Igår kom EU-domstolen med ett positivt och klargörande besked om att homosexuella asylsökande kan anses utgöra en ”samhällsgrupp” och därmed kvalificera sig för asyl i ett EU-land. Fallet gällde tre personer från Sierra Leone, Uganda och Senegal respektive, som sökt asyl i Nederländerna. I dessa länder är homosexualitet förbjudet och kan straffas med allt mellan böter och livstidsfängelse. I världen idag finns det 76 länder (!) som förbjudit homosexualitet.
EU:s regler för att avgöra vem som är flykting finns i det så kallade skyddsgrundsdirektivet. Reglerna har sin grund i Genèvekonventionen som definierar flyktingar som personer ”som flytt sitt hemland på grund av en välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, religion, nationalitet, politisk åskådning eller tillhörighet till viss samhällsgrupp. Enligt konventionen utgör flyktingskäl grund för att bevilja asyl.
Det är ett viktigt och välkommet avgörande eftersom inte alla länder tolkar flyktingdefinitionen på ett sätt som inkluderar förföljelse av homosexuella, även om UNHCR:s handbok sedan länge föreslår en sådan tolkning. För länder som t.ex. Sverige och Belgien förändras inget, eftersom man redan beviljar skydd till förföljda homosexuella personer. Domstolens beslut blir vägledande för hela EU.
Domstolen la till att det inte räcker med att ett förbud existerar, utan det måste finnas en reell risk för sanktioner, som t.ex. risk för fängelsestraff. Domen klargjorde också att man inte kan kräva av homosexuella att de ska dölja sin sexuella läggning för att undkomma förföljelse eftersom det är en så grundläggande del av en persons identitet. Det är också ett viktigt klargörande eftersom det faktiskt förekommit att myndigheter avslagit asylansökningar med hänvisning till att det går att dölja och på så sätt undkomma förföljelse.
1 kommentar
Comments feed for this article
25 juni 2014 den 15:21
Maria | Flyktingarna
[…] personer. Domstolens beslut blir vägledande för hela EU.” – Cecilia Malmström, Fp, på sin blogg.”Vi vill se ett migrationsverk vars uppgift inte längre är att bedöma vem som har rätten […]