You are currently browsing the tag archive for the ‘Christian Engström’ tag.

Det är roligt att diskussionen om Europas framtid fortsätter. Jag skrev igår ett svar på Newsmill till Christian Engströms (PP) senaste inlägg i diskussionen om EU:s utveckling och Lissabonfördraget, Jag konstaterar bland annat att

I det stora hela är det också intressant att Engström är federalist precis som jag och Folkpartiet. Är hela Piratpartiet det? Folkpartiet har länge förespråkat ett starkare Europaparlament som vägen till en mer demokratisk union. Vi har kämpat för starkare och tydligare principer om öppenhet. Men vi har också förespråkat en tydlig närhetsprincip, för att garantera att beslut fattas på rätt nivå.

Engström och Piratpartiet håller dock fast vid sitt motstånd till Lissabonfördraget, trots att det förbättrar just det de säger sig kämpa för. Även Staffan Danielsson (C) har varit inne på det motsägelsefulla i Engströms argumentation.

Läs gärna hela artikeln här.

Christian Engström (PP) har svaratmitt inlägg i diskussion om Lissabonfördraget och hur EU bör fungera. Egentligen är det enda jag kan göra att välkomna Christian Engström till den federalistiska skaran.

Ett stärkt Europaparlament är något jag länge förespråkat. Att flytta beslut från slutna ministerrum till det det direktvalda parlamentet ökar öppenheten och möjligheten till ansvarsutkrävande.

Frågan blir därför hur vi tar oss dit. Jag är övertygad om att Lissabonfördraget är en bra bit på vägen mot ett öppnare, effektivare och mer demokratiskt Europa. Med det får Europaparlamentet mer inflytande över frågor som tidigare har avgjorts just i slutna rum. Det är inte många år sedan den franske presidenten Chirac och den tyske kanslern Schröder gjorde upp om jordbrukspolitiken på ett hotelrum och sedan presenterade slutsatserna som ett faktum för ministerrådet. Europaparlamentet hade ingenting alls att säga till om. Med Lissabonfördraget blir ett sådant agerande omöjligt.

Och .. åter igen: ett nej till Lissabonfördraget är ett ja till Nicefördraget, som är det nu gällande fördraget. Det är i alla avseenden sämre och inget att föredra för den som vill se ett öppnare och mer demokratiskt Europa.

Christian Engström motiverar sitt och Piratpartiets motstånd mot Lissabonfördraget med att

Jag vill stärka Europaparlamentet i förhållande till EU-kommissionen och ministerrådet. Absolut inte på den svenska riksdagens och de andra nationella parlamenten.

Men det Lissabonfördraget framförallt innebär är inte överflyttande av beslutandemakt från de nationella parlamenten. Tvärtom: främst stärker det Europaparlamentets roll i förhållande till ministerrådet.

För övrigt vill Engström i god federalistisk anda se till att makten ligger så nära medborgarna som möjligt. Detta är en bra och viktig ambition, och subsidiaritetsprincipen stärks med Lissabonfördraget, eftersom kommissionen måste motivera alla sina förslag just med utgångspunkt i denna princip. Jag hade gärna sett att konventet gjort en tydligare kompetenskatalog som tydliggör makten mellan medlemsstaterna och EU på ett klarare sätt än idag, men där gick det inte – i dagsläget – att komma längre.

En debatt mellan Christian Engström (PP), Karl Sigfrid (M), Staffan Danielsson (C) och Mikael Ståldal (FP) har startat kring hur EU bör se ut. Det är spännande med konstruktiv debatt – jag har länge kämpat för att vi ska diskutera just vad vi ska ha EU för, snarare än att tjata på om ja-eller-nej-till-EU.

Engström har i grunden två viktiga poänger, som jag förstår det: att Europaparlamentets roll bör stärkas och att EU måste bli öppnare. Jag håller helt med. Just därför är Engströms slutpoäng i sitt andra inlägg lite märklig:

Om Irland röstar nej till Lissabonfördraget i oktober finns det ingen som har något färdigt förslag till vad vi ska göra istället. Det är hög tid att vi börjar diskutera hur ett sådant borde se ut.

För det första innebär nämligen Lissabonfördraget just ett starkare parlament och ett öppnare Europa. Europaparlamentet blir delaktigt på fler av EU:s områden än vad idag är fallet, samtidigt som offentlighetsprincipen inom EU utvidgas och ministerrådets lagstiftningsarbete öppnas upp för insyn.

För det andra är Lissabonfördraget en produkt av just det Engström beskriver: att Europa samlades i ett konvent för att förutsättningslöst diskutera hur EU bör se ut.

Karl Sigfrids invändning mot Engströms inlägg handlar om det nationella inflytandet. Här vill jag bara inflika att Lissabonfördraget ger de nationella parlamenten möjlighet att pröva om ett förslag till EU-lagstiftning strider mot subsidiaritetsprincipen. Därigenom skapas en mekanism för att undvika att EU-kommissionen blir allt för klåfingrigt.

Lissabonfördraget har sina brister, men det ger ett öppnare och mer demokratiskt Europa. Att fälla det vore därför inte alls konstruktivt. För vem har sagt att vi inte kan diskutera hur EU bör se ut även med ett eventuellt Lissabonfördrag på plats? Tvärtom, EU och omvärlden förändras ständigt och det är bara genom en ständig debatt om hur problemen skall lösas, och hur institutionerna bör fungera, som EU kan bli en fråga som engagerar människor.

Jag deltar mer än gärna i ett sådant samtal.

Skriv in din epostadress för att prenumerera på den här bloggen och därmed få information om nya inlägg via epost.

Malmström på Twitter

Senaste kommentarer

Netikett

Kommentarskribenter måste hålla sig till anständig samtalston. Diskussionen ska ske med respekt för alla människors lika värde. Detta gäller även för länkar.
wordpress statistics
%d bloggare gillar detta: