You are currently browsing the tag archive for the ‘UNHCR’ tag.

Har precis haft ett möte med Amnesty International och ett antal mänskliga rättighetsorganisationer från Israel. De ville diskutera den fruktansvärda situationen för migranter i Sinai. Det är en fråga som jag redan för ett år sedan tog upp med olika ministrar i Kairo när jag var där på besök, men sedan dess har situationen blivit värre. Det handlar om migranter och flyktingar, i huvudsak från Sudan och Eritrea som tar sig genom Sinaiöknen på jakt efter asyl i Israel. De allra flesta faller offer för människosmugglare som i Sinai har en särdeles vidrig verksamhet – de tar betalt av migranter och håller dem sedan gisslan och begär lösen av dem eller deras familjer för att släppa dem. Det handlar om ganska stora summor och många av flyktingarna vittnar om fruktansvärd tortyr, våldtäkt och olika typer av kränkande behandling som de utsätts för. Detta kan naturligtvis inte fortsätta. Israel och Egypten måste samarbeta för att slå till mot denna vidriga verksamhet.

Även de flyktingar som inte hamnar i smugglarnas våld har det mycket svårt. De har ingen möjlighet att söka asyl i Egypten. Asylpolitik som sådan existerar inte och den lilla verksamhet som finns sköts av UNHCR. Det finns flera fall där militär har skjutit mot flyktingarna.

Möjligheten till en rättssäker asylhantering är också mycket liten i Israel där sudaneser och eritreaner förvisso får en form av tillfällig uppehållsrätt, dock utan en föregående asylprövning, och utan att få rätt till sjukvård eller möjlighet att arbeta. Den nya lagen, s k Anti-infiltration Law från i februari i år, gör att alla som olagligt tar sig in på israeliskt territorium omedelbart tas i förvar, ofta på obestämd tid och i många fall på livstid. Dessutom bygger nu Israel ett långt staket längs gränsen mellan Israel och Egypten. Det är viktigt att det trots detta kommer att kunna finnas möjligheter för människor att få söka asyl i landet.

Jag har sedan över ett år tillbaka försökt få egyptierna intresserade av ett mobilitetspartnerskap där vi diskuterar migration, asyl, visumfrågor etc i bred bemärkelse. Ett sådant avtal är vi mycket nära att sluta med Tunisien. Från Egypten har det dock hittills varit kalla handen. Vi får se vad som händer efter presidentvalen i juni.

Det finns runt om i världen mer än tio miljoner människor som har flytt sitt hemland på grund av krig, förföljelse, naturkatastrofer och svält, och som är i behov av hjälp och skydd. Många är födda och har levt hela sina liv i flyktingläger. Av dessa tio miljoner människor räknar FN:s flyktingorgan UNHCR med att ungefär en procent aldrig kommer att kunna återvända till sitt hemland på grund av förföljelse. De är de mest utsatta av de utsatta. UNHCR har därför ett s.k. vidarebosättningsprogram där länder kan anmäla sig för att hjälpa dessa människor att hitta ett nytt hem och ett värdigt liv.

Idag har EU tagit ett historiskt viktigt steg för en ökad solidaritet inom flyktingpolitiken – vi har äntligen enats, efter flera år av förhandlingar, om att slå samman de kvoter som länderna i vidarebosättningsprogrammet har, i ett gemensamt program. Initiativet till programmet togs under svenska ordförandeskapet och jag har varit mycket pådrivande i förhandlingarna för att få detta på plats. Ett europeiskt vidarebosättningsprogram innebär att vi kan samordna våra resurser och använda de mer effektivt för att t.ex. kunna tömma ett helt flyktingläger och erbjuda en fristad för de mest utsatta.

Det är tyvärr bara några få länder som idag deltar i UNHCR: s vidarebosättningsprogram. USA är det land som tar emot allra flest, 80 000 kvotflyktingar per år. Sverige och de andra nordiska länderna tar också ett stort ansvar men när man slår samman alla platser som EU:s medlemsländer bistår med får vi endast ihop ynka 4500 platser. Vi har dock fått positiva signaler om att fler EU-länder är intresserade och vi kommer från kommissionens sida fortsatt att stödja och bistå de länder som vill vara med. Jag hoppas att vi med ett gemensamt europeiskt program ska kunna hjälpa ännu fler och därmed också stå upp för ett av de grundläggande värdena för vår union – solidaritet. Mer information om vidarebosättning kan du hitta på UNHCR:s hemsida.

Idag har jag ägnat nästan hela dagen åt asylrelaterade frågor. Under förmiddagen hade vi möte på parlamentet med de ansvariga rapportörerna för asylpaketets olika delar, jag och chefsförhandlaren för det danska ordförandeskapet. Syftet var att uppdatera varandra om läget och se hur vi kan komma vidare. I framför allt Dublinförordningen och mottagardirektivet rör det på sig och tänkbara kompromisser håller på att mejslas ut samtidigt som listan på ”svåra frågor att lösa” blir kortare. Fortfarande återstår en hel del arbete men förhoppningen är att formella förhandlingar kring båda dessa direktiv skall kunna inledas mellan parlamentet och rådet kring månadsskiftet.

Procedurdirektivet är knepigare och kommer att ta längre tid, men även här rör det på sig. Samtidigt som vi satt i mötet kom det besked från grannutskottet som just röstat för förslaget om ett europeiskt kvotflyktingprogram, som kommissionen lade fram 2009 och som varit inne i intensiva förhandlingar de senaste veckorna. Nu är alla frågor lösta, rådet kommer att fatta formellt beslut nästa vecka och parlamentet röstar i kammaren om två veckor. Det innebär att vi, tillsammans med UNHCR, upprättar ett gemensamt kvotflyktingprogram och kan poola våra resurser på ett bättre och mer strategiskt sätt. På så sätt kan vi kanske hjälpa till att tömma ett flyktingläger någonstans i världen eller bättre bistå människor på flykt. Programmet är frivilligt men förhoppningen är att de flesta medlemsländer så småningom ska ansluta sig.

Jag har även haft flera interna möten med olika nyckelpersoner för att diskutera asylfrågor och Schengen. Åt lunch med Anna Stellinger, direktör på SIEPS som jag en gång anställde på SIEPS när jag var EU-minister. Det var oerhört intressant att höra om förändringsarbetet som hon har bedrivit där.

Europeiska rådet har påbörjats tvärs över gatan och området är som vanligt avspärrat. Vi får se vad som kommer ut imorgon…

Som jag idag skriver i DN, i replik till gårdagens huvudledare, var syftet med resan till Libyen 2010 att bla försöka få tillstånd ett samarbete rörande de omkring 1,5 miljoner migranter som fanns där.  UNHCR hade då hittills bedömt att omkring 9000 av dessa var konventionsflyktingar och i behov av hjälp.

Samarbetet innebar bland annat öronmärkt finansiering av UNHCR och IOM:s verksamhet i Libyen. Avtalet innefattade också samarbete kring frågor om gränskontroll och bättre villkor för migranter och asylsökande. För första gången någonsin fick vi med i avtalet formuleringar om mänskliga rättigheter och begreppet asyl, något som inte fanns i den libyska lagstiftningen.

Tillsammans med UNHCR och IOM försökte vi från EU:s sida hitta en möjlighet att skydda de allra mest utsatta. På grund av ovilja från den libyska regimen att gå med på våra krav kom samarbetet ingenvart och kort därefter bröt inbördeskriget ut.

Det kan i efterhand ses som godtroget att tro att det skulle lyckas, men som det politiska läget såg ut då var det den verklighet vi var tvungna att förhålla oss till för att kunna hjälpa dessa människor. Vi kan inte blunda för hur verkligheten ser ut utan måste göra vad vi kan för att hjälpa människor som utsätts för övergrepp och orättvis behandling. Det är smärtsamt att det ibland innebär att vi måste göra undantag från principerna om att inte förhandla med totalitära stater men då alternativ saknas måste principen om medmänsklighet vara störst.

Malta visade sig från sin bästa sida igår när EASO (European Asylum Support Office) invigdes. Det var en strålande dag med sol och lätt bris och havet glittrade. Det känns bra att byrån nu är på plats. Det var också passande att inviga ett europeiskt asylkontor just dagen före Världsdagen för flyktingar som vi uppmärksammar idag.

I mitt jobb som kommissionär arbetar jag med alla aspekter av migration, dvs hur arbetet vid gränserna fungerar, hur vi hanterar flyktingströmmar och vilka generella regler för mottagande osv som ska gälla inom EU. Men det som jag hela tiden återkommer till i mina tankar är alla de människor som jag har träffat i de flyktingläger och asylmottagningscenter jag har besökt. Deras berättelser och erfarenheter bär jag alltid med mig.

