CVM) och som nu försenar
dessa länders Schengeninträde. Kroatien vill avsluta förhandlingarna
till sommaren. Vi får se, det är viktigt att alla kriterier verkligen
är uppfyllda först.

Vi talade också om toppmötet den 11 mars. Euroländerna skall då
träffas för att diskutera ekonomisk samordning och nu kallas alla
medlemsländer för att diskutera situationen i Libyen och övriga Nordafrika.
Vi diskuterade element i en ny grannskapspolitik som stöttar
reformkrafterna men också långsiktigt bidrar till demokrati och
utveckling i regionen.

Situationen I Libyen är dramatisk, Khadaffis styrkor tar nu tillbaka
områden som rebellerna kontrollerat. Det finns risk att det blir ett
långvarigt inbördeskrig. Jag läste att Libyen igår uteslöts ur
FN:s råd för mänskliga rättigheter. Det var inte en dag för
tidigt!

Gränsen mellan Tunisien och Libyen är under enormt tryck, 140 000
personer är nu där och FN har utlyst katastroftillstånd. Det är i
huvudsak tunisiska och afrikanska medborgare, många utan pass eller id-
handlingar. Kommissionen skickar assistans dit och min kollega
Kristalina Georgieva är på väg. Det behövs filtar, tält, medicinsk
utrustning, mat och transporter för att evakuera och transportera
folk. Det är viktigt att alla ställer upp, detta är Europas
grannområde och en historisk utveckling som alla medlemsländer måste
stödja.

Naturligtvis talade vi också om eurogruppens möte och den
konkurrenspakt som förhoppningsvis ska antas då.

Det blev ett mycket långt möte med inrikesministrarna igår, jag tror att vi höll på i nästan 10 timmar totalt. Det var mycket att diskutera. Asylsituationen i Grekland, återtagandeavtal med Turkiet och startande av visumdialog med samma land, samt naturligtvis situationen i Nordafrika. Detta tog sin tid så ett halvt dussin andra punkter fick flyttas till nästa ordinarie möte i april.

Det som händer i Nordafrika är på många sätt fantastiskt och det är en historisk chans att se demokrati och frihet utvecklas i denna del av världen som lidit så länge under envåldshärskare. Det finns en enorm framtidstro i Egypten och Tunisien och givetvis måste vi göra allt för att stödja en politisk och ekonomisk utveckling i hela regionen. I Libyen är situationen mer oroväckande och det är fasansfullt att få ta del av de knapphändiga rapporterna om blodbad på civila. Att få slut på våldet är naturligtvis det viktigaste och jag känner en stor frustration över att vi inte kan göra mer. Schweiz har frusit familjen Khadaffis alla konton och utrikesministrarna pratar om sanktioner och bojkotter. Det kan vara en väg, men frågan är om Khadaffi bryr sig.

Att människor flyr är naturligt och många libyer har redan tagit sig till grannländerna Egypten och Tunisien. Kommissionen har aktiverat vår krishanteringsmekansim MIC för att dels hjälpa till att få ut europeiska medborgare ut Libyen, dels bistå med humanitär hjälp i de flyktingläger som nu provisoriskt byggs upp i Tunisien och Egypten. Det cirkulerar en mängd olika siffror om hur många människor som kan tänkas komma till Europa. Jag kan bli oerhört trött på de alarmistiska skriken och liknelser om gammaltestamentliga folkförflyttningar. Det är inte så meningsfullt att spekulera om siffror utan att snarare diskutera hur vi ska hantera dem som kommer. För det handlar ju om enskilda människor som i så fall flyr hals över huvud. Det blir ett tillfälle att verkligen visa europeisk solidaritet och inte bara prata – naturligtvis kan inte grannländerna Malta och Italien ensamma ta allt ansvar om vi skulle se en massflyktsituation. Detta diskuterade vi under gårdagen, också med UNHCR:s höge kommissionär Antonio Guterres. UNHCR är förstås beredda att göra allt för att hjälpa, de är redan på plats i Egypten och Tunisien.

