Sent i natt kom jag tillbaka från Tunisien. Hela torsdagen tillbringade jag med min kollega Stefan Füle (ansvarig för utvidgning och grannskapspolitik) i huvudstaden Tunis. Det bestående intrycket är hur stolta och glada alla tunisier är över att ha störtat en diktator på fredlig väg och visat vägen för demokratirörelser i hela regionen. De är nu i full fart med att förbereda inför valet den 24 juli och hittills är 50 partier registrerade. Interrimsregeringen är intensivt sysselsatt med att genomföra reformer som kan göra verklighet av målet att skapa ett nytt demokratiskt Tunisien, men också att skapa jobb och tillväxt. Interrimsregeringen består av äldre herrar, en del akademiker, en del ministrar från tiden före Ben Ali och en del exiltunisier som återvänt. Ingen minister får ställa upp i det kommande valet eller ha någon post i den nya regeringen så de jobbar nu helt inställda på att under en kort tid genomföra så mycket som möjligt. Vi träffade utrikesministern, finansministern, ministern för regional planering och inrikesministern. Vi talade om deras prioriteringar och hur den europeiska unionen kan stödja vad gäller demokartiska reformer, valgenomförandet, men också ekonomiskt stöd för regional utveckling, mikrokrediter, infrastruktur, etc. Det finns ett par hundra miljoner euro som kan användas redan i år till stöd samt lån, krediter etc.

Med inrikesministern talade jag om mobilitet och precis som i Egypten beslöt vi att starta en arbetsgrupp för att diskutera samarbete kring asylfrågor, migration, gränskontroll, arbetskraftsinvandring och visumlättnader. Vi talade förstås också om de tunisier som kommer till Lampedusa och hur vi kan samarbeta för att de som inte får stanna i Italien kan återvända under ordnade former och möjligen få någon form av stöd med sig så att de inte kastas direkt tillbaka i arbetslösheten igen. Detta kan kanske inbakas i något större stödpaket efter vidare samtal mellan kommissionen, italienarna och tunisierna. Båtar börjar nu komma till såväl Lampedusa som Malta med flyktingar från Libyen och de ska naturligtvis behandlas som asylsökande och förhoppningsvis få en fristad i EU.

Det är utmärkt att Sverige nu sagt att man kan ta ett par hundra av flyktingarna från Libyen, några andra länder har också inkommit med erbjudande men fortfarande är det snålt.

På eftermiddagen träffade vi företrädare för civila samhället, internationella organisationer etc. När jag satt i Europaparlamentet engagerade jag mig en del i mänskliga rättigheter i Tunisien och då arbetade jag med de då förbjudna organisationerna för mänskliga rättigheter. Det var fantastiskt att återse en del av de personerna igen, som levde i exil i Frankrike, i ett fritt Tunisien där de inte behöver vara rädda mer. Vi träffade också företrädare för några av de olika politiska partier som nu förbereder sig för valet. En del av partierna har verkat underjordiskt i många år, men många nya bildas nu också. Det är verkligen en oerhört spännande utveckling.