I helgens val i Finland gick det populistiska partiet Sannfinländarna kraftigt framåt. Finland är inte ett land känt för en omfattande invandringspolitik direkt och med ett stark Sannfinländskt parti lär det inte bli någon ändring i en mer generös inriktning. Partiledaren är en EU-kritisk Europaparlamentariker och driver nu en mycket EU-skeptisk linje. I dessa tider, när ökat europeiskt samarbete är nödvändigt på så många områden – inte minst i migrationsfrågor – är detta ytterst beklagligt. Det kan bli stökiga regeringsförhandlingar i Finland.

Jag höll idag en presskonferens om en utvärderingsrapport av datalagringsdirektivet. Rapporten baseras på de uppgifter vi har fått från medlemsstaterna och den pekar på att datalagring är användbart för att lösa brott, men också för att fria felaktigt misstänkta personer. Ett exempel där man genom datalagringsuppgifter kunde identifiera och fälla brottslingar var den liga i Ungern och Polen som lurade äldre personer via telefon på pengar genom att låtsas vara släktingar. Ett annat är avslöjandet av ett 70 000 medlemmar stort internationellt pedofilinätverk där 670 medlemmar kunnat identifieras och fler än 200 barn räddas tack vare att polisen i 11 länder – samordnade av Europol – hade tillgång till lagrade uppgifter. Fler exempel pekas ut i rapporten.

Rapporten visar också att direktivet har brister. Vissa medlemsstater har t.ex. en tydlig definition och begränsning av i vilka fall som uppgifterna får sparas och användas samt vem som har tillgång till dem och i enligt med vilka procedurer. Andra har det inte och det varierar hur som helst stort mellan medlemsländerna. Detta är inte tillfredställande ur dataskyddshänseende. Dessutom finns det oklarheter i hur direktivet ska implementeras. Det har lett till att författningsdomstolarna i Tyskland, Rumänien och Tjeckien har bedömt de ländernas implementering som grundlagsvidrigt. De vänder sig inte mot direktivet i sig, utan mot hur det har införlivats i den nationella lagstiftningen. Ett EU-direktiv ska förstås vara tydligare än att det finns så stort tolkningsutrymme.

Med dagens direktiv har medlemsländerna själva kunnat bestämma om det ska lagras i ett halvår eller i två år. Några länder förespråkar ännu längre lagringstid, medan andra bara vill lagra i några månader. Här gäller det att hitta en bättre lösning, för om datalagring ska vara ett användbart brottsbekämpande verktyg behövs lagringstiden sannolikt harmoniseras ytterligare.

Min slutsats är därför att datalagring är användbart i brottsbekämpande syften men att direktivet som sådant behöver ses över och ändras. Det behöver bringas lite ordning och reda i tillämpningen. Redan när jag satt i Europaparlamentet var jag tveksam till utformningen av datalagringsdirektivet när det tillkom 2006, men jag såg samtidigt – och ser fortfarande – att datalagring som brottsbekämpande verktyg är användbart och viktigt. Det visar dessutom medlemsländernas erfarenheter och det visar erfarenheterna från poliser runt om i EU. Nu fortsätter vi konsultationsarbetet och ska prata mer med både medlemsländerna, brottsbekämpande myndigheter, dataskyddsmyndigheter, telekomoperatörer och andra aktörer för att kunna städa upp direktivet och göra det tydligare utifrån den kritik som framkommit. Jag hoppas kunna presentera ett förslag till reviderat direktiv framåt årsskiftet.

Advertisements