Idag har jag ägnat dagen åt att tillsammans med mina medarbetare och tjänstemän identifera alla ekonomiska, politiska och juridiska instrument, både ordinära och extraordinära, vi har till vårt förfogande, att se hur Frontex, den nystartade flyktingbyrån EASO och andra kan assistera för att hantera olika scenarier. De flesta flyr till grannländerna av naturliga skäl men säkert kommer en del att komma till Europa.

I helgen sjösattes operation Hermes, en EU-insats för att hjälpa de italienska myndigheterna med mottaggandet av tunisierna som kommit den senaste tiden till Lampedusa. Hjälpinsatsen kunde inledas bara fyra dagar efter att vi fick den formella frågan om hjälp från Italien. Hermes är en del av den hjälpinsats som EU nu bistår både Italien och Tunisien med och innebär att experter från gränskontrollmyndigheten Frontex ska hjälpa till med gränsbevakning samt med att intervjua de tunisiska flyktingarna. De har ett särskilt uppdrag att identifiera vilka som är i behov av internationellt skydd. Kort och gott, de är där för att rädda liv.

Idag på EU:s utrikesministermöte i Bryssel diskuteras såväl hjälpinsatser till Tunisien som den senaste utvecklingen i Libyen. Ashton fördömde igår å EU:s vägnar våldet i Libyen och krävde att det måste få ett omedelbart stopp och att dialog om reformer inledas. Det är bra med EU:s tydlighet även om Khadaffi inte är känd för att lyssna på det örat. De senaste veckornas händelser i Nordafrika och Mellanöstern visar också på att vi från EU:s håll behöver ha en mer långsiktig strategi för regionen.

De senaste siffrorna från Frontex visar att närmare 5 500 tunisier kommit till Italien och den lilla Medelhavsön Lampedusa de senaste dagarna. De flesta av dem är män, men det finns även ett hundratal barn bland migranterna. Italien har en lång tradition av att kunna hantera stora migrationsflöden, men samtidigt blir det ett extra stort tryck när en så stor grupp människor kommer på så kort tid och till en så liten ö som Lampedusa.

Nu har jag också mottagit en förfrågan om hjälp från Italiens inrikesminister och tillsammans med Frontex arbetar mina medarbetare och jag på att försöka tillgodose de önskemål som framförts. Det här är en viktig fråga för hela EU och det är viktigt att visa solidaritet med både Italien och Tunisien. Min kollega Cathy Ashton var i Tunis igår och diskuterade hur EU kan hjälpa Tunisien i de demokratiska och ekonomiska reformer landet står inför. På kommissionsmötet idag pratade vi mycket om situationen i Tunisien och Italien, och i eftermiddags höll jag ett anförande om detta vid en plenardiskussion i Europaparlamentet. Du kan läsa mitt tal här.

Det var också glädjande att se att den långdragna frågan om ett EU-patent nu röstats igenom i parlamentet. I en union baserad på fri rörlighet, och där vi behöver stärka vår konkurrenskraft och främja innovation och forskning är det positivt att ytterligare ett hinder för inre rörlighet mellan medlemsländerna ser ut att vara på väg att undanröjas.

Det är härliga nyheter från Egypten. Äntligen har Mubarak avgått! Ivrig ryktsspridning om att han har lämnat landet och tömt bankkonton. Svårt att veta exakt men han är i alla fall borta ur egyptisk politik och förhoppningsvis kan det egyptiska folket nu förbereda val och bygga ett demokratiskt land tillsammans. EU har sagt att vi kan hjälpa till inför valet och utrikestjänsten håller också på med en långsiktig demokratistödsplan till landet.

Mer oroväckande är situationen i Tunisien och jag har under helgen haft intensiva kontakter med den italienska regeringen. Under de senaste dagarna har 4000 unga män från Tunisien kommit i små båtar till Lampedusa utanför det italienska fastlandet. Jag har frågat om de behöver hjälp men inrikesministern sade igår kväll till mig att han inte behöver det än så länge, men att det kan behövas senare i veckan. Även mina medarbetare har frågat tjänstemännen i Rom och fått samma svar. Nu ser jag på nyheterna att inrikesministern är irriterad på EU för att han inte får stöd. Under dagen har det varit stora demonstrationer mot Berlusconi i Italien, så kanske var det skönt att få skylla något på Bryssel…

Imorgon bitti har jag möte med mina medarbetare och har bett dem titta på vilka verktyg vi har för att kunna hjälpa både Tunisien och Italien, både på kort och lång sikt med bl.a humanitär hjälp. Jag ska få rapport från såväl Frontex som den nya flyktingbyrån EASO.

