De senaste dagarna har det för mig handlat mycket om asyl och migrationsfrågor. Idag har jag deltagit på European Integration Forum, ett årligt engagemang som ordnas av kommissionen och Ekonomiska och Sociala kommittén med företrädare för det civila samhället. Syftet var att diskutera konkreta exempel på hur vi kan jobba bättre med integrationsfrågor i Europa. Talet jag höll kan läsas här.

Direkt efteråt rusade jag vidare till ett stort möte med ECRE, European Council on Refugees and Exiles. ECRE är en viktig samarbetspartner för mig, det är ett forum som samlar en mängd olika organisationer, däribland Röda Korset och UNHCR, för att diskutera och driva asylfrågor. Ett viktigt debattämne var hur vi skall kunna komma vidare i de olika lagstiftningsförslag om asyl som finns på bordet. Det handlar om EU-direktiv som reglerar bl.a. skyddsgrunder, mottagande och asylprocedurer. Vi måste utveckla gemensamma standarder i detta avseende för att tillgodose höga skyddsnivåer och ett korrekt mottagande. Om detta är alla medlemländer överens – i teorin – och Stockholmsprogrammet utfäster att EU till 2012 ska ha en europeisk gemensam asyl- och migrationspolitik.
Den ekonomiska krisen och det politiska klimatet är inte helt fördelaktigt för denna debatt om man uttrycker sig försiktigt. Frågorna är svåra och i rådet är motsättningarna så stora att inga framsteg gjorts på ett tag. Nu vill jag, tillsammans med det belgiska ordförandeskapet (som tar över 1 juli efter Spanien) och Europaparlamentet försöka bryta dödläget och komma vidare. Detta stöds förstås av ECRE. Talet jag höll vid detta möte kan läsas här.

I går träffade jag Europaparlamentets alla rapportörer till de olika förslagen i asylpaketet för att diskutera bästa taktiken för att komma framåt.

Ett av förslagen är en revidering av Dublinförordningen, av hög relevans idag när bl.a Sverige diskuterar hur minderåriga ska hanteras. I dag är reglerna sådan att en asylansökan ska prövas i det första EU-land en asylsökande kommer till. Kommissionen har föreslagit att regelverket skall ändras något så att de medlemsländer som är under mycket stort tryck – eller inte har en fungerande mottagningskapacitet som idag i några sydeuropeiska länder – tillfälligtvis skall kunna undantas från detta. Det skulle innebära atrt asylsökande inte skulle skickas tillbaka. Naturligtvis måste detta kombineras med kraftfulla ansträngningar att förbättra mottagningssystemet enligt principen att solidaritet och ansvar måste gå hand i hand. Europaparlamentet stöder detta förslag, men flera medlemsländer har svårt att acceptera förslaget och de har hittills inte kunnat enas om en position.

En del medlemsländer bryter redan idag mot dagens regelverk. Jag har flera gånger uttryckt oro över förhållandena på Malta, som jag har studerat på plats. Naturligtvis gör kommissionen vad vi kan för att trycka på för förändringar. Även i Grekland är situationen för flyktingarna erbarmelig och jag har därför beslutat att inleda domstolsförfarande mot Grekland, samtidigt som vi för samtal med Aten om hur vi kan hjälpa dem att ändra på situationen.

Redan idag finns det dock möjlighet att göra undantag från Dublinförordningen, t.ex när det handlar om barn eller mycket utsatta grupper.