Det är en månad till klimatkonferensen i Köpenhamn, och det märks verkligen i det svenska ordförandeskapet.

Förra veckan företrädde Fredrik Reinfeldt ordförandeskapet på toppmöten med USA och Indien. Att USA måste ta sin del av ansvaret är odiskutabelt, annars har vi ingen uppgörelse. Men det är också viktigt att kampen mot klimatförändringarna inkluderar utvecklingsländerna. Därför är det ett viktigt steg att Indien under toppmötet accepterade att bekräfta 2-gradersmålet, trots att frågan är inrikespolitiskt känslig i landet.

Klimatförhandlingarna gick också vidare i Barcelona, där det sista förhandlingsmötet med parterna till FN:s klimatkonvention inför Köpenhamn ägde rum. Framsteg gjordes i tekniska frågor och diskussionerna ska ha varit goda, men de politiskt känsliga frågorna löstes inte. Ska vi nå en uppgörelse i Köpenhamn måste vi se en starkare förhandlingsvilja. De två kärnfrågor som måste lösas är storleken på utsläppsminskningarna och finansieringsbiten. EU har förbundit sig att minska utsläppen med 30 % om andra länder gör jämförbara åtaganden. Nu måste USA och andra i-länder öka sin ambitionsnivå för utsläppsminskningar, samtidigt som de mer utvecklade utvecklingsländerna måste göra adekvata åtaganden för att vända utvecklingen av utsläpp.

Vad gäller finansieringsfrågan så har EU givit sitt stöd till kommissionens uppskattning att kostnaderna i utvecklingsländerna kan komma att uppgå till 100 miljarder årligen för utsläppsbegränsningar och anpassningar till klimatförändringarna. Frågan var också uppe när G20:s finansministrar träffades för några dagar sedan, men inte heller de gjorde tyvärr de nödvändiga framstegen. USA och andra i-länder måste nu också presentera en trovärdig finansiering.

Ordförandeskapet fortsätter i alla fall sitt arbete, och jag är glad att EU tagit på sig den ledartröja som är så välbehövd. Vår ambition att nå en uppgörelse i Köpenhamn. Det grundläggande men framgångsrika recept EU har att visa på är att samarbete fungerar. Detta måste övriga världen nu också inse.