Enligt UNHCR finns det ca 43 miljoner flyktingar runt om i världen idag. Det är en ofattbar siffra. Bakom denna siffra finns det 43 miljoner människoöden. 43 miljoner människor som saknar en trygg plats att kalla sitt hem. En del flyktingläger har dessvärre blivit permanenta. Barn föds där, växer upp och lever hela sina liv i fångenskap. Jag pratar därför ofta om den stora vinst som EU:s kvotflyktingprogram skulle kunna innebära om vi får det på plats. Då skulle vi kunna samordna de platser/kvoter för flyktingar EU-länderna har gemensamt och därmed förhoppningsvis kunna tömma några flyktingläger. Det är visserligen bara cirka 5000 platser men en början.

De senaste månaderna har vi bevittnat hur mer än en miljon människor har flytt från Libyen. Det stora flertalet var gästarbetare som har fått hjälp att återvända till sina hemländer, några få har lyckats ta sig till Europa men en stor andel befinner sig fortfarande i flyktingläger i de Nordafrikanska grannländerna.  Det är framförallt somalier, eritreaner och sudaneser som redan flytt en gång och som inte längre har något land att återvända till. Här måste EU-länderna ta ett större ansvar. Idag hoppas jag att vi alla tänker lite extra på dessa människor. Särskilt i dessa tider när det är lättare att tala om effektiv gränskontroll än humanitärt ansvar.

Idag är jag i Valetta på Malta för att inviga asylbyrån som öppnar här idag. Asylbyrån, eller European Asylum Support Office, är EU:s nyaste myndighet och den ska stötta medlemsländerna i asyl- och migrationsfrågor. Trots att byrån inte formellt är öppnad ännu har dess chef och hans medarbetare, tillsammans med expertis från medlemsländerna sedan flera veckor arbetat nära de grekiska myndigheterna för att hjälpa dem att sätta upp ett fungerande asylsystem, utbilda handläggare mm. För malteserna är detta jättestort och det är en stor och pampig ceremoni ikväll med alla celebriteter från ön samt ett stort antal internationella gäster från UNHCR, det ungerska ordförandeskapet, inkommande polska, ambassadörer mm. Jag har också passat på att ha bilaterala möten med inrikesministern och premiärministern.

Rådsmötet idag handlade framförallt om meddelandet om migration som jag presenterade förra veckan. Det var glädjande att få stöd från medlemsländerna och höra att det finns en samlad syn kring de åtgärder vi måste ta och att vi måste jobba långsiktigt.

Så gott som alla medlemsländer delar min syn att Schengen är en enastående skapelse som vi på alla sätt skall slå vakt om och att samarbetet behöver stärkas. Framför allt behöver vi förbättra övervakningen och utvärderingen samt identifiera vilka verktyg som finns till hands för att stötta ett medlemsland i svårigheter. Detta har ju också kommissionen förslagit redan i november förra året. Men många pekade på att det finns vissa oklarheter kring under vilka omständigheter som gränskontroller tillfälligt kan införas enligt dagens regelverk och att det här behövs klargöranden. Om det ska ske en förändring i suspenderingsklausulen är det för mig väldigt viktigt att beslut om tillfällig suspendering fattas gemensamt, på europeisk nivå. Men tyvärr vill många medlemsländer behålla möjligheten att ensidigt besluta detta, vilket kan leda till att enskilda stater töjer på reglerna. Här återstår en hel del arbete att göra.

Många av frågorna i pressrummet handlade idag om den danska överenskommelsen om att stärka tullkapaciteten. Det är ännu för tidigt att uttala sig om det då vi fick beskedet igår och nu måste studera den legala aspekten av överenskommelsen både noggrant och skyndsamt. Men det är klart att det i dagsläget uppfattas provocerande att säga att ett land ska införa gränskontroller och vi ska naturligtvis noga analysera om förslaget är i linje med Schengenreglerna.

Även det fortsatta arbetet med att avsluta förhandlingarna kring det gemensamma asylsystemet diskuterades. Medlemsländerna är fortfarande oeniga i många frågor men en majoritet uttryckte en vilja att kompromissa för att försöka hitta en lösning innan 2012 som Europeiska rådet har krävt. Det är inte rimligt att vi har så stora skillnader mellan medlemsländerna och det är varken rättssäkert eller effektivt. Jag ska nu ta fram förslag på hur vi ska gå vidare med förhoppningen att få ett principbeslut på nästa rådsmöte i juni.

Efter mötet hade jag bjudit in till en stor konferens med alla medlemsländerna, Norge, Island, Schweiz och Liechtenstein, UNHCR och IOM om Malta och om flyktingarna från Libyen. Enligt UNHCR handlar det om ca 8000 personer från Libyen som behöver skydd samt hjälp för vidarebosättning för ca 1000 som har kommit till Malta. UNHCR ber om internationell hjälp och Australien, USA, Canada samt Argentina har redan erbjudit sig att hjälpa till. Alla medlemsländer i EU har ännu inte bidragit men vi fick under mötet ihop till nära 1000 platser totalt (varav Norge tar nästan en tredjedel!). Det är inte illa, men naturligtvis inte tillräckligt. Jag hoppas att även resterande medlemsländer kan visa solidaritet med Malta och med flyktingarna från Libyen.

Om några minuter börjar ministerrådsmötet om migration. Vi kommer att diskutera det strategipapper som jag la fram förra veckan om migration i ett större perspektiv men diskussionen kommer nog framförallt att kretsa kring Schengen. Efter mötet har jag bjudit in ministrarna till en konferens för att diskutera hur medlemsländerna kan hjälpa Malta, som är mindre än Orust till ytan och har tagit emot ett oproportionerligt stort antal flyktingar. Vi ska även diskutera med UNCHR hur vi kan hjälpa libyska flyktingar genom kvotflyktingprogrammet. Det kommer nog att bli ganska tuffa diskussioner i dag, men det är nu upp till bevis för europeisk solidaritet.

Efter det relativa påsklugnet är arbetstempot återigen uppe i det normala – dvs full speed. Idag har jag, förutom att träffa UNHCR:s nye Brysselchef, främst ägnat mig åt att förbereda för kommissionens möte imorgon då jag presenterar ett strategipapper om alla aspekter på migrationsområdet. Det ger en övergripande bild av vad som behöver göras och ska vara diskussionsunderlag på det extra insatta inrikesministermötet på torsdag nästa vecka. Medialt fokus är främst på Schengen efter förra veckans fransk-italienska utspel, men Schengen är bara en del av pappret imorgon. Jag tror inte att Schengen behöver ändras men tillämpningen och efterlevnaden behöver kontrolleras bättre. Detta föreslog jag redan för ett halvår sedan och det förslaget har knappt rört sig i ministerrådet. Schengen och den fria rörligheten är en oerhörd framgång för EU:s medborgare och måste absolut bevaras, men tilliten mellan medlemsstaterna måste förbättras och det kan den bara om kontrollen och tillämpningen fungerar väl.

Idag är det pressfrihetens dag. Som så många gånger tidigare går mina tankar också det här året till Dawit Isaak, som suttit fängslad i Eritrea i 3509 dagar, eller nästan tio år. Liksom jag är han göteborgare, och han har kvar sin familj i Göteborg, men hålls fången av eritreanska myndigheter för att han är journalist och gjorde sitt jobb. Jag kan inte ens föreställa mig hur han har det, men jag tänker ofta på honom. Jag är sedan många år aktiv i stödföreningen för att få Dawit Isaak frigiven och hemskickad till Sverige och hoppas att han – liksom många andra journalister som fängslats, kidnappats eller ”försvunnit” världen över – snarast ska släppas fria.

I morse flög jag till Djerba för att sedan åka bil till flyktinglägren vid den libyska gränsen. Här jobbar ett 20-tal organisationer, framför allt UNHCR och IOM, tillsammans med tunisierna för att husera de flyktingar som kommit från Libyen. Det är ett trettiotal olika nationaliteter, människor som har jobbat i Libyen och som nu drivs ut av striderna eller helt enkelt blivit utvisade.

Sedan mitten av februari har fler än 200 000 flyktingar passerat här. De allra flesta har sänts tillbaka till sina hemländer, antingen finansierat av dessa länder eller av EU och andra biståndsgivare. Det kommer i dagsläget cirka 4 000 om dagen, men osäkerheten är stor om vad som kommer att hända i Libyen och hur det påverkar trycket mot gränsen.