Europaparlamentet sammanträder i Strasbourg den här veckan, och därför är hela kommissionen här för vårt veckomöte. Luftkvaliteten i EU var ett av ämnena på agendan – ett verkligt gränsöverskridande ämne där min kollega Janez Potocnik höll i en diskussion om hur vi bäst kan minska risken för att få i oss farliga partiklar. Vi har också pratat om oroligheterna i Tunisien, där EU noga följer händelseutvecklingen. Situationen är oklar och bräcklig, men visst vore det fantastiskt om det innebär att första steg mot demokrati i ett hörn av världen som inte är bortskämda med den varan.  Mina kollegor kommissionärerna Füle och Ashton jobbar på bredare front för att kunna stötta landet i demokratiska reformer och ekonomisk utveckling så snart den politiska situationen stabiliserats.

Mellan eftermiddagens möten konstaterar jag att mitt tal om cyberbrott och cybersäkerhet på Folk och Försvar i söndags har fått stor och positiv uppmärksamhet hemma i Sverige. Det finns en bred enighet i både forskarvärlden, det partipolitiska Sverige och Europa om att den digitaliserade världen inte bara har resulterat i en mängd möjligheter, utan också i konkreta hot. För mig är det självklart att vi måste bli bättre på att samarbeta för att analysera de hoten och förebygga både brott och säkerhetsrisker i framtiden.

Tyvärr har några missförstått mitt budskap. Poliser, politiker, privatpersoner och företag runt om Europa vittnar om att cyberattackerna ökar kraftigt. Samtidigt behöver vi få en bättre bild av statistiken för att bättre kunna förebygga och bekämpa brott och cyberattacker i framtiden. Mitt mål har alltid varit ett säkrare Internet. Och det kräver bättre samarbete – cyberbrott är verkligen ett gränsöverskridande problem. Vi måste förstås öka samarbetet inom EU, men också mellan EU och USA och mellan EU och Nato där vi redan har bildat samarbetsgrupper. Därmed inte sagt att Nato ska övervaka våra datorer eller börja bedriva polisverksamhet – det är inte deras uppgift. Men i dagens Europa vet vi inte alltid vem som är förövaren eller vad syftet är med en cyberattack, och därför är det viktigt att ha en dialog också med Nato för att kunna hantera dessa hot på rätt sätt.

EU har som jag skrev igår redan börjat att agera och formulera vissa strategier och när nu Nato också har satt cybersäkerhet som mål kan det vara bra att sätta sig ner att prata för att undvika dubbelarbete och att dra nytta av varandras kunskap och erfarenheter. Vi har ju ett gemensamt samarbete i att skydda kritisk civil infrastruktur. Det betyder naturligtvis inte att Sverige måste gå med i Nato, ett sådant beslut ska fattas av Sveriges riksdag, men vi samarbetar redan idag i en mängd Natoarbetsgrupper och det verkar osedvanligt korkat om vi skulle hålla oss undan ett sådant här samarbete.

Imorgon fortsätter jag till Budapest för andra gången de senaste veckorna. Det är dags för det ungerska ordförandeskapets och årets första informella möte med EU:s inrikes- och justitieministrar. Där ska jag bland annat presentera den inre säkerhetsstrategi som jag la fram i höstas för ministrarna. I den är för övrigt cyberbrott och cybersäkerhet är ett av de prioriterade områdena för EU de kommande åren. Vi ska också hålla en första diskussion om budgeten inom mitt område och höra ministrarnas synpunkter på prioriteringar. Den stora budgetbataljen inför den nya långtidsbudgeten börjar ju nu…

Skriv in din epostadress för att prenumerera på den här bloggen och därmed få information om nya inlägg via epost.

@MalmstromEU

Senaste kommentarer

Netikett

Kommentarskribenter måste hålla sig till anständig samtalston. Diskussionen ska ske med respekt för alla människors lika värde. Detta gäller även för länkar.
wordpress statistics
Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 209 andra följare

%d bloggers like this: