Formellt informellt i Köpenhamn

Jag är på så kallat informellt rådsmöte i Köpenhamn. Med informellt menar jag knappast avslappnade diskussioner runt brasan utan formell dagordning. Tvärtom är vi fler än någonsin – alla EU:s medlemsländer, kandidatländer och Schengenländer samt alla våra myndigheter – EASO, Frontex, Europol och Cepol samt ordföranden i Europaparlamentets LIBE-utskott. En ganska stor samling således, i den enorma sammanträdeslokalen i Bella Center.

Skillnaden är att vi inte fattar formella beslut.

På dagordningen står bland annat frågan om solidaritet, grönboken om familjeåterförening och förslaget om att skapa ett europeiskt system för passageraruppgifter, PNR.

Den första diskussionen om solidaritet i flyktingfrågor inleddes av chefen för FN:s flyktingorgan UNHCR, Antonio Guterres. Han var som vanligt kristallklar och påminde om att 80 procent av världens flyktingar finns i utvecklingsländer. Alltid nyttigt att påminnas om det globala perspektivet.

Diskussionen var en smula fluffig – alla är i princip för solidaritet mellan EU:s medlemmar när det gäller flyktingmotagande, men få är villiga att skapa något slags koordinerat system för att avlasta medlemsstater under stor press. Dock bidrar alla medlemsländer för att avhjälpa situationen i Grekland, och nästan alla ställer upp med resurser till myndigheterna Frontex och EASO. Vi är också nästan överens om det gemensamma kvotflyktingsystemet. Det är positivt. Från EU-kommissionens sida försöker också få in ett slags övervakningssystem och ”early-warning”-mekanism i den s.k. Dublinförordningen för att identifiera problem i medlemsländernas asylsystem. Så det fanns en ovilja att binda sig till åtaganden, men det blev en ganska bra diskussion i alla fall.

Under lunchen talade vi om integration och om familjeåterförening. Just familjeåterförening är ju ett oerhört viktigt element i integrationen av flyktingar och en grundläggande rättighet. Villkoren regleras i ett EU-direktiv och enligt Stockholmsprogrammet, som sätter ramarna för mycket av vårt arbete, skall direktivet utvärderas. Vi har från kommissionens sida valt att publicera en grönbok med frågor kring detta. Den är nu ute på remiss. Visst finns det problem med integrationen, och fall av missbruk – t ex med arrangerade äktenskap – men frågan är om sådana problem löses genom ett nytt direktiv. En majoritet av länderna verkade tycka att det kanske inte är den lösningen som är bäst. Konsultationen pågår som sagt, och alla kan lämna synpunkter.

Strax blir det diskussion om ett europeiskt PNR-system och sedan har det danska ordförandeskapet utlovat en trevlig middag. I morgon bär det iväg till Malmö och Lund.

I lägren vid Libyens gräns

I morse flög jag till Djerba för att sedan åka bil till flyktinglägren vid den libyska gränsen. Här jobbar ett 20-tal organisationer, framför allt UNHCR och IOM, tillsammans med tunisierna för att husera de flyktingar som kommit från Libyen. Det är ett trettiotal olika nationaliteter, människor som har jobbat i Libyen och som nu drivs ut av striderna eller helt enkelt blivit utvisade.

Sedan mitten av februari har fler än 200 000 flyktingar passerat här. De allra flesta har sänts tillbaka till sina hemländer, antingen finansierat av dessa länder eller av EU och andra biståndsgivare. Det kommer i dagsläget cirka 4 000 om dagen, men osäkerheten är stor om vad som kommer att hända i Libyen och hur det påverkar trycket mot gränsen.

På det stora hela gör de tunisiska myndigheterna och UNHCR, IOM, med flera ett fantastiskt jobb för att hantera situationen i lägren. Jag hade möjlighet att tala med flera flyktingar och många hade gripande berättelser. De flesta vill tillbaka till sina hemländer (eller till sina jobb i Libyen om Khadaffi faller) och därför måste EU och det internationella samfundet fortsätta att sponsra transporