You are currently browsing the monthly archive for februari 2011.
Idag är jag i Finland på arbetsbesök. Det var -16 grader när vi
landade men solen skiner över den vackra finska huvudstaden.
På förmiddagen besökte jag ett EU-finansierat integrationsprojekt,
Monika, som vänder sig till invandrarkvinnor och hjälper dem i
integrationsprocessens alla faser. Särskilt hjälper man kvinnor som
varit utsatta för misshandel, hedersrelaterat våld eller trafficking.
Jag har också ätit lunch med EU- och migrationsminister Astrid Thors
samt justitieminister Tuja Brax. Vi talade naturligtvis om situationen
i Nordafrika, men också om asylpaketet, Schengen, kommissionens
kommande meddelande om korruption, cybercrime och kampen mot
barnpornografibrott. Finland blockerar barnporrsiter precis som
Sverige och var oroliga för att Europaparlamentet nu vrider
utvecklingen bakåt.
Ett möte med statssekreteraren på inrikesministeriet hann jag också
med innan det var dags för ett offentligt möte ordnat av
EU-representationen och Finlands utrikespolitiska institut. Astrid
Thors och jag talade om europeisk migrationspolitik och svarade på
frågor. Det kom cirka 70 personer.
Finland har precis inlett sin valrörelse, det är riksdagsval i mitten
av april. Migrationsfrågor spelar en allt större roll i debatten,
trots att Finland egentligen inte är något stort invandrarland
Det blev ett mycket långt möte med inrikesministrarna igår, jag tror att vi höll på i nästan 10 timmar totalt. Det var mycket att diskutera. Asylsituationen i Grekland, återtagandeavtal med Turkiet och startande av visumdialog med samma land, samt naturligtvis situationen i Nordafrika. Detta tog sin tid så ett halvt dussin andra punkter fick flyttas till nästa ordinarie möte i april.
Det som händer i Nordafrika är på många sätt fantastiskt och det är en historisk chans att se demokrati och frihet utvecklas i denna del av världen som lidit så länge under envåldshärskare. Det finns en enorm framtidstro i Egypten och Tunisien och givetvis måste vi göra allt för att stödja en politisk och ekonomisk utveckling i hela regionen. I Libyen är situationen mer oroväckande och det är fasansfullt att få ta del av de knapphändiga rapporterna om blodbad på civila. Att få slut på våldet är naturligtvis det viktigaste och jag känner en stor frustration över att vi inte kan göra mer. Schweiz har frusit familjen Khadaffis alla konton och utrikesministrarna pratar om sanktioner och bojkotter. Det kan vara en väg, men frågan är om Khadaffi bryr sig.
Att människor flyr är naturligt och många libyer har redan tagit sig till grannländerna Egypten och Tunisien. Kommissionen har aktiverat vår krishanteringsmekansim MIC för att dels hjälpa till att få ut europeiska medborgare ut Libyen, dels bistå med humanitär hjälp i de flyktingläger som nu provisoriskt byggs upp i Tunisien och Egypten. Det cirkulerar en mängd olika siffror om hur många människor som kan tänkas komma till Europa. Jag kan bli oerhört trött på de alarmistiska skriken och liknelser om gammaltestamentliga folkförflyttningar. Det är inte så meningsfullt att spekulera om siffror utan att snarare diskutera hur vi ska hantera dem som kommer. För det handlar ju om enskilda människor som i så fall flyr hals över huvud. Det blir ett tillfälle att verkligen visa europeisk solidaritet och inte bara prata – naturligtvis kan inte grannländerna Malta och Italien ensamma ta allt ansvar om vi skulle se en massflyktsituation. Detta diskuterade vi under gårdagen, också med UNHCR:s höge kommissionär Antonio Guterres. UNHCR är förstås beredda att göra allt för att hjälpa, de är redan på plats i Egypten och Tunisien.
Idag har jag ägnat dagen åt att tillsammans med mina medarbetare och tjänstemän identifera alla ekonomiska, politiska och juridiska instrument, både ordinära och extraordinära, vi har till vårt förfogande, att se hur Frontex, den nystartade flyktingbyrån EASO och andra kan assistera för att hantera olika scenarier. De flesta flyr till grannländerna av naturliga skäl men säkert kommer en del att komma till Europa.
Det är frustrerande att inte ha en klar bild av vad som händer i Libyen. Det jag har lyckats ta del av från nyhetsrapporteringen är förfärligt. Jag såg Khaddafis tal igår och där visade han tydligt sitt rätta ansikte. Det är därför mycket glädjande att höra om reaktionerna från libyska diplomater och politiker som tydligt vågar ta ställning mot Libyens diktator.
Vi måste samtidigt förbereda oss på det värsta och på att kunna ta emot flyktingar från regionen. Vi tittar nu på möjligheten att från kommissionens sida föreslå att de människor som kan tänkas fly till EU tillfälligt ska kunna stanna om situationen ytterligare skulle förvärras.
Vi behöver som jag skrivit tidigare, se över våra långsiktiga insatser i regionen och särskilt förtydliga målsättningarna med vår grannskapspolitik. Jag menar att en viktig del i denna strategi ska vara att utveckla ett partnerskap för rörlighet med länderna kring Medelhavet, något som vi redan har idag med Cap Verde och Moldavien. Vi måste också öka handelsutbytet och dessa länders tillträde till våra marknader samt öppna upp för arbetskraftsinvandring och uppmuntra rörlighet för studenter och forskare.
Men det absolut viktigaste är att vi sätter större kraft bakom insatser för att främja en demokratisk utveckling där rättsstatens principer och mänskliga rättigheter står i fokus. Vi har inte gjort tillräckligt på dessa områden.
I helgen sjösattes operation Hermes, en EU-insats för att hjälpa de italienska myndigheterna med mottaggandet av tunisierna som kommit den senaste tiden till Lampedusa. Hjälpinsatsen kunde inledas bara fyra dagar efter att vi fick den formella frågan om hjälp från Italien. Hermes är en del av den hjälpinsats som EU nu bistår både Italien och Tunisien med och innebär att experter från gränskontrollmyndigheten Frontex ska hjälpa till med gränsbevakning samt med att intervjua de tunisiska flyktingarna. De har ett särskilt uppdrag att identifiera vilka som är i behov av internationellt skydd. Kort och gott, de är där för att rädda liv.
Idag på EU:s utrikesministermöte i Bryssel diskuteras såväl hjälpinsatser till Tunisien som den senaste utvecklingen i Libyen. Ashton fördömde igår å EU:s vägnar våldet i Libyen och krävde att det måste få ett omedelbart stopp och att dialog om reformer inledas. Det är bra med EU:s tydlighet även om Khadaffi inte är känd för att lyssna på det örat. De senaste veckornas händelser i Nordafrika och Mellanöstern visar också på att vi från EU:s håll behöver ha en mer långsiktig strategi för regionen.
Belgien slog igår ett föga avundsvärt rekord med 249 dagar utan regering. Ingen lösning finns i sikte och kungens nye medlare, finansminister Didier Reynders, har fått förlängt mandat. Konstigt nog fungerar landet ganska bra i alla fall, men situationen är förstås ohållbar i längden. Belgarna demonstrerar i parkerna och på nätet och en parlamentsledamot som förläst sig på Lysistrate har föreslagit allmän kärleksstrejk tills en ny regering bildas.
Jag har ägnat förmiddagen åt att ha videokonferens med Sando Pintor, Ungerns inrikesminister, för att förbereda rådsmötet nästa vecka. Det blir som vanligt ett fullt möte men huvuddiskussionerna kommer nog att kretsa kring flyktingvågen i Italien (som nu verkar ha avstannat något) samt Europadomstolen om Dublinkonventionerna och de mänskliga rättigheterna i Grekland. Asylsystemet i Grekland är ett stående ämne på våra rådsmöten. Alla medlemländer är ju involverade i att stötta Grekland och de vill ju naturligtvis ha rapport om hur arbetet går.
Jag har också träffat Andreas Carlgren som var på besök i Bryssel. Vi talade om den kommande långtidsbudgeten, klimatpaketet som snart kommer, samt lite grand om vargarna.
Idag har jag varit i Berlin. Huvudanledningen var att tala inför
över tusen poliser från ett femtiotal länder på en europeisk
poliskongress som äger rum varje år. Här kan du läsa mitt tal.
Under dagen har jag också passat på att träffa andra personer bla
statssekreteraren för arbetsmarknadsministern, Andreas Storm
för att diskutera arbetskraftsinvandring och integration. Tyskland
är ju, precis som de flesta EU-länder, i stort behov av arbetskrafts-
invandring och vi diskuterade de olika förslag som nu ligger
på förhandlingsbordet. Jag hann också med en arbetslunch med
justitieministern Sabine Leutheusser Schnarrenberger för att prata
om datalagring, PNR, övergrepp mot barn och kommissionens
planerade förslag mot korruption som kommer senare i vår. Det var
ett bra förmöte inför rådsmötet nästa vecka.
