Igår hade vi rådsmöte i Luxemburg och det var som vanligt en lång dag som började med förberedelsemöte med ungrarna vid halv tio. Rådsmöten är konstiga tillställningar: 27 ministrar, jag och mina medarbetare, rådssekretariatet och massor med tjänstemän sitter instängda i ett rum utan fönster från 10 på morgonen till sent på eftermiddagen. Arbetslunchen var planerad till kl. 13.30 men inte förrän klockan fyra fick vi sätta oss till bords, utsvultna. Därefter pågick mötet ytterligare några timmar och först efter presskonferens tillsammans med det ungerska ordförandeskapet kunde jag återvända till Bryssel, strax efter klockan sju på kvällen. Man kan naturligtvis fråga sig om det blir några kloka beslut tagna under dessa omständigheter😉

Vi hade som vanligt svåra men hyfsat konstruktiva diskussioner om migration, läget i norra Afrika, asylpaktetet, Schengen, visumfrågor, arbetskraftsinvandring och arbetet mot terrorism. I några frågor gjorde vi faktiskt framsteg. Inget beslut fattades dock om Bulgariens och Rumäniens Schengeninträde, rådet beslöt att återvända till frågan i september.

Angående asylpaktetet så hade vi en ganska detaljerad diskussion om hur vi ska gå vidare och med anledning av de nya kompromissförslag som jag presenterade förra veckan. Det finns fortfarande stora motsättningar mellan medlemsländerna, men i de slutsatser som rådet antog så förbinder sig länderna i alla fall att fortsätta förhandlingarna med målet att komma överens nästa år. Det inkommande polska ordförandeskapet har asylförhandlingarna som prioriterad fråga och har kallat till ett informellt ministermöte redan i mitten på juli för att fortsätta behandla frågan. Det är oerhört viktigt att medlemsländerna inte bara talar om vikten av att komma överens, utan att de också verkligen är bereddda att göra kompromisser. Än så länge är det mest snack och alldeles för lite hockey.

På måndag är det exakt ett år sedan det var val i Belgien. Fortfarande finns ingen ny regering och ingen lösning i sikte. Jag brukar lyssna på belgiska nyheter på radion på väg till jobbet på mornarna, och där avhandlas oändliga debatter om olika pigga lösningar och alternativ, men det tycks i realiteten inte finnas någon verklig vilja att komma överens. Landet fungerar konstigt nog i alla fall och de belgiska sittande ministrarna är otroligt konstruktiva partners i Europasamarbetet, men landets trovärdighet – ekonomiskt och politiskt – undergrävs förstås för varje dag som går.