You are currently browsing the tag archive for the ‘Köpenhamn’ tag.

Klimatkonferensen i Köpenhamn är nu avslutad sedan ett par dagar, och det är ingen hemlighet att vi hade önskat oss mer. Den nuvarande överenskommelsen kommer inte att lösa klimathotet. Jag kan bara konstatera att den nödvändiga politiska viljan saknades från vissa håll, och eftersom konsensus krävs för att komma till beslut blir möjligheterna att förhala verkliga diskussioner stora med klimatkonventionens nuvarande beslutsstruktur. EU drev på processen i samarbete med flera afrikanska länder och små östater, men de med lägst ambitionsnivå satte ribban.

Bland de positiva resultaten från Köpenhamn märks ett erkännande av 2-gradersmålet, men åtagandena om finansiering till utvecklingsländernas klimatarbete är också viktiga. Överenskommelsen innebär ett åtagande från i-länderna på 30 miljarder dollar under perioden 2010 till 2012 för en så kallad snabbstart för anpassning, utsläppsminskningar och kapacitetsuppbyggnad i utvecklingsländerna. EU och Japan står för drygt 10 miljarder dollar var, medan USA lägger in 3,6 miljarder. Överenskommelsen tar också upp finansiering på längre sikt och sätter ett mål på 100 miljarder dollar per år från och med 2020, vilket även USA säger sig vara beredda att bidra till. Det faktum att ledande, snabbt växande utvecklingsländer ändå gör vissa åtaganden och är beredda att redovisa sina åtgärder på ett transparent sätt är också ett steg framåt.

Åtagandena för utsläppsminskningar är dock för svaga och inget långsiktigt mål för utsläppsbegränsningar sätts. Många oklarheter återstår, t.ex. den grundläggande frågan om hur en ny rättsligt bindande överenskommelse ska komma på plats för de parter som inte redan är med i Kyotoprotokollet. Vidare återstår en mängd tekniska frågor, exempelvis hur utsläpp och upptag i kolsänkor ska beräknas. Frågan om hur den internationella utsläppshandeln ska utformas är också oklar, vilket allvarligt påverkar såväl de utvecklade ländernas möjligheter att uppfylla tilltänkta åtaganden som den huvudsakliga delen av finansieringsflödet till utvecklingsländerna. Vidare är det faktum att det inte klart sägs i processbesluten att vi nu strävar efter ett globalt, legalt bindande avtal under 2010 oroande. Mycket arbete återstår nu för att bygga vidare på överenskommelsen och nå ett globalt och rättsligt bindande avtal som är tillräckligt långtgående för att klara 2-gradersmålet.

Det sista svenska toppmötet har avslutats, och det sista med ett roterande ordförandeskap. I fortsättningen kommer Herman van Rompuy att vara den som leder samtliga möten med europeiska rådet. Mest glädjande är att vi fick en rejäl summa till den så kallade snabbstarten inför Köpenhamn. Det är pengar som kan användas för att komma igång med klimatprojekt under de närmaste tre åren.

Alla EU-länder bidrog, om än med en symbolisk summafrån de med störts ekonomiska problem. Totalt uppgår det till 2,4 miljarder euro per år i tre år, totalt hela 7,2 miljarder euro. Tyskland, Frankrike, Storbritannien och Sverige har bidragit med mest pengar, Sverige med hela 8 miljarder svenska kronor. Jag tror att detta kan vara ett viktigt inspel i förhandlingarna i Köpenhamn som nästa vecka går in i ett intensivt slutskede. Nu har EU visat att vi kan lägga en konkret summa på bordet och då måste de andra parterna också visa sina kort.

Just nu är jag på väg till Malmö för att delta i Green light-dagarna, som avslutas idag den 9 december.

Tanken bakom Green light har varit att visa att det spelar roll hur vi agerar i det dagliga och hur vi agerar tillsammans för att vända klimatutvecklingen. Nyckeln till förändring ligger i vad vi gör som individer, men också förstås i internationellt samarbete eftersom klimathotet inte känner några gränser.

Idag kommer jag att besöka Mötesplats Malmö, där man bland annat kan få tips på klimatsmarta julklappar, följa direktsändningar från klimatförhandlingarna i Köpenhamn och få veta mer om hur man kan göra sitt hem mer klimatvänligt. Green light-dagarna avslutas med en artistkväll på Palladium, där bland andra Moto Boy ska spela. Jag ser fram emot en trevlig och intressant kväll.

Nu pågår som bäst klimatkonferensen i Köpenhamn. Världens länder kommer att förhandla i olika formationer denna och nästa vecka för att nå lösningar i de viktiga frågor vi måste komma överens om, framförallt utsläppsbegränsningar och finansieringen av kampen mot klimatförändringarna. Även om vi står längre ifrån varandra än vi kunde hoppas – vi har inte bara olika ambitiösa mål för utsläppsminskningar, vi räknar inte ens på samma sätt – är det hoppingivande att världens ledare tar mötet på allvar och att mer än hundra stats- och regeringschefer, däribland nu Barack Obama, har sagt att de ska delta.

För egen del har jag i måndags lett mitt sista allmänna rådsmöte. Vi har haft intensiva diskussioner om utvidgningen, ett område där det är uppenbart att EU kan fortsätta att bidra till europeisk integration. Framför allt blev det mycket utdragna förhandlingar om Makedonien och Turkiet, men till slut fick vi en ok text. Tyvärr gjorde detta att diskussionen om krishantering fick strykas, det hann vi helt enkelt inte med.

Vi har också förberett Europeiska rådets möte senare i veckan, där Stockholmsprogrammet kommer att antas och viktiga frågor som EU:s strategi för jobb och tillväxt och, mot bakgrund av den ekonomiska krisen, bland annat regleringar av finansmarknaden kommer att diskuteras.

Vi har också pratat klimat, eftersom Europeiska rådet kommer att se över EU:s position i de pågående förhandlingarna i Köpenhamn. EU har ett starkt och gemensamt bud till övriga länder, och vi trycker på för en uppgörelse som gör tvågradersmålet för den globala uppvärmningen möjlig.

Det är en månad till klimatkonferensen i Köpenhamn, och det märks verkligen i det svenska ordförandeskapet.

Förra veckan företrädde Fredrik Reinfeldt ordförandeskapet på toppmöten med USA och Indien. Att USA måste ta sin del av ansvaret är odiskutabelt, annars har vi ingen uppgörelse. Men det är också viktigt att kampen mot klimatförändringarna inkluderar utvecklingsländerna. Därför är det ett viktigt steg att Indien under toppmötet accepterade att bekräfta 2-gradersmålet, trots att frågan är inrikespolitiskt känslig i landet.

Klimatförhandlingarna gick också vidare i Barcelona, där det sista förhandlingsmötet med parterna till FN:s klimatkonvention inför Köpenhamn ägde rum. Framsteg gjordes i tekniska frågor och diskussionerna ska ha varit goda, men de politiskt känsliga frågorna löstes inte. Ska vi nå en uppgörelse i Köpenhamn måste vi se en starkare förhandlingsvilja. De två kärnfrågor som måste lösas är storleken på utsläppsminskningarna och finansieringsbiten. EU har förbundit sig att minska utsläppen med 30 % om andra länder gör jämförbara åtaganden. Nu måste USA och andra i-länder öka sin ambitionsnivå för utsläppsminskningar, samtidigt som de mer utvecklade utvecklingsländerna måste göra adekvata åtaganden för att vända utvecklingen av utsläpp.

Vad gäller finansieringsfrågan så har EU givit sitt stöd till kommissionens uppskattning att kostnaderna i utvecklingsländerna kan komma att uppgå till 100 miljarder årligen för utsläppsbegränsningar och anpassningar till klimatförändringarna. Frågan var också uppe när G20:s finansministrar träffades för några dagar sedan, men inte heller de gjorde tyvärr de nödvändiga framstegen. USA och andra i-länder måste nu också presentera en trovärdig finansiering.

Ordförandeskapet fortsätter i alla fall sitt arbete, och jag är glad att EU tagit på sig den ledartröja som är så välbehövd. Vår ambition att nå en uppgörelse i Köpenhamn. Det grundläggande men framgångsrika recept EU har att visa på är att samarbete fungerar. Detta måste övriga världen nu också inse.

Den uppgörelse vi nådde om klimatet på toppmötet i fredags är glädjande. Den ger EU ett brett mandat inför FN:s klimatkonferens i Köpenhamn i december, och ger oss en stark förhandlingsposition som vi förhoppningsvis kan utnyttja för att sätta tryck på resten av världen.

Det viktigaste framsteget var att vi nådde en uppgörelse om klimatfinansiering. Kommer man inte överens om vem som ska betala kan man tyvärr ha hur många bra idéer som helst. Den överenskommelse vi nådde innebär att EU

– Uttalar sitt stöd för kommissionens bedömning att kostnaderna för skadebegränsning och anpassning till klimatförändringarna i utvecklingsländerna kan komma att uppgå till 100 miljarder euro årligen till år 2020.
– Uppskattar att det nödvändiga internationella stödet för detta kommer att ligga någonstans mellan 22 och 50 miljarder euro årligen till 2020.
– Noterar uppskattningen att ett internationellt stöd för att snabbt komma igång med omställningen behövs de tre första åren, 2010-2012, på 5-7 miljarder euro per år.

Vi har också enats om principer för den interna bördefördelningen i EU vad gäller EU:s bidrag till det internationella stödet, och om flera andra viktiga bitar om bland annat teknologiöverföring. Och inte att glömma: vi har enats om målet att minska utsläppen med 80-95 % till 2050, jämfört med 1990 års nivåer. En arbetsgrupp tittar nu på den mer exakta bördefördelningen inom EU.

Med detta nya mandat fortsätter nu klimatsamtalen i Barcelona, där Andreas Carlgren tillsammans med chefsförhandlarna för EU:s medlemstater är på plats. Och i morgon träffar Fredrik Reinfeldt som del av en EU-delegation president Obama för att prata bland annat klimat, innan han fortsätter till Indien.

Ambitionen att nå en uppgörelse i Köpenhamn kräver onekligen en del fotarbete…

Dagen har varit späckad med möten här i Strasbourg. Jag inledde med ett möte med Europaparlamentets interna arbetsgrupp om Östersjön. Där redogjorde jag för arbetet med Östersjöstrategin som jag redan har skrivit om flera gånger här på bloggen. Vi hoppas strategin ska antas i nästa vecka under toppmötet. Sedan ett lunchmöte med cheferna för Europaparlamentets nationella informationskontor. Det är alltid intressant att höra om hur diskussionerna går om aktuella EU-frågor i de olika medlemsstaterna. Jag fick många frågor om den fortsatta utvidgningen och våra förhoppningar om klimatavtalet och inför Köpenhamnsmötet.

Nu på kvällen har jag representerat ordförandeskapet i en debatt om EU:s politik för demokratiuppbyggnad i olika delar av världen. Demokrati och respekt för mänskliga rättigheter är förutsättningar för fredlig utveckling, och därför faktorer som måste ligga till grund för EU:s biståndspolitik. De tjeckiska och svenska ordförandeskapen tog i somras ett särskilt initiativ för att stärka det här perspektivet. Vi siktar på att Europeiska rådet ska tycka till om detta senare i höst.

Skriv in din epostadress för att prenumerera på den här bloggen och därmed få information om nya inlägg via epost.

Malmström på Twitter

Senaste kommentarer

Netikett

Kommentarskribenter måste hålla sig till anständig samtalston. Diskussionen ska ske med respekt för alla människors lika värde. Detta gäller även för länkar.
wordpress statistics
%d bloggare gillar detta: