På mitt skrivbord ligger en skrivelse där Leif Pagrotsky (s) anmäler regeringen – och därmed undertecknad – till konstitutionsutskottet.

Den här gången handlade det om en miss i Regeringskansliets interna rutiner, som lett till att man inte i tid meddelade riksdagens EU-nämnd om en av de 96 ”A-punkter” som skulle tas upp för beslut på EU:s allmänna råd i Bryssel i slutet av juli. Så fort misstaget uppdagades så sköt regeringen upp beslutet på rådsmötet så att EU-nämnden skulle få möjlighet att ta ställning.

Just den här punkten handlade om att ge EU:s ordförandeskap i uppdrag att förhandla med USA om informationsutbyte kring finansiella transaktioner (SWIFT), i syfte att bekämpa terrorism. Jag är den förste att beklaga den här missen, och vi ska nu gå igenom rutinerna så att det inte händer igen.

Däremot verkar kommunikationen i Pagrotskys eget parti vara närmast obefintlig. Vad som inte nämns i KU-anmälan är nämligen att regeringskansliet erbjudit Justitieutskottet muntlig information om SWIFT-frågan redan flera veckor tidigare. Men utskottet, där Thomas Bodström är ordförande, tackade nej. (även om Bodström uppenbarligen glömt det hela och säger till TT han överväger att KU-anmäla oss igen för lögn).

Dessutom har sakfrågan – tvärtemot vad Leif Pagrotsky skriver i sin anmälan – vid ett flertal tillfällen varit uppe i såväl Justitieutskottet som EU-nämnden (se nedan). Med detta i åtanke så faller Pagrotskys påståenden om att riksdagens inflytande ”förvandlats till en ren chimär” ganska platt.

KU:s granskning är en helt central del i riksdagens kontroll av regeringens arbete och därmed i vårt demokratiska statsskick. Däremot kan det ibland gå inflation i KU-anmälningar, eftersom de fungerar som ett lätt sätt att få uppmärksamhet för oppositionen, inte minst under sommarveckorna då det råder lite nyhetstorka. Pagrotskys anmälan kan nog sägas vara ett exempel på det.

EU-nämnden, samråd 20 februari 2009
EU-nämnden, samråd 3 april 2009