Under eftermiddagen har jag också besökt ett intressant
integrationsprojekt i Kreuzberg som EU delvis finansierar.
Det är fascinerande att se hur Berlin förändras inför varje besök
i staden. Första gången jag var här var 1987. Vi tog oss över till
Östberlin, besökte check point Charlie och festade i Kreuzberg. Då
delade muren staden och Europa. Idag byggs och renoveras det
med en väldig fart.
Ropen på frihet och demokrati fortsätter att sprida sig i
Mellanöstern och Nordafrika. Visst är det en helt annorlunda
situation nu men stämningen påminner om den som rådde i Öst- och
Centraleuropa 1989.
De senaste siffrorna från Frontex visar att närmare 5 500 tunisier kommit till Italien och den lilla Medelhavsön Lampedusa de senaste dagarna. De flesta av dem är män, men det finns även ett hundratal barn bland migranterna. Italien har en lång tradition av att kunna hantera stora migrationsflöden, men samtidigt blir det ett extra stort tryck när en så stor grupp människor kommer på så kort tid och till en så liten ö som Lampedusa.
Nu har jag också mottagit en förfrågan om hjälp från Italiens inrikesminister och tillsammans med Frontex arbetar mina medarbetare och jag på att försöka tillgodose de önskemål som framförts. Det här är en viktig fråga för hela EU och det är viktigt att visa solidaritet med både Italien och Tunisien. Min kollega Cathy Ashton var i Tunis igår och diskuterade hur EU kan hjälpa Tunisien i de demokratiska och ekonomiska reformer landet står inför. På kommissionsmötet idag pratade vi mycket om situationen i Tunisien och Italien, och i eftermiddags höll jag ett anförande om detta vid en plenardiskussion i Europaparlamentet. Du kan läsa mitt tal här.
Det var också glädjande att se att den långdragna frågan om ett EU-patent nu röstats igenom i parlamentet. I en union baserad på fri rörlighet, och där vi behöver stärka vår konkurrenskraft och främja innovation och forskning är det positivt att ytterligare ett hinder för inre rörlighet mellan medlemsländerna ser ut att vara på väg att undanröjas.
Det har varit en intensiv dag med många interna möten, inte minst för att diskutera Tunisien och Italien. Fortfarande har Italien inte kommit med någon formell begäran om hjälp men vi tittar förstås på hur vi skall kunna bistå både humanitärt, praktiskt med screening av eventuella flyktingar (hittills verkar det inte som om någon av de tunisier som kommit till Italien har begärt asyl) och med återvändande. Vi undersöker också med de tunisiska myndigheterna hur vi kan öka samarbetet. Cathy Ashton är i Tunis nu och resonerar med regeringen.
Strax bär det av till Strasbourg. Precis som ledamöterna måste ju kommissionen åka på session varje månad för att delta i olika debatter. I förra veckan kom en ny rapport som tar upp kostnaden för pendlandet till byggnaden i Strasbourg som står tom 307 dagar om året. Den visar att 180 miljoner euro om året skulle sparas om pendlandet upphörde och dessutom skulle utsläppen av koldioxid minska med 19 000 ton eftersom alla extra bussar, bilar, flygplan samt lastbilar med handlingar skulle kunna stanna i Bryssel. Det skulle sända en oerhört stark signal i dessa tider av ekonomisk kris och budgetgräl om parlamentet kunde sammanträda på ett ställe, i Bryssel.
Jag har själv engagerat mig i detta och startade ju en kampanj år 2006 för att samla in en miljon underskrifter i protest med pendlandet. På bara några månader fick vi in 1,2 miljoner namn från hela Europa.
Problemet är att det kräver en fördragsändring och för att en sådan över huvud taget eventuellt skulle kunna diskuteras måste en majoritet av Europaparlamentets ledamöter be Europeiska Rådet att göra något åt det. Hittills har många parlamentariker protesterat men det har aldrig kommit en formell begäran från en majoritet om att ändra på sakernas tillstånd. Men skam den som ger sig.
