Äntligen fri!

Helgens stora glädjande nyhet är förstås att Aung San Suu Kyi är fri. Denna fantastiskt starka och modiga kvinna har verkligen fått lida för sin övertygelse och sin tro på ett demokratiskt Burma. Jag hoppas verkligen att hon kan spela en roll i det framtida Burma. Att hon fortfarande har ett enormt stöd blev påtagligt idag när hon talade för sina anhängare. Samtidigt hoppas jag också att även de andra tusentals politiska fångarna kommer att släppas.

Dramatik av ett helt annat slag i Sverige då Mona Sahlin har annonserat att hon ska avgå vid Socialdemokraternas extrakongress i början på nästa år. Antar att knivarna vässas nu inför ordförandekampen, men både för (S) skull och Sveriges vore det bra om Socialdemokraterna också började diskutera sin politik och inte bara personfrågor. Socialdemokraternas kris är betydligt större än Mona Sahlin.

I fredags var jag i Sarajevo och Tirana för att tala om den visumfrihet som rådet beslutade om efter mycket svåra diskussioner i måndags. Det är fantastiskt vad detta betyder för människorna i Bosnien-Herzegovina och Albanien, de har känt sig både bortglömda och isolerade. Bosnien-Herzegovina är fortfarande hårt präglat av kriget, hela Sarajevo är fullt av minnesmärken från dödade, överfulla kyrkogårdar och bombade hus som ännu står kvar. Arbetslösheten är hög och ekonomin har stora svårigheter. Just nu försöker de få ihop en ny regering och sedan återstår ett svårt arbete med att skriva en ny författning. I Albanien är optimismen större, där finns en tillväxt och påtaglig framtidstro. Samma dag som jag var där skulle de ha en stor utomhusfest i Tirana med musik och fyrverkerier för att fira visumfriheten. Folk gick verkligen man ur huse när vi åkte mot flygplatsen på kvällen. Hela innerstan var avspärrad för traffik.

Jag var med den belgiske migrationsministern Melchior Wathelet och vi träffade såväl företagare som studenter och politiker. Det var oerhört gripande att höra studenternas berättelser om hur de förtvivlat kämpat med visumbyråkrati för att få besöka vänner i Europa och deras glädje över att slippa det nu.

Ja till euron – trots allt

jag hörde att Mona Sahlin numera är emot ett svenskt euromedlemskap. Ja, att argumentera för att Sverige borde vara med i eurogemenskapen är väl inte det enklaste just nu. Jag kan mycket väl förstå folks oro. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att det som händer i Grekland inte är eurons fel. Problemet är att Grekland under lång tid systematiskt misskött sin ekonomi, inte gjort de reformer som skulle varit nödvändiga, struntat i eurons regelverk och därtill fifflat med statistiken och skickat in felaktig information till Bryssel.

Jag tror att det kommer att visa sig att den rådande krisen för euroländerna ännu närmare varandra, som kriser ofta gör. Då kommer ett svenskt utanförskap bli än mer påtagligt. Därför är jag fortfarande övertygad om att det vore klokt av Sverige att gå med fullt ut i eurosamarbetet. Den slutsatsen har också Estland dragit och hela landet intensifierar nu sina förberedelser för att kunna gå över till euron så snart som möjligt.

Vardag igen efter valet

Eftervalsanalysen av Europaparlamentsvalet fortsätter förstås i alla partier. Att socialdemokraterna i Sverige har anledning att vara bekymrade är uppenbart. De är nu endast fjärde största parti i Stockholm (fp är näst störst efter m) och de backar också i Göteborg. Jag tror inte Mona Sahlin känner sig nöjd med sin första valrörelse som partiledare.

Piratpartiet är naturligtvis bara att gratulera, de har uppenbarligen lockat väljare och formulerat en politik inom ett område där de traditionella partierna inte uppfattas hänga med. Det måste vi ta till oss i våra eftervalsanalyser. Samtidigt är det intressant att det tycks vara den liberala gruppen de vill sitta med i Europaparlamentet. ALDE-gruppen har på många sätt varit ledande i integritetsdebatten i Europa och jag kan tänka mig att det blir intressanta samtal när och om piraternas ledamot besöker gruppen för att diskutera ett eventuellt inträde.

