Klimatkonferensen i Köpenhamn är nu avslutad sedan ett par dagar, och det är ingen hemlighet att vi hade önskat oss mer. Den nuvarande överenskommelsen kommer inte att lösa klimathotet. Jag kan bara konstatera att den nödvändiga politiska viljan saknades från vissa håll, och eftersom konsensus krävs för att komma till beslut blir möjligheterna att förhala verkliga diskussioner stora med klimatkonventionens nuvarande beslutsstruktur. EU drev på processen i samarbete med flera afrikanska länder och små östater, men de med lägst ambitionsnivå satte ribban.

Bland de positiva resultaten från Köpenhamn märks ett erkännande av 2-gradersmålet, men åtagandena om finansiering till utvecklingsländernas klimatarbete är också viktiga. Överenskommelsen innebär ett åtagande från i-länderna på 30 miljarder dollar under perioden 2010 till 2012 för en så kallad snabbstart för anpassning, utsläppsminskningar och kapacitetsuppbyggnad i utvecklingsländerna. EU och Japan står för drygt 10 miljarder dollar var, medan USA lägger in 3,6 miljarder. Överenskommelsen tar också upp finansiering på längre sikt och sätter ett mål på 100 miljarder dollar per år från och med 2020, vilket även USA säger sig vara beredda att bidra till. Det faktum att ledande, snabbt växande utvecklingsländer ändå gör vissa åtaganden och är beredda att redovisa sina åtgärder på ett transparent sätt är också ett steg framåt.

Åtagandena för utsläppsminskningar är dock för svaga och inget långsiktigt mål för utsläppsbegränsningar sätts. Många oklarheter återstår, t.ex. den grundläggande frågan om hur en ny rättsligt bindande överenskommelse ska komma på plats för de parter som inte redan är med i Kyotoprotokollet. Vidare återstår en mängd tekniska frågor, exempelvis hur utsläpp och upptag i kolsänkor ska beräknas. Frågan om hur den internationella utsläppshandeln ska utformas är också oklar, vilket allvarligt påverkar såväl de utvecklade ländernas möjligheter att uppfylla tilltänkta åtaganden som den huvudsakliga delen av finansieringsflödet till utvecklingsländerna. Vidare är det faktum att det inte klart sägs i processbesluten att vi nu strävar efter ett globalt, legalt bindande avtal under 2010 oroande. Mycket arbete återstår nu för att bygga vidare på överenskommelsen och nå ett globalt och rättsligt bindande avtal som är tillräckligt långtgående för att klara 2-gradersmålet.