På det stora hela gör de tunisiska myndigheterna och UNHCR, IOM, med flera ett fantastiskt jobb för att hantera situationen i lägren. Jag hade möjlighet att tala med flera flyktingar och många hade gripande berättelser. De flesta vill tillbaka till sina hemländer (eller till sina jobb i Libyen om Khadaffi faller) och därför måste EU och det internationella samfundet fortsätta att sponsra transporter till de olika länderna. Annars kommer flyktinglägret att växa helt okontrollerat och riskerar att permanentas.

Vissa personer, ett par tusen, kan inte återsändas utan behöver internationellt skydd och asyl. Här måste EU:s medlemsländer ta ett ansvar att ta emot dem. Det handlar framför allt om människor från Sudan, Somalia och Eritrea. Det är dags att visa att allt tal om europeisk solidaritet inte bara är vackra ord.

Ikväll åker vi vidare till Tunis där jag ska träffa ett antal ministrar, frivilligorganisationer och företrädare för politiska partier.

Jag är i Kairo med det ungerska ordförandeskapet. Kairo med sina 25
miljoner invånare är soligt och varmt men bullrigt, smutsigt och med
en fruktansvärd trafik. Staden kryllar av demonstrationer av olika
slag, det finns ju ett uppdämt behov efter så många decennier då
det inte varit tillåtet. På det stora hela tycks det finnas en
optimism och framtidstro och efter folkomröstningen i helgen, som gick
mycket lugnt till, pågår förberedelse för val till parlamentet
senare i sommar/höst. Det kommer säkert att bildas nya partier och
olika allianser.

Vi har bl a träffat representanter från olika NGOs för att tala om
flyktingsituationen just nu men också om möjligheten att utforma en
asyl- och migrationspolitik på sikt. Vi har också träffat alla
EU-ambassadörer för att prata om det politiska läget samt UNHCR och
IOM som gör ett fantastiskt arbete vid gränsen. Med inrikesministern
talade vi om samarbete kring en bred agenda om de vi kallar ”mobility
partnership”. Där ingår frågor som hjälp att sätta upp ett
asylsystem, migration, arbetskraftinvandring, gränskontroll, kamp
mot trafficking samt hur vi kan underlätta visumhantering. Vi beslöt
att sätta upp en arbetsgrupp för att diskutera hur vi skall gå
vidare.

Egyptierna är ju fullt sysselsatta med att arbeta vidare med
transitionen och det känns som om de är lite trötta på alla
européer som väller in och vill hjälpa till och komma med råd.
Samtidigt är det oerhört viktigt för EU-institutionerna att vi lyssnar
ordentligt vad Egypten behöver och hur vi kan hjälpa till. Egypten
kan ju bli det ledande landet här i regionen om det visar vägen till
ett nytt demokratiskt samhälle. Naturligtvis återstår massor att
göra men de är helt klart på rätt väg.

Striderna i Libyen fortsätter och det är svårt att få korrekt information om vad som händer. Som de flesta hoppas jag att Khadaffis regim snart faller. Det är spännande att notera att demokratiprotesterna nu sprider sig över hela regionen. Osäkerheten om vad som kan komma att hända är stor.

I Egypten blev det i helgen ett starkt ja till författningsändringarna så nu förbereder de för fullt kommande val. Jag åker till Egypten i eftermiddag för att träffa ett antal politiker och organisationer och få en bild av läget i landet. Jag ska också tala med UNHCR och IOM om situationen i flyktinglägren och se hur EU kan bistå. Vi ska också ha en diskussion om mer långsiktigt samarbete vad gäller migration, arbetskraftsinvandring, visumfrågor, gränskontroll etc. Naturligtvis kommer det kanske snart att vara nya samtalspartners i Egypten, men det är ändå viktigt att på ett så här tidigt stadium på plats få resonera och undersöka hur EU kan bistå i transitionen. Jag åker tillsammans med det ungerska ordförandeskapet, utrikesminister Martony. Nästa vecka blir det en liknande resa till Tunisien.

På förmiddagen har jag hunnit med att träffa Ålands ”president” Viveka Eriksson och ha ett längre möte med Carl Bildt. Vi talade naturligtvis om Nordafrika och utvecklingen där.

