För ett jämställt Europa

De senaste veckorna har varit hektiska. Förra veckan var jag på Cypern, denna vecka hade Europaparlamentet session i Strasbourg och nästa vecka bär det av till både allmänna rådet i Luxemburg och till EU-toppmöte i Bryssel.

Men mellan allt detta har jag även hunnit ägna mig åt jämställdhet och EU. Förra veckan stod jag och Nyamko Sabuni värd för en konferens om jämställdhet och tillväxt, med budskapet att jämställdhet inte bara är en fråga om grundläggande rättigheter utan också är lönsamt, och hur vi på ett bra sätt ska kunna föra in ett starkt jämställdhetsperspektiv i EU:s strategi för jobb och tillväxt. Och i fredags besökte jag 1,6-miljonerklubbens internationella seminarium om kvinnors hälsa. På temat ”Equality in Europe” lyfte jag bland annat fram att kvinnor och män i Europa uppvisar olika mönster i vilka sjukdomar de drabbas av och har olika tillgång till sjukvård. Detta har att göra med både biologiska skillnader och våra socialt konstruerade roller, och är något vi måste vara medvetna om när vi fattar beslut och inte bara utgå från mannen och hans kropp som norm.

Men jag lyfte också fram att EU har ett ansvar för den egna jämställdheten. I den avgående kommissionen är till exempel bara 8 av 27 kommissionärer kvinnor. Personligen ser jag det som en viktig signal att den nya kommissionen har en jämnare könsfördelning. När EU nu också – om Lissabonfördraget träder i kraft – ska tillsätta två nya ”toppjobb”: en ordförande i Europeiska rådet och en hög representant för utrikes- och säkerhetspolitiken, kan man fråga sig om en av dem inte borde vara kvinna. Kompetenta kvinnliga kandidater saknas i alla fall inte.

Jämställdhet bra för tillväxten

Idag och imorgon leder jag och Nyamko Sabuni en högnivåkonferens på temat tillväxt och jämställdhet. Tanken är att diskutera jämställdhet som ett instrument, inte bara för att säkerhetställa både mäns och kvinnors möjlighet att frigöra sin potential och göra fria val, utan också som ett värde som faktiskt leder till ekonomisk tillväxt och högre BNP. Att kvinnor för möjlighet att fullt ut vara aktiva på arbetsmarknaden på samma villkor som män är bra för produktiviteten, ökad efterfrågan, köpkraften, fertiliteten och kvaliten på många arbetsplatser. I detta avseende varierar situationen oerhört mycket mellan EU:s medlemsländer vad gäller tillgång på barnomsorg, hushållsnära tjänster, skattesystem, attityder mm men i samtliga länder finns ett stort lönegap mellan män och kvinnor.

Det är viktigt, inte minst i kris, att inte se jämställdhet som något kostsamt och besvärligt, utan tvärtom något som faktiskt också är lönsamt. Det är anledningen till att Nyamko och jag under ordförandeskapet ville göra något gemensamt – hon som jämställdhetsminister, och jag som ansvarig för EU:s tillväxtstrategi, den sk Lissabonstrategin.

Konferensen samlar 250 personer från olika departement i EU-länderna men också representanter från OECD, Europaparlamentet, Ekonomiska och sociala kommittén, det civila samhället, forskare mfl. Diskussionerna hålls i form av panelsamtal och imorgon har vi också ett parallellt mindre möte med jämställdhetsministrar och Lissabonansvariga från de två ordförandesakpstrojkorna: Frankrike, Tjeckien, Sverige, Spanien, Belgien och Ungern. Tanken är att idéer från konferensen skall omvandlas till slutsatser att anta på Europeiska rådet inför översynen av Lissabonstrategin som skall slutföras nästa vår.

Spännande dag i parlamentet

Igår var det svenskt värre i Europaparlamentet. De nyvalda och mer rutinerade ledamöterna samlades för första gången efter sommaren till utskottsmöten och under denna vecka kommer de att träffa i princip samtliga svenska regeringsledamöter.

Andreas Carlgren inledde starkt redan på måndagens miljöutskottmöte och på tisdagen följde sedan Nyamko Sabuni, Ewa Björling, Eskil Erlandsson, Åsa Torstensson och jag själv. Resten av statsråden kommer idag onsdag och några på torsdag. 

I december blir det en liknande procedur och några av oss kommer också att komma mitt under terminen. Själv kan jag nästan sätta upp ett tält i parlamentet, jag kommer att vara där på alla fyra Strasbourgsessionerna, två Brysselsessioner och minst fyra utskottsmöten till.

Vad jag hörde av korridorssnacket gick alla möten bra och det blev konstruktiva debatter. Själv satt jag i det konstitutionella utskottet och där blev diskussionen som förväntat intensiv och intressant kring de institutionella frågorna. Ledamöterna är förstås nyfikna på hur vi tänker och jag försökte efter bästa förmåga, och med alla osäkerhetsmoment som finns, redogöra för hur vi ser på processen under hösten (se också gårdagens inlägg).

Jag passade också på att träffa gruppledarna för de stora grupperna och en hel del andra parlamentariker för att bedöma stämningsläget i parlamentet. De flesta verkar entusiastiska och ivriga att komma igång med höstens arbete men det är mycket osäkert hur det blir med parlamentets omröstning om att godkänna omval av Barroso som kommissionsordförande. Kommer den att bli av i september eller skjuts den upp ytterligare?

Jag kan naturligtvis inse, och tycka att det är helt normalt, att det finns olika åsikter om Barroso, men man bör komma ihåg att 27 medlemsländer enhälligt har föreslagit honom. Såväl liberala och konservativa som socialdemokratiska och kristdemokratiska regeringar backar upp honom och jag har inte hört Europaparlamentet nämna ett enda alternativt namn. Inför höstens tuffa förhandlingar, inte minst på klimatområdet, behöver vi ha en kommisionsordförande som kan leda arbetet och förbereda för en ny kommision så snart vi vet om Lissabonfördraget kommer att träda ikraft eller om vi står kvar med Nicefördraget.

Även på ämnet: DN, Åsa Westlund, Gunnar Hökmark, Olle Schmidt

Kvinnodagen

Idag är det den internationella kvinnodagen och det är en utmärkt dag att tänka på alla fantastiska kvinnor världen över, men också att påminnas om hur långt det är kvar till full jämställdhet. Jag har varit i Linköping på Folkpartiets kommunala riksmöte och Nyamko Sabuni höll ett mycket bra tal på detta tema. Det finns så ofattbart många kvinnor världen över som kränks, våldtas, förtrycks och på olika sätt hindras att ta makten över sina egna liv.

I Sverige har vi hunnit långt på jämställdhetens område, men det är fortfarande allt för många kvinnor som utsätts för våld och diskriminering också i vårt land. Löneskillnaderna mellan män och kvinnor för lika jobb är alldeles för stor, det är pinsamt få kvinnor i bolagsstyrelser och på topposter i näringslivet och inom en så konkret sak som vården är fortfarande män normen.

Särskilt upprörd blir jag över den katoska kyrkans bannlysning av den lilla 9-åriga flicka i Brasilien som våltogs av sin styvfar, blev gravid och på läkarnas uppmaning gjorde abort. Kyrkan har nu bannlyst flickan, hennes mamma och läkaren som genomförde aborten. Styvpapan, våldtäktsmannen, har däremot fått förlåtelse. Man baxnar. Det finns mycket kvar att göra…