De senaste veckorna har varit hektiska. Förra veckan var jag på Cypern, denna vecka hade Europaparlamentet session i Strasbourg och nästa vecka bär det av till både allmänna rådet i Luxemburg och till EU-toppmöte i Bryssel.

Men mellan allt detta har jag även hunnit ägna mig åt jämställdhet och EU. Förra veckan stod jag och Nyamko Sabuni värd för en konferens om jämställdhet och tillväxt, med budskapet att jämställdhet inte bara är en fråga om grundläggande rättigheter utan också är lönsamt, och hur vi på ett bra sätt ska kunna föra in ett starkt jämställdhetsperspektiv i EU:s strategi för jobb och tillväxt. Och i fredags besökte jag 1,6-miljonerklubbens internationella seminarium om kvinnors hälsa. På temat ”Equality in Europe” lyfte jag bland annat fram att kvinnor och män i Europa uppvisar olika mönster i vilka sjukdomar de drabbas av och har olika tillgång till sjukvård. Detta har att göra med både biologiska skillnader och våra socialt konstruerade roller, och är något vi måste vara medvetna om när vi fattar beslut och inte bara utgå från mannen och hans kropp som norm.

Men jag lyfte också fram att EU har ett ansvar för den egna jämställdheten. I den avgående kommissionen är till exempel bara 8 av 27 kommissionärer kvinnor. Personligen ser jag det som en viktig signal att den nya kommissionen har en jämnare könsfördelning. När EU nu också – om Lissabonfördraget träder i kraft – ska tillsätta två nya ”toppjobb”: en ordförande i Europeiska rådet och en hög representant för utrikes- och säkerhetspolitiken, kan man fråga sig om en av dem inte borde vara kvinna. Kompetenta kvinnliga kandidater saknas i alla fall inte.