Det är härliga nyheter från Egypten. Äntligen har Mubarak avgått! Ivrig ryktsspridning om att han har lämnat landet och tömt bankkonton. Svårt att veta exakt men han är i alla fall borta ur egyptisk politik och förhoppningsvis kan det egyptiska folket nu förbereda val och bygga ett demokratiskt land tillsammans. EU har sagt att vi kan hjälpa till inför valet och utrikestjänsten håller också på med en långsiktig demokratistödsplan till landet.
Mer oroväckande är situationen i Tunisien och jag har under helgen haft intensiva kontakter med den italienska regeringen. Under de senaste dagarna har 4000 unga män från Tunisien kommit i små båtar till Lampedusa utanför det italienska fastlandet. Jag har frågat om de behöver hjälp men inrikesministern sade igår kväll till mig att han inte behöver det än så länge, men att det kan behövas senare i veckan. Även mina medarbetare har frågat tjänstemännen i Rom och fått samma svar. Nu ser jag på nyheterna att inrikesministern är irriterad på EU för att han inte får stöd. Under dagen har det varit stora demonstrationer mot Berlusconi i Italien, så kanske var det skönt att få skylla något på Bryssel…
Imorgon bitti har jag möte med mina medarbetare och har bett dem titta på vilka verktyg vi har för att kunna hjälpa både Tunisien och Italien, både på kort och lång sikt med bl.a humanitär hjälp. Jag ska få rapport från såväl Frontex som den nya flyktingbyrån EASO.
Jag är på resa i Rumänien och Bulgarien och det är ett intensivt
program. Resan har varit planerad sedan i oktober som ett led i min
ambition att besöka alla medlemsländer för att tala om olika frågor
som rör mitt ansvarsområde. Det finns mycket att tala med ministrarna
i Bukarest och Sofia om, men som läget är nu handlar allt mest om Schengen.
I Bukarest träffade jag såväl inrikes-, justitie- och
utrikesministern samt premiärministern. Vi talade om Schengen
förstås men också om kampen mot korruptionen (det görs mycket men
det är fortfarande ett stort problem i Rumänien ), trafficking,
visumfrågor, den interna säkerhetsstrategin, asylfrågor och
utvecklingen i Moldavien.
Jag besökte också parlamentet (som huserar i Ceausescus monstruösa
palats. Det är världens tredje största byggnad och mycket vackert
inuti, men naturligtvis groteskt.) Samtalade en längre stund med
ledamöter från båda kamrarna från olika partier.
Hann också med en arbetslunch med olika NGOs som jobbar med frågor
som minoriteter, korruptionen och demokrati. Det är värdefullt
att få deras synpunkter också och inte bara de officiella.
Liknande program i Bulgarien men där ingick även en helikoptertur
till turkiska gränsen och flera förevisningar av passkontroll,
lastbilsscreening, gränskontroll mm där de visade upp hur de
förbereder sig för Schengeninträdet. Bulgarien har ju yttre gräns
mot Serbien, Makedonien och Turkiet samt EU-länderna Grekland och
Rumänien.
Bulgarien, till skillnad från Rumänien, uppfyller ännu inte de tekniska kriterier
som krävs för att gå med i Schengen. Men de arbetar hårt och har den senaste
utrustningen. Resan till gränsen gick över fantastiska berg och
dalar. Jag har aldrig varit i Bulgarien förut så det var intressant
att se lite av landet.
I övrigt diskuterade jag med ministrar, parlamentariker och NGO
situationen i Bulgarien. Landet har stora problem med organiserad
brottslighet som infiltrerar samhällets olika delar och det hämmar
naturligtvis utvecklingen och är ett elände för medborgarna och hela
samhället.
Vad gäller Schengen så är frågan inte bara teknisk utan
även politisk. Alla medlemsländer måste vara eniga innan ett land släpps
in i Schengen och den enigheten finns inte idag. Det är nu upp till
medlemsländerna att peka ut en väg framåt så att Rumänien och
Bulgarien kan göra de nödvändiga reformer som krävs. Under tiden
måste de fortsätta arbetet med kampen mot korruptionen, den
organiserade brottsligheten och ansträngningarna att få ett effektivt
och oberoende rättsväsende på plats.
Idag har jag varit Sveriges EU-kommissionär i precis ett år. Ett år går väldigt fort. Det är nästan svindlande att titta tillbaka på de senaste tolv månaderna. Den personliga resan är förstås enorm. Visserligen hade jag en rätt bra bild av Europapolitiken redan innan jag blev kommissionär, med erfarenhet av arbete både som EU-minister och i Europaparlamentet, men att vara kommissionär är något annat. Inte minst om man har så kontroversiella frågor som jag har.
Något av det första jag gjorde när jag tillträdde, och som jag med stolthet ser tillbaka på, är mitt förslag för att stärka arbetet mot människohandel. Förslaget innebär bättre skydd av offren samt skärpta och mer enhetliga straff för förövarna. Såväl Europaparlamentet som rådet ställde sig bakom förslaget före jul, vilket är nästan rekordsnabb hantering av ett kommissionsförslag.
Andra frågor tar betydligt längre tid som till exempel att få till stånd en gemensam asyl- och migrationspolitik inom EU. Medlemsländerna har satt som mål att enas om en gemensam europeisk asyl- och migrationspolitik redan 2012, men det återstår mycket jobb innan alla är överens. Asylsökande utsätts för ett grymt lotteri när de kommer till EU eftersom asylansökningar behandlas på olika sätt i olika länder. Jag kommer att fortsätta arbeta för ett mer enhetligt asylsystem inom EU, men också för att öka möjligheterna för människor att komma hit på laglig väg. För trots hög arbetslöshet på många håll i Europa pekar all statistik på att vi inom bara ett par år kommer att vara beroende av invandrad arbetskraft för att kunna upprätthålla vår välfärd inom EU.
Det har varit ett väldigt intensivt år, och kanske ett tuffare debattklimat än jag förväntat mig. Samtidigt är det en förmån att få arbeta med så viktiga frågor som verkligen påverkar människors vardag. I min årskrönika kan du läsa mer om vad jag gjorde förra året.
I skrivande stund befinner jag mig i Rumänien för att träffa ministrar och NGO:s och i kväll går resan vidare till Bulgarien. Det ser ut att bli ett minst lika intensivt andra år som kommissionär.
Det har varit en hektisk vecka med många spännande möten. Tog precis farväl av den kroatiske inrikesministern Karamarko. Kroatien är inne i sluttampen på sina förhandlingar och som alltid är det ”mina frågor” som är de svåraste – polissamarbete, kampen mot korruptionen, oberoende polis och domstol, gränskontroll, fungerande asylmottagning mm. De har gjort enorma framsteg men det återstår en del. Själva hoppas de kunna avsluta alla förhandlingar under detta år. Jag tror att det är möjligt.
Jag har också träffat det spanska nätverket för terrorismens offer som ville berätta om hur de jobbar (kommissionen finansierar delvis nätverket och också ett på europeisk nivå). Vidare har OSCE:s särskilda representant för trafficking, fru Grazia Giammarinero, varit här och vi talade om hur vi bäst kan samarbeta för att bekämpa detta vidriga brott. En pigg klass med ungdomar från Sundsgymnasiet i Skåne var på besök och bombarderade mig med frågor. Jag har också talat på liberala Brysselklubben samt haft ett långt möte med Rumäniens president Traian Bacescu om Schengen. Rumänien och Bulgarien står ju för närvarande utanför Schengensamarbetet men önskar nu gå med. Tekniskt sett uppfyller Rumänien alla krav, men för att de ska kunna släppas in krävs att alla 27 länder är eniga och det är de inte idag. Tongångarna i vissa europeiska huvudstäder är mycket höga och presidenten gav förstås uttryck för sitt lands besvikelse. Men Schengensamarbetet bygger inte bara på tekniska kriterier utan också på tillit, och om den nu inte finns är det svårt att tvinga fram ett beslut i dagsläget. Kommissionen har ingen rösträtt i denna fråga, men vi försöker naturligtvis hjälpa det ungerska ordförandeskapet att försöka finna en lösning.
I huset mitt emot är det Europeiskt råd på temat energi och innovation. En mycket liten demonstration som kräver grönare energi står bland polisspärrarna, men annars är det lugnt. Kommissionen har presenterat ett förslag på hur vi skulle kunna ha en mer gemensam energimarknad i EU och minska vårt beroende av bland annat rysk gas. Mycket av diskussionerna kommer nog dock att handla om Egypten och om skuldkrisen och stärkta kontroll- och övervakningsmekanismer. Det går vilda rykten om att Merkel ska ha något tufft förslag med sig i väskan. Är Sarkozy i så fall för eller emot? To be continued…..
