Idag fattade EU-domstolen ett beslut som förtydligar vilken tolkning som gäller för Dublinförordningen – i frågan om vilken medlemsstat som ska behandla en asylansökan från ett ensamkommande flyktingbarn. Dagens dom är en viktig vägledning för hur domstolar och myndigheter tolkar den europeiska asyllagstiftningen och hur vi bemöter och behandlar de mest utsatta – barnen utan föräldrar och vuxna släktingar. Domstolen slår fast i sitt förtydligande att ensamkommande barn bara ska kunna överföras via ett Dublinförfarande (alltså skickas tillbaka till det land där asylansökan först lämnades in) i syfte att återförenas med en familjemedlem eller släkting.

Huvudregeln blir nu att asylansökan från ett ensamkommande bör hanteras i den medlemsstat där barnet befinner sig. Det är ett viktigt och glädjande besked där principen om barnets bästa verkligen stärks. Domstolens avgörande bör dock inte hindra det nära förestående antagandet av det stora asylpaketet eftersom domen ändå blir bindande för medlemsländerna. Däremot kan jag inte utesluta att reglerna i framtiden behöver revideras så att de ligger i linje med det domstolen konstaterat i sitt klargörande idag. Vi kommer nu att gå igenom domen och lagstiftningen och överväga om vi behöver en översyn av bestämmelsen om ensamkommande barn i Dublinförordningen.