En undran

I vissa kretsar på nätet fortsätter diskussionen om det förslag för att skydda barn mot utnyttjande och övergrepp som jag la fram för en tid sedan. Jag har mött stort stöd för förslaget, men det finns också en grupp bloggare som motsätter sig idén att webbsidor med barnpornografiskt innehåll ska kunna blockeras. Jag har förklarat här och här varför jag tror att det är ett viktigt redskap, och har egentligen inte mycket mer att tillägga. Att man är oense är del av politiken, även om jag tycker att man som folkvald bör kunna föra en sansad politisk debatt utan att ge sina meningsmotståndare öknamn.

Däremot har debatten rest en annan intressant fråga. I Sverige har en stor del av motståndarna till förslaget varit piratpartister, och Piratpartiets partiledare Rick Falkvinge har hävdat att jag agiterar för att ”upphäva 1810 års tryckfrihetsgrundlag och införa kinesisk nätcensur”.

Nu finns det system för blockering av webbsidor med barnporr som jag föreslår redan i Sverige, och har så gjort i fem år. Därför vore det i sammanhanget intressant att få höra: Är det Piratpartiets åsikt att Sverige har kinesisk nätcensur? Och kommer man i så fall att gå till val på att stoppa den blockering av barnporrsidor som internetleverantörerna gör i samarbete med Rikskriminalpolisen?

Nej till Lissabonfördraget är ett ja till Nicefördraget

Det är roligt att diskussionen om Europas framtid fortsätter. Jag skrev igår ett svar på Newsmill till Christian Engströms (PP) senaste inlägg i diskussionen om EU:s utveckling och Lissabonfördraget, Jag konstaterar bland annat att

I det stora hela är det också intressant att Engström är federalist precis som jag och Folkpartiet. Är hela Piratpartiet det? Folkpartiet har länge förespråkat ett starkare Europaparlament som vägen till en mer demokratisk union. Vi har kämpat för starkare och tydligare principer om öppenhet. Men vi har också förespråkat en tydlig närhetsprincip, för att garantera att beslut fattas på rätt nivå.

Engström och Piratpartiet håller dock fast vid sitt motstånd till Lissabonfördraget, trots att det förbättrar just det de säger sig kämpa för. Även Staffan Danielsson (C) har varit inne på det motsägelsefulla i Engströms argumentation.

Läs gärna hela artikeln här.

Lissabonfördraget flyttar makten rätt

Christian Engström (PP) har svarat på mitt inlägg i diskussion om Lissabonfördraget och hur EU bör fungera. Egentligen är det enda jag kan göra att välkomna Christian Engström till den federalistiska skaran.

Ett stärkt Europaparlament är något jag länge förespråkat. Att flytta beslut från slutna ministerrum till det det direktvalda parlamentet ökar öppenheten och möjligheten till ansvarsutkrävande.

Frågan blir därför hur vi tar oss dit. Jag är övertygad om att Lissabonfördraget är en bra bit på vägen mot ett öppnare, effektivare och mer demokratiskt Europa. Med det får Europaparlamentet mer inflytande över frågor som tidigare har avgjorts just i slutna rum. Det är inte många år sedan den franske presidenten Chirac och den tyske kanslern Schröder gjorde upp om jordbrukspolitiken på ett hotelrum och sedan presenterade slutsatserna som ett faktum för ministerrådet. Europaparlamentet hade ingenting alls att säga till om. Med Lissabonfördraget blir ett sådant agerande omöjligt.

Och .. åter igen: ett nej till Lissabonfördraget är ett ja till Nicefördraget, som är det nu gällande fördraget. Det är i alla avseenden sämre och inget att föredra för den som vill se ett öppnare och mer demokratiskt Europa.

Christian Engström motiverar sitt och Piratpartiets motstånd mot Lissabonfördraget med att

Jag vill stärka Europaparlamentet i förhållande till EU-kommissionen och ministerrådet. Absolut inte på den svenska riksdagens och de andra nationella parlamenten.

Men det Lissabonfördraget framförallt innebär är inte överflyttande av beslutandemakt från de nationella parlamenten. Tvärtom: främst stärker det Europaparlamentets roll i förhållande till ministerrådet.

För övrigt vill Engström i god federalistisk anda se till att makten ligger så nära medborgarna som möjligt. Detta är en bra och viktig ambition, och subsidiaritetsprincipen stärks med Lissabonfördraget, eftersom kommissionen måste motivera alla sina förslag just med utgångspunkt i denna princip. Jag hade gärna sett att konventet gjort en tydligare kompetenskatalog som tydliggör makten mellan medlemsstaterna och EU på ett klarare sätt än idag, men där gick det inte – i dagsläget – att komma längre.

Vardag igen efter valet

Eftervalsanalysen av Europaparlamentsvalet fortsätter förstås i alla partier. Att socialdemokraterna i Sverige har anledning att vara bekymrade är uppenbart. De är nu endast fjärde största parti i Stockholm (fp är näst störst efter m) och de backar också i Göteborg. Jag tror inte Mona Sahlin känner sig nöjd med sin första valrörelse som partiledare.