Idag presenterade jag kommissionens nya förslag om användning av flygpassagerardata s.k. PNR (Passenger Name Record data). Redan idag sparar flygbolagen viss information om passagerare. Denna information har visat sig vara ett viktigt verktyg för att bekämpa grov brottslighet som drogsmuggling och människohandel, men också terrorism. Siffror från Sverige, som är ett av de medlemsländer som redan använder PNR, visar att 65-75 procent av alla drogbeslag i landet under 2009 möjliggjordes uteslutande eller till stor del tack vare PNR.
Många av EUs medlemsländer håller nu på att sätta upp egna system för hanteringen av denna typ av information. Med potentiellt 27 olika system för hanteringen av passagerarinformation finns risken att det uppstår stora skillnader mellan systemen om hur informationen samlas in, används och sparas. Därför fastslog medlemsländerna i Stockholmsprogrammet att ett förslag för gemensamma regler för hanteringen av passagerarinformation är angeläget.
Med det här förslaget föreslår vi ett enhetligt system i EU som är rättssäkert och som kommer att öka möjligheterna för det polisiära samarbetet i EU för att komma åt grov brottslighet och terrorism. Samtidigt innebär det ett omfattande dataskydd och skydd av medborgarnas personliga integritet.
Jag är nöjd över förslaget som på ett välbalanserat sätt upprättar ett effektivt system för att bekämpa terrorism och grov brottslighet samtidigt som det skyddar den personliga integriteten. Bland annat innebär det att alla uppgifter ska göras anonyma efter 30 dagar och att de inte får sparas längre än fem år. Reglerna för vem som får behandla informationen och under vilka förutsättningar det får ske är också mycket restriktiva. Uppgifterna som ska sparas är sådana som redan idag sparas av flygbolagen för kommersiella syften, som datum, resrutt, biljett- och bagageinformation, kontaktuppgifter, sittplats och resebyrå. Det framgår dessutom mycket tydligt i förslaget att känslig information som kan avslöja etnisk tillhörighet, politisk eller religiös åskådning, hälsotillstånd, etcetera aldrig får sparas eller användas.
Nu hoppas jag att förslaget snabbt kan behandlas och godkännas också av Europaparlamentet och medlemsländerna.
Vid den så kallade folkomröstningen till presidentvalet i mitten av december misshandlades oppositionsledare av vitryska poliser, flera hundratals fredliga demonstranter slogs blodiga och greps, och den statliga tv-stationen utropade Lukasjenko till vinnare med en förkrossande majoritet.
EU har hårt fördömt det som händer i vårt östliga grannland. Vi har krävt att de politiska fångarna omedelbart ska släppas. I det samarbete som EU redan har med Vitryssland på flera områden betonas mänskliga rättigheter särskilt. Förhoppningen var att Lukasjenko skulle ta några steg mot rättsstat och demokrati och börja respektera mänskliga rättigheter.
Den senaste händelseutvecklingen visar dessvärre på det motsatta. Det är skrämmande att se hur denne despotiska diktator klamrar sig fast vid makten och hur han kämpar för att undanröja allt motstånd med brutala metoder. Det är tydligt att det inte räcker med att fördöma eller tala om mänskliga rättigheter för att få förändring i Vitryssland.
EU:s utrikesministrar beslutade igår äntligen om att införa visumförbud och att frysa tillgångarna för Lukasjenko och hans vänner. Eftersom jag är ansvarig för visumfrågor har jag deltagit aktivt i förhandlingarna inom kommissionen. Motreaktionen från Vitryssland lät inte vänta på sig, och de hotar nu i sin tur med visa-restriktioner för EU-politiker. Detta snabba motdrag kan kanske tolkas som att det faktiskt var åtgärder som kändes. Frågan är dock om det räcker. Men att EU gör en sådan tydlig markering är mycket viktigt, och förhoppningsvis ökar nu trycket på Lukasjenko ytterligare.
Dagen i övrigt har ägnats åt en mängd interna möten samt besök av två svenska ministrar – Anna Karin Hatt och Carl Bildt. Båda var i stan för olika möten och konferenser. Med Anna Karin talade vi om bl.a cybersäkerhet och datalagring. Över lunchen med Carl och min kollega Stefan Füle, blev det mycket prat om det östra partnerskapet och utvecklingen i Egypten. Ikväll blir det arbetsmiddag med Catherine Ashton. Det är inte lätt att fånga Cathie mellan alla resor hon gör, men ikväll har vi äntligen lyckats få till stånd en tid.
Cecilia Malmström 
Senaste kommentarer