Att Lissabonfördraget nu kan träda i kraft tycker jag är fantastiskt roligt och mycket välbehövligt för Europa. Jag vill därför bara kort kommentera några påståenden av dem som inte håller med mig och som helst skulle vilja slippa Lissabonfördraget.

Diskussionen har varit uppe många gånger förut, men Lissabonfördraget gör inte EU till en superstat. Det stärker det direktvalda Europaparlamentets ställning: en viktig reform för ett mer demokratiskt EU. Det ökar öppenheten inom EU: offentlighetsprincipen utökas och ministerrådet öppnas upp. Och det gör det möjligt att på ett effektivt sätt arbeta med en union som nu innehåller 27 medlemsländer och förhoppningsvis kommer att växa ytterligare.

Det innebär inte heller, som Robert Sundberg påstår på Dalademokratens ledarsida, att vi nu givit upp en självständig utrikes- och säkerhetspolitik. Sundberg påstår att Det finns inget utrymme för ett land i unionen att ha en annan linje än den som den höge representanten för. Detta är ett påstående som ofta kommer från vänsterhåll, men det blir inte mer sant för det. En riktigare formulering vore: Det finns inget utrymme för den höge representanten att ha en annan linje än den som länderna i unionen kommer överens om.

Sundberg påstår även att Folkpartiet i över 15 år profilerat sig som det i Sverige som velat ha så mycket överstatlig makt i EU som möjligt. Detta är naturligtvis huvudsakligen demagogiskt: vi ser inget egenvärde i att flytta makt till EU. Däremot är det tydligt för oss att det finns vissa områden där vi gärna ser ett starkare samarbete eftersom vissa frågor helt enkelt inte kan lösas av ett enskilt land. Precis som föroreningar är exempelvis den organiserade brottsligheten ofta gränsöverskridande. Därför förespråkar Folkpartiet ett europeiskt FBI.

Och i denna syn, att EU bör göra mer i vissa viktiga frågor, har Folkpartiet uppenbarligen opinionen med oss. I senaste Eurobarometerundersökningen framgår till exempel att

• 87% av svenskarna vill ha mer beslutsfattande på europeisk nivå i kampen mot den organiserade brottsligheten och mot terrorismen.
• 82% tycker att EU ska ha mer att säga till om i skyddet av miljön.
• 81% vill ha mer samarbete på forskningsområdet.

Det betyder inte att vi vill att EU ska göra allt eller är nöjda med allt EU gör. Jordbrukspolitiken och regionalpolitiken är två tunga områden som vi har tydliga synpunkter på. Jag har länge förespråkat att EU ska ha en tydlig kompetenskatalog, som anger vad EU ska göra (och inte göra).

Detta fick jag tyvärr inte gehör för i processen som mynnade ut i Lissabonfördraget. Men Lissabonfördraget innebär ändå många bra steg i rätt riktning. Därför gläds jag över Lissabonfördraget, men kampen för ett bättre EU slutar inte för det. Vi kanske kan lägga Lissabonfördraget till handlingarna snart och fundera på hur vi går vidare mot ett ännu öppnare och mer demokratiskt EU, som ägnar sig mer åt rätt saker? Alla goda idéer och krafter är välkomna.