Det blev ett mycket långt möte med inrikesministrarna igår, jag tror att vi höll på i nästan 10 timmar totalt. Det var mycket att diskutera. Asylsituationen i Grekland, återtagandeavtal med Turkiet och startande av visumdialog med samma land, samt naturligtvis situationen i Nordafrika. Detta tog sin tid så ett halvt dussin andra punkter fick flyttas till nästa ordinarie möte i april.

Det som händer i Nordafrika är på många sätt fantastiskt och det är en historisk chans att se demokrati och frihet utvecklas i denna del av världen som lidit så länge under envåldshärskare. Det finns en enorm framtidstro i Egypten och Tunisien och givetvis måste vi göra allt för att stödja en politisk och ekonomisk utveckling i hela regionen. I Libyen är situationen mer oroväckande och det är fasansfullt att få ta del av de knapphändiga rapporterna om blodbad på civila. Att få slut på våldet är naturligtvis det viktigaste och jag känner en stor frustration över att vi inte kan göra mer. Schweiz har frusit familjen Khadaffis alla konton och utrikesministrarna pratar om sanktioner och bojkotter. Det kan vara en väg, men frågan är om Khadaffi bryr sig.

Att människor flyr är naturligt och många libyer har redan tagit sig till grannländerna Egypten och Tunisien. Kommissionen har aktiverat vår krishanteringsmekansim MIC för att dels hjälpa till att få ut europeiska medborgare ut Libyen, dels bistå med humanitär hjälp i de flyktingläger som nu provisoriskt byggs upp i Tunisien och Egypten. Det cirkulerar en mängd olika siffror om hur många människor som kan tänkas komma till Europa. Jag kan bli oerhört trött på de alarmistiska skriken och liknelser om gammaltestamentliga folkförflyttningar. Det är inte så meningsfullt att spekulera om siffror utan att snarare diskutera hur vi ska hantera dem som kommer. För det handlar ju om enskilda människor som i så fall flyr hals över huvud. Det blir ett tillfälle att verkligen visa europeisk solidaritet och inte bara prata – naturligtvis kan inte grannländerna Malta och Italien ensamma ta allt ansvar om vi skulle se en massflyktsituation. Detta diskuterade vi under gårdagen, också med UNHCR:s höge kommissionär Antonio Guterres. UNHCR är förstås beredda att göra allt för att hjälpa, de är redan på plats i Egypten och Tunisien.

Idag har jag ägnat dagen åt att tillsammans med mina medarbetare och tjänstemän identifera alla ekonomiska, politiska och juridiska instrument, både ordinära och extraordinära, vi har till vårt förfogande, att se hur Frontex, den nystartade flyktingbyrån EASO och andra kan assistera för att hantera olika scenarier. De flesta flyr till grannländerna av naturliga skäl men säkert kommer en del att komma till Europa.

Just hemkommen från Libyen. Tillsammans med min kollega Stefan Füle, som har ansvar för EU:s grannskapspolitik, har jag varit där för att försöka inleda en dialog mellan EU och Libyen kring frågor som rör asyl, migration och internationellt skydd. Libyen är naturligtvis inte vilket land som helst, men vi kommer inte ifrån att Libyen är ett viktigt transitland för migration till Europa och jag tror att det är nödvändigt att vi har en dialog med Libyen.

Libyen har inte skrivit under Genéve-konventionen och begreppet asyl finns inte i libyisk lagstiftning. Uppskattningar från International Organisation for Migration tyder på att det finns runt 1,5 miljoner migranter i landet. Sedan Italien och Libyen skrev under ett avtal, som vi tyvärr inte vet allt om, har det i princip inte kommit några båtar denna väg över Medelhavet.

Mot denna bakgrund ser jag det som ett framsteg att vi för första gången har enats om en text med Libyen, en sorts plan för samarbete, som tar upp frågor om asyl och internationellt skydd. Ambitionen är att kunna identifiera människor i behov av internationellt skydd, samtidigt som vi hjälper Libyen att höja standarden i förvaringscentrumen för att ge människorna där anständiga villkor. Vi tar också upp frågor om gränskontroll, arbetskraftsinvandring och människosmuggling i denna plan för samarbete. Från EU:s sida är vi beredda att ställa upp med 50 miljoner euro under en treårsperiod för att understödja reformer. Dessa kommer naturligtvis inte att skrivas ut som en blank check till Libyen, utan kanaliseras enligt de riktlinjer EU-kommissionen har. Till exempel kan vi stödja konkreta projekt som olika organisationer, som UNHCR, bedriver.

