Det blev ett mycket långt möte med inrikesministrarna igår, jag tror att vi höll på i nästan 10 timmar totalt. Det var mycket att diskutera. Asylsituationen i Grekland, återtagandeavtal med Turkiet och startande av visumdialog med samma land, samt naturligtvis situationen i Nordafrika. Detta tog sin tid så ett halvt dussin andra punkter fick flyttas till nästa ordinarie möte i april.

Det som händer i Nordafrika är på många sätt fantastiskt och det är en historisk chans att se demokrati och frihet utvecklas i denna del av världen som lidit så länge under envåldshärskare. Det finns en enorm framtidstro i Egypten och Tunisien och givetvis måste vi göra allt för att stödja en politisk och ekonomisk utveckling i hela regionen. I Libyen är situationen mer oroväckande och det är fasansfullt att få ta del av de knapphändiga rapporterna om blodbad på civila. Att få slut på våldet är naturligtvis det viktigaste och jag känner en stor frustration över att vi inte kan göra mer. Schweiz har frusit familjen Khadaffis alla konton och utrikesministrarna pratar om sanktioner och bojkotter. Det kan vara en väg, men frågan är om Khadaffi bryr sig.

Att människor flyr är naturligt och många libyer har redan tagit sig till grannländerna Egypten och Tunisien. Kommissionen har aktiverat vår krishanteringsmekansim MIC för att dels hjälpa till att få ut europeiska medborgare ut Libyen, dels bistå med humanitär hjälp i de flyktingläger som nu provisoriskt byggs upp i Tunisien och Egypten. Det cirkulerar en mängd olika siffror om hur många människor som kan tänkas komma till Europa. Jag kan bli oerhört trött på de alarmistiska skriken och liknelser om gammaltestamentliga folkförflyttningar. Det är inte så meningsfullt att spekulera om siffror utan att snarare diskutera hur vi ska hantera dem som kommer. För det handlar ju om enskilda människor som i så fall flyr hals över huvud. Det blir ett tillfälle att verkligen visa europeisk solidaritet och inte bara prata – naturligtvis kan inte grannländerna Malta och Italien ensamma ta allt ansvar om vi skulle se en massflyktsituation. Detta diskuterade vi under gårdagen, också med UNHCR:s höge kommissionär Antonio Guterres. UNHCR är förstås beredda att göra allt för att hjälpa, de är redan på plats i Egypten och Tunisien.

Idag har jag ägnat dagen åt att tillsammans med mina medarbetare och tjänstemän identifera alla ekonomiska, politiska och juridiska instrument, både ordinära och extraordinära, vi har till vårt förfogande, att se hur Frontex, den nystartade flyktingbyrån EASO och andra kan assistera för att hantera olika scenarier. De flesta flyr till grannländerna av naturliga skäl men säkert kommer en del att komma till Europa.