Piratpartiet är naturligtvis bara att gratulera, de har uppenbarligen lockat väljare och formulerat en politik inom ett område där de traditionella partierna inte uppfattas hänga med. Det måste vi ta till oss i våra eftervalsanalyser. Samtidigt är det intressant att det tycks vara den liberala gruppen de vill sitta med i Europaparlamentet. ALDE-gruppen har på många sätt varit ledande i integritetsdebatten i Europa och jag kan tänka mig att det blir intressanta samtal när och om piraternas ledamot besöker gruppen för att diskutera ett eventuellt inträde.

Efter valet är det nu åter fullt fokus på ordförandeskapsförberedelserna. I morgon beslutar kommissionen om östersjöstrategin och lägger ett förslag som vi hoppas kunna anta under vårt ordförandeskap. Jag inleder morgondagen med att delta på ett seminarium i riksdagen om just detta förslag. Senare på dagen blir det träff med Polens utrikesminister Sikorski. Polen är ju en viktig samarbetspartner i t.ex Östersjöpolitiken och det östra partnerskapet som ju är en svensk-polsk idé och som vi nu ska omsätta i konkret politik. Det kan säkert bli en del diskussioner om klimat och finansieringsfrågor också, där har vi inte riktigt samma syn.

Fortsatt oklara pirater

Oj, det var väldigt vilka reaktioner jag fick på gårdagens inlägg där jag kallade Piratpartiet för ett enfrågeparti. Några hävdar att partiet minsann har ett brett fokus och en mängd olika ståndpunkter. Någon gläder sig åt att ett smalt fokus gör att piraterna slipper kompromissa, och ytterligare en undrar varför ett parti måste ha en åsikt i exempelvis klimatfrågan.

Ok. Jag går med på att Piratpartiet även tycker till i andra integritetsaspekter på aktuell EU-lagstiftning. Det är vi flera som gör, bland annat folkpartiet.

Jag har noga läst piratpartiets hemsida och måste konstatera att faktum kvarstår: inte ett ord nämns om alla de andra stora frågor som EU har att lösa just nu: klimatfrågan, hur vi ska ta oss ur den ekonomiska krisen eller bekämpa den gränsöverskridande brottsligheten. För det är just dessa frågor som parlamentet har att hantera. Varje dag, året om. Och jag står fast vid att ett ansvarsfullt parti måste bekänna färg i de frågor som faktiskt dominerar dagordningen.

PP skriver på sin hemsida att man kommer att rösta med ”sin partigrupp” i frågor som ligger utanför den smala politiska plattformen. Men vilken partigrupp då? Den gröna och den liberala gruppen nämns som tänkbara, trots att de har helt olika politisk inriktning i väldigt många frågor. Både liberalerna och den gröna gruppen stödjer dock Lissabonfördraget, där PP säger blankt nej. Lissabonfördraget innebär att EU blir mer demokratiskt än idag, varför tycker Piratpartiet att dagens Nicefördraget är så bra? Oklarheterna kring vad PP tänker göra under fem år i parlamentet, om de kommer in, kan knappast bli större.

Imorgon röstar Europaparlamentet om telekompaketet. Det verkar sannolikt att kompromissen går igenom. Formuleringen som nu föreslås hoppas jag kan skapa tydlighet och lugna ner den stundtals känslosamma debatten. Naturligtvis kan vi inte acceptera att personer kan anstängas från internet såsom det framställts i diskussionen. Det är inte bara PP som bryr sig om individen, yttrandefrihet och mänskliga rättigheter.

Vad vill Piratpartiet?

Måndag igen efter en skön, solig helg med vänner och familj. På väg till Göteborgs Vetenskapsfestival. Det är ett årligt återkommande arrangemang som består av en veckas program med en spännade blandning av politik, vetenskap, samhälle, seminarium, experiment, vetande och debatt för alla åldrar. Brukar vara mycket uppskattat. Jag ska diskutera aktuella EU-frågor och ordförandedskap (förstås!) med min vän och före detta kollega professor Rutger Lindahl från Göteborgs Universitet.

I övrigt innehåller veckan bland annat en debatt på SNS imorgon om EU fem år efter utvidgningen, riksdagsdebatt, lunchseminarium i Uppsala och en rad interna möten. En ganska lugn vecka.

Piratpartiet flyter upp som ett parti som har chans att ta mandat i Europaparlamentet. Det är alltid spännande med nya partier och kanske kan deras närvaro i valrörelsen höja debatten, spänningen och valdeltagandet – inte minst bland ungdomar. Samtidigt är det lurigt med enfrågepartier. Vad vill piraterna egentligen förutom att tillåta fildelning? Hur kommer möjliga framtida företrädare för partiet att rösta i klimatfrågan? Hur ser de på EU:s fortsätta utvidgning? Är de för eller emot patienters möjlighet att söka vård i andra EU-länder? Allt detta måste de förhålla sig till och väljarna har rätt att få svar – innan den 7 juni. Det är ju trots allt en mandatperiod på fem år med ganska många andra frågor än fildelning att ta ställning till