I går lämnade Albanien in sin EU-ansökan. Nu ligger ansökningar från dem, Montenegro och Makedonien och väntar. Efter valet på Island i helgen sade den nya statsministern att hon planerar en folkomröstning om ifall islänningarna ska lämna in en ansökan också. Om den blir postiv kan det ramla in en kandidatansökan från Reykjavik i början på vårt ordförandeskap. EU är poppis, trots att det råder en stor ”enlargement fatigue”, utvidgningströtthet, inom unionen. Många menar att den ekonomiska krisen och det institutionella osäkerheten gör att EU främst bör koncentrera sig på sina inre problem först.

Jag delar inte den åsikten och menar att, när vi imorgon firar femårsdagen av den senaste stora utvidgningen, bör komma ihåg att enandet av Europa är EU:s största framgång. Det har betytt otroligt mycket för demokratin, stabilteten, försvaret för rättssamhället och marknadsekonomin att länderna som förut var bakom järnridån nu är fullvärdiga EU-medlemmar.

Det är viktigt att utvidgningsprocessen fortsätter, att förhandlingarna med Kroatien och Turkiet går vidare och att vi så småningom inleder förhandlingar med de ansökande länderna på Balkan när de väl har fått kandidatstatus. Bara genom att stötta reformkrafterna där kan de utvecklas till fullvärdiga demokratier. Naturligtvis måste Köpenhamnskriterierna respekteras, men de signaler som vissa huvudsstäder inom EU sänder om att nu är det nog eller att det är dags för en paus, är inte hjälpsamma för kandidatländerna.