Just nu förhandlas EU:s ”mammaledighetsdirektiv” i ministerrådet för arbetsmarknadsfrågor. Det handlar om en uppdatering av dagens EU-regler, som säger att mödrar har rätt till minst 14 veckors ledighet i samband med förlossningen, och att det är obligatoriskt för mammor att ta ledigt i två veckor.

Sverige har inte påverkats särskilt mycket av de här reglerna, eftersom vår föräldraförsäkring redan är väldigt generös som den är, och det är få mödrar som planerar att vara lediga mindre än två veckor.

Men nu vill kommissionen förlänga minimiledigheten för mammor till 18 veckor och göra sex veckors ledighet obligatoriskt. Sven-Otto Littorin har tydligt deklarerat att Sverige är kritiskt till det, särskilt som det innebär en inskränkning av föräldrarnas rätt att själva dela upp föräldraledigheten. Att direktivet bara reglerar just mammaledighet visar på en gammalmodig syn på föräldraskap. Var finns papporna?

Kommissionen har självklart goda intentioner. Det här är ett sätt att bidra till ett socialt skyddsnät i länder med dåligt utbyggd föräldraledighet. Men är det verkligen EU:s uppgift att besluta om föräldraledighet och socialförsäkringar?

Jag tycker inte det. EU:s viktigaste uppgift är att hitta lösningar på de problem som vi har gemensamt. Att ta itu med klimatförändringarna, den gränsöverskridande brottsligheten och oväntade kriser. För att göra det är det viktigt att EU rustas för att kunna agera effektivare på ett antal områden.

Men ska vi lyckas med det måste unionen göra mindre på andra områden. En bra början vore att låta medlemsländerna själva sköta föräldraledigheten.