Den uppgörelse vi nådde om klimatet på toppmötet i fredags är glädjande. Den ger EU ett brett mandat inför FN:s klimatkonferens i Köpenhamn i december, och ger oss en stark förhandlingsposition som vi förhoppningsvis kan utnyttja för att sätta tryck på resten av världen.

Det viktigaste framsteget var att vi nådde en uppgörelse om klimatfinansiering. Kommer man inte överens om vem som ska betala kan man tyvärr ha hur många bra idéer som helst. Den överenskommelse vi nådde innebär att EU

– Uttalar sitt stöd för kommissionens bedömning att kostnaderna för skadebegränsning och anpassning till klimatförändringarna i utvecklingsländerna kan komma att uppgå till 100 miljarder euro årligen till år 2020.
– Uppskattar att det nödvändiga internationella stödet för detta kommer att ligga någonstans mellan 22 och 50 miljarder euro årligen till 2020.
– Noterar uppskattningen att ett internationellt stöd för att snabbt komma igång med omställningen behövs de tre första åren, 2010-2012, på 5-7 miljarder euro per år.

Vi har också enats om principer för den interna bördefördelningen i EU vad gäller EU:s bidrag till det internationella stödet, och om flera andra viktiga bitar om bland annat teknologiöverföring. Och inte att glömma: vi har enats om målet att minska utsläppen med 80-95 % till 2050, jämfört med 1990 års nivåer. En arbetsgrupp tittar nu på den mer exakta bördefördelningen inom EU.

Med detta nya mandat fortsätter nu klimatsamtalen i Barcelona, där Andreas Carlgren tillsammans med chefsförhandlarna för EU:s medlemstater är på plats. Och i morgon träffar Fredrik Reinfeldt som del av en EU-delegation president Obama för att prata bland annat klimat, innan han fortsätter till Indien.

Ambitionen att nå en uppgörelse i Köpenhamn kräver onekligen en del fotarbete…