Idag går befolkningen i Afghanistan till valurnorna för att rösta fram landets nya president och provinsförsamlingar. Det är första gången sedan 70-talet som afghanerna själva fullt ut ansvarar för valen, som hålls under mycket svåra omständigheter.

Trots det har vi sett en imponerande valkampanj som präglats av en vital och professionell debatt, med stor täckning av afghanska medier. Förhoppningsvis kan det bidra till att en stor del av befolkningen verkligen använder sin rösträtt innan vallokalerna stänger ikväll. Det finns dock en betydande risk för att valdeltagandet blir lågt i vissa områden, eftersom talibanerna gör allt för att hota och trakassera den som väljer att gå och rösta.

Vikten av ett trovärdigt valresultat som kan accepteras av den afghanska befolkningen kan inte nog understrykas. Det är bara ett demokratiskt val, där både män och kvinnor fritt kan läggas sin röst, och där valfusket verkligen hålls till ett minimum, som kan bereda väg för ett demokratiskt, stabilt och säkert Afghanistan.

Våra svenska trupper i Afghanistan gör ett fantastiskt arbete för att skapa säkerhet och trygghet för människorna i det sedan årtionden krigsdrabbade landet. Självklart innebär det arbetet också stora risker för den egna säkerheten.

Men samtidigt som svenska män och kvinnor gör allt för att hjälpa den afghanska befolkningen att bygga sin demokrati så kräver vänstern och miljöpartiet här hemma att de ska åka hem. Men har inte afghanerna samma rätt till demokrati som vi? Om den nationella trångsyntheten är vad socialdemokraternas kompisar i den röd-gröna alliansen menar med solidaritet, så har vi all anledning att vara oroliga.