Förutom att föra samtal med libyiska ministrar besökte jag under resan också Libyens södra gräns mitt ute i öknen, International Organisation for Migrations verksamhet i Libyen samt ett av de förvaringscentrum många migranter hamnar i. Jag fick möjlighet att prata med några av de människor allt detta ytterst handlar om. Ett par av dessa historier har hållit både mig och mina medarbetare vakna i natt.

I morgon vidare till ministerrådsmöte i Luxemburg. Det är tvära kast i jobbet som EU-kommissionär…

De senaste dagarna har det för mig handlat mycket om asyl och migrationsfrågor. Idag har jag deltagit på European Integration Forum, ett årligt engagemang som ordnas av kommissionen och Ekonomiska och Sociala kommittén med företrädare för det civila samhället. Syftet var att diskutera konkreta exempel på hur vi kan jobba bättre med integrationsfrågor i Europa. Talet jag höll kan läsas här.

Direkt efteråt rusade jag vidare till ett stort möte med ECRE, European Council on Refugees and Exiles. ECRE är en viktig samarbetspartner för mig, det är ett forum som samlar en mängd olika organisationer, däribland Röda Korset och UNHCR, för att diskutera och driva asylfrågor. Ett viktigt debattämne var hur vi skall kunna komma vidare i de olika lagstiftningsförslag om asyl som finns på bordet. Det handlar om EU-direktiv som reglerar bl.a. skyddsgrunder, mottagande och asylprocedurer. Vi måste utveckla gemensamma standarder i detta avseende för att tillgodose höga skyddsnivåer och ett korrekt mottagande. Om detta är alla medlemländer överens – i teorin – och Stockholmsprogrammet utfäster att EU till 2012 ska ha en europeisk gemensam asyl- och migrationspolitik.
Den ekonomiska krisen och det politiska klimatet är inte helt fördelaktigt för denna debatt om man uttrycker sig försiktigt. Frågorna är svåra och i rådet är motsättningarna så stora att inga framsteg gjorts på ett tag. Nu vill jag, tillsammans med det belgiska ordförandeskapet (som tar över 1 juli efter Spanien) och Europaparlamentet försöka bryta dödläget och komma vidare. Detta stöds förstås av ECRE. Talet jag höll vid detta möte kan läsas här.

I går träffade jag Europaparlamentets alla rapportörer till de olika förslagen i asylpaketet för att diskutera bästa taktiken för att komma framåt.

Ett av förslagen är en revidering av Dublinförordningen, av hög relevans idag när bl.a Sverige diskuterar hur minderåriga ska hanteras. I dag är reglerna sådan att en asylansökan ska prövas i det första EU-land en asylsökande kommer till. Kommissionen har föreslagit att regelverket skall ändras något så att de medlemsländer som är under mycket stort tryck – eller inte har en fungerande mottagningskapacitet som idag i några sydeuropeiska länder – tillfälligtvis skall kunna undantas från detta. Det skulle innebära atrt asylsökande inte skulle skickas tillbaka. Naturligtvis måste detta kombineras med kraftfulla ansträngningar att förbättra mottagningssystemet enligt principen att solidaritet och ansvar måste gå hand i hand. Europaparlamentet stöder detta förslag, men flera medlemsländer har svårt att acceptera förslaget och de har hittills inte kunnat enas om en position.

En del medlemsländer bryter redan idag mot dagens regelverk. Jag har flera gånger uttryckt oro över förhållandena på Malta, som jag har studerat på plats. Naturligtvis gör kommissionen vad vi kan för att trycka på för förändringar. Även i Grekland är situationen för flyktingarna erbarmelig och jag har därför beslutat att inleda domstolsförfarande mot Grekland, samtidigt som vi för samtal med Aten om hur vi kan hjälpa dem att ändra på situationen.

Redan idag finns det dock möjlighet att göra undantag från Dublinförordningen, t.ex när det handlar om barn eller mycket utsatta grupper.

Skriv in din epostadress för att prenumerera på den här bloggen och därmed få information om nya inlägg via epost.

@MalmstromEU

Netikett

Kommentarskribenter måste hålla sig till anständig samtalston. Diskussionen ska ske med respekt för alla människors lika värde. Detta gäller även för länkar.
wordpress statistics
Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 225 andra följare

%d bloggare gillar detta: