Vid kistorna på Lampedusa. Foto: EU-kommissionen

Vid kistorna på Lampedusa. Foto: EU-kommissionen

För ett år sedan besökte jag Lampedusa tillsammans med Italiens premiärminister Letta, inrikesminister Alfano och kommissionens ordförande José Manuel Barroso. Vi stod framför rader av kistor med offren för skeppsbrottet den 3 oktober 2013 utanför den italienska ön Lamepdusa. Dessa bilder förblir tydliga i mitt minne, och är en påminnelse om att vi måste sträva efter att hålla Europa öppet för alla som söka skydd. För dem som flyr diktatur och förtryck, flyr konflikter och krig är Europa en plats där de kan hitta trygghet, och ett nytt liv långt från tyranni och elände.

Det finns i stort sett ingen solidaritet mellan EU-länder när det gäller att ta emot flyktingar. Detta är kanske vår största utmaning inför framtiden. Förra året var det sex hela EU länder som tillsammans inte tog emot fler än 250 personer. Detta under tiden som världen omkring oss står i lågor. Dessa länder skulle lätt kunna bättra sig genom att acceptera kvotflyktingar via FN, men trots våra påtryckningar så vägrar de, i stort sett. Detta är skamligt.

 

Om alla löften efter Lampedusakatastrofen ska betyda något så måste vi få verklig solidaritet mellan EU:s länder. För att det ska bli verklighet krävs att vi utvecklar ett system, en mekanism, för att dela på ansvaret alla länder emellan. Det är ingenting som vi kan tvinga på länderna, men jag är övertygad om att det är ett måste om EU ska kunna leva upp till sina ideal.