Drygt ett år efter katastrofen utanför Lampedusa ville vi uppmärksamma asylsökandes resa till EU och arrangerade idag ett halvdagsseminarium i Bryssel. Tanken vara att gå bakom siffror, statistik och tabeller och visa ansikten, historier, människor som kliver på båtarna som går över medelhavet. Bland talarna var författaren Fabrizio Gatti, journalisten Meron Estafanos och flyktingen från Somalia Farah Abdullahi Abdi, som alla tre hade starka berättelser. Jag önskar jag kunde delat med mig av hela deras starka historier. Jag kan rekommendera Gattis bok ”Bilal”. Och Farah hittar man på bland annat på youtube och i ett reportage här.

Ett år har passerat men flyktingbåtarna fortsätter komma över havet. Från EU:s sida har vi sedan dess försökt att öka insatserna till följd av katastrofen. I samarbete med medlemsstater, UNHCR, IOM och andra intressenter identifierade vi förra året 38 konkreta åtgärder bland annat förstärkta regionala utvecklingsprogram med afrikanska länder, arbete mot människosmugglingen och bistånd till de medlemsländer som tar emot ett stort antal migranter. En hel del har åtstadkommits men otroligt mycket arbete återstår.

Italien ökade sina insatser på Medelhavet i ett project som de kallade ”Mare Nostrum”, som har letat och räddat flyktingbåtar. EU har bidragit med 1,8 miljoner euro. Frontex kommer fortsättningsvis att tillsammans med Italien stärka insatserna på Medelhavet i vad som kallas ”Operation Triton”, men fler medlemsstater måste bidra för att det ska lyckas. På förekommen anledning vill jag igen påminna om att Frontex inte har egna gränsvakter, och det finns ingen EU-militär. Det är medlemsstaterna gemensamma insatser som utgör gräns- och räddningsstyrkorna.

 

Mitt ansvar som inrikeskommissionär närmar sig sitt slut. Om jag ser tillbaka är jag stolt över att vi nu har gemensamma asyllagar som skall garantera en hög och likvärdig flyktingmottagning i alla länder. och Blickar jag framåt så tror jag att det är just solidariteten mellan EU:s medlemsstater som kommer fortsätta vara den stora frågan på migrationsområdet på vår kontinent. Det är fortfarande fem länder som tar emot 75 % av det totala antalet asylsökande – Tyskland, Sverige, Storbritannien, Frankrike och Italien. I förhållande till folkmängd är det Sverige. Fler länder kunde göra mer och EU kunde ta emot fler som flyr för sina liv från Syrien och Eritrea för att nämna två länder. EU och medlemsstaterna kommer behöva fortsätta hjälpa Turkiet, Libanon och Jordanien dit den största andelen flyktingar från Syrien finns. Det är skamligt att bara hälften av EU:s 28 medlemsländer tar emot kvotflyktingar. Alla borde hjälpa till. Färre behöver riskera sina liv i skakiga båtar om det erbjöds fler lagliga säkra vägar in i Europa för flyktingar.

 

Framöver måste vi lyfta diskussionen om hur vi ökar de säkra vägarna/ legala vägarna in i EU – humanitära visum till exempel. Någon form av fördelningsmekanism måste etableras på EUnivå. En första diskussion ska hållas om en månad.