Mitt lilla inlägg om EU och Lissabonfördraget igår har givit kommentarer. Kul! Som svar på inläggen skulle jag vilja vidhålla att Lissabonfördraget trots allt är det mest demokratiska fördrag som EU har haft hittills och att det, om det går igenom, gör samarbetet öppnare, effektivare och mer demokratiskt än idag. Det betyder inte att det inte kommer att finnas brister, men det är en bra utgångspunkt. Medborgarna och de nationella parlamenten får mer att säga till om och riksdagen kan tillsammans med andra nationella parlament stoppa förslag från kommissionen som de anser är för klåfingriga.

Europaparlamentets (EP) makt ökar, de blir medbeslutande i alla frågor där EU har beslutsmakt och det är bra för då ökar öppenheten och ansvarsutkrävandet. Bland annat får EP medbslutande över jordbruksbudgeten och det rättsliga samarbetet, områden där det behövs mer medborgerligt inflytande och kontroll än idag. Då ökar möjligheten att reformera EU:s jordbrukspolitik, en politik som kostar 42% av EU:s budget och som idag görs upp i slutna rum av ministrarna.

Europaparlamentet har sedan europasamarbetets början varit den institution som fått mer och mer inflytande. När väl makten givits dem kommer det inte gå att återkalla, så det är nu viktigt att ledamöterna använder sin utökade makt klokt och ansvarsfullt. Det tror jag att man kommer att göra.

Lissabonfördraget är ännu inte på plats. Det skall folkomröstas på Irland den 2 oktober och de tjeckiske och polske presidenterna har ännu inte skrivit under. Om Lissabonfördraget faller finns ingen plan B. Då är det Nicefördraget, dagens fördrag som gäller. Det är sämre i alla avseenden och kritikerna till Lissabon bör komma ihåg att det är Nice som är alternativet under överskådlig tid. Flera länder har sagt att då är det också slut med utvidgningen, en åsikt Sveriges regering naturligtvis inte delar men som tyvärr är tydlig i flera huvudstäder. Det finns ingen ork att efter 8 års institutionell debatt nu börja omförhandla ett nytt fördrag.