Efter valet är det nu åter fullt fokus på ordförandeskapsförberedelserna. I morgon beslutar kommissionen om östersjöstrategin och lägger ett förslag som vi hoppas kunna anta under vårt ordförandeskap. Jag inleder morgondagen med att delta på ett seminarium i riksdagen om just detta förslag. Senare på dagen blir det träff med Polens utrikesminister Sikorski. Polen är ju en viktig samarbetspartner i t.ex Östersjöpolitiken och det östra partnerskapet som ju är en svensk-polsk idé och som vi nu ska omsätta i konkret politik. Det kan säkert bli en del diskussioner om klimat och finansieringsfrågor också, där har vi inte riktigt samma syn.

Hela Sverige tjänar på ett bra ordförandeskap

I partiledaröverläggningar som hölls tidigare i veckan lovade socialdemokraterna att inte ”söka strid för stridens egen skull” under det svenska ordförandeskapet i höst. Det var ett bra besked från Mona Sahlin, som kommer att bidra till att regeringen kan fokusera på att ro en rad viktiga EU-processer i hamn. Det handlar till exempel om att få världen att enas kring ett nytt klimatavtal, om att landa ett nytt 5-årsprogram för EU:s brottsbekämpning, om fortsatta förhandlingar med Kroatien och Turkiet om EU-medlemskap och att hantera en ekonomisk kris som ser ut att bli allt djupare i hela Europa.

En del verkar tro att det som populärt kallas ”borgfred” innebär att vi helt avstår från inrikespolitisk debatt under hela hösten. Så är det givetvis inte. Inrikespolitiken fortsätter, och därmed även debatten. Socialdemokraterna och folkpartiet har liksom flera andra partier stämmor i höst, vilket på sitt sätt kommer att göra politiken synlig.

Vad det handlar om är att visa förståelse för att Sverige leder hela EU:s arbete under hösten, och därmed inte kan agera som enskild medlem. Ordförandeskapets uppgift är att agera i hela unionens intresse, att förhandla fram kompromisser och nå uppgörelser som alla kan vara nöjda med.

Att regeringen i egenskap av ordförande kan ägna tid och kraft åt att göra just detta tjänar hela Sverige på – även oppositionen.

Vågar du sluta borgfred, Mona Sahlin?

I den tjeckiska regeringskrisens fotspår kan det vara viktigt att påpeka att en viktig faktor bakom ett lyckat ordförandeskap är att regeringen har stöd från den politiska oppositionen på hemmaplan. Det visar såväl forskning som erfarenhet från andra länder, och precis så var det under det svenska ordförandehalvåret 2001. Men är Mona Sahlin redo att ingå samma borgfred i höst?

När Sverige var EU-ordförande våren 2001 lade den borgerliga oppositionen ned stridsyxan under ett halvår och slöt upp kring ordförandeskapet. I både riksdagen och Europaparlamentet sparade vi medvetet på krutet. Det var ju självklart att ett framgångsrikt ordförandeskap för Sverige var viktigare än partipolitiken.

Dåvarande statsministern Göran Persson beskriver i sin bok ”Min väg, mina val” hur oppositionen slöt upp bakom ansträngningarna att göra ordförandeskapet så bra som det bara var möjligt, och slår fast att ”Under halvåret när Sverige hade ansvar för ordförandeskapet utmanades jag inte inrikespolitiskt en enda gång”.

Därför läste jag med häpnad Aftonbladets ledarsida igår, där Mats Engström kallar mig historielös och utmålar borgfreden 2001 som en myt, eftersom det fortfarande fanns politiska skiljelinjer. Och det är klart att det fanns. Ingen kräver att vi ska lägga lock på den inrikespolitiska debatten. Det enda vi hoppas är att oppositionen ska stötta ordförandeskapet i vårt arbete med att driva en rad centrala frågor som är viktiga för hela Europa.

Tyvärr verkar inte Mona Sahlin ha några planer på det. Regeringen har inte fått något löfte om borgfred under hösten. Istället för att stödja arbetet med att ro i hamn ett globalt klimatavtal hotar socialdemokraterna med att blåsa till strid om den svenska arbetsrätten på EU-nivå. Det riskerar att bli kontraproduktivt. För det första anser vi inte att den svenska arbetsrätten är hotad och dessutom är det svårt att förstå varför inte oppositionen vill att vi ska bli framgångarika med arbetet med klimatet, den ekonomiska krisen, Östersjöstrategin, utvidgningen mm.

Socialdemokraterna må vara smått desperata över att det går så dåligt i väljaropinionen, men jag hoppas ändå att Mona Sahlin till slut väljer att helhjärtat stötta ordförandeskapet under sex viktiga månader i höst. Det kommer både Sverige och oppositionen att tjäna på.