Dödssiffrorna från Italien stiger samtidigt som det kommer uppgifter på minst 70 000 hemlösa i området runt L’Aquila efter jordskalvet. Det är en fruktansvärd katastrof och tankarna går förstås till alla drabbade. Sverige har givetvis beredskap för att hjälpa till, men italienarna har hittills avböjt hjälp och heller inte aktiverat EU:s krishanteringsmekanism – ännu.

I förberedelserna för ordförandeskapet funderar jag mycket över EU:s förmåga att hantera kriser.

Om ett EU-land drabbas av en terrorattack, epidemi eller naturkatastrof ska Sverige göra vad vi kan för att bidra med stöd. På samma sätt ska vi kunna vi förvänta oss hjälp när Småland drabbas av storm eller om svenskar drabbas av en katastrof på andra sidan jordklotet. Att EU:s medlemsländer ställer upp för varandra är vad som lägger grunden för en solidarisk säkerhet värd namnet.

Men för att det här ska fungera krävs en fungerande samordning. EU har idag ett slags sambandscentral i kommissionen, MIC, där länder inom EU kan begära hjälp vid naturkatsrofer och liknande. Dessutom arbetar Unionen med förebyggande arbete och varningssystem för epidemier, smittsamma djursjukdomar, farliga livsmedel mm.

Krisberedskapen bör förbättras väsentligt. Vi behöver förstärka analyskapaciteten, göra MIC:en mer operativ och ha kortare och färre kanaler som kan aktiveras vid en stor kris. Gränsen mellan kriser som uppstår inom och utanför EU blir allt otydligare, och ställer högre krav på att EU får en tydligare roll i krishanteringen.

Jag har föreslagit att den nya EU-kommission som tillsätts i höst inrättar en särskild kriskommissionär som har ansvar för att samordna krishanteringen. Jag vet att kommisisonens generalsekreterare gillar idén och att den finns med i planeringen för framtiden. Vi hoppas kunna ta ytterligare steg för att skärpa och vidareutveckla EU:s krishanteringsförmåga under det svenska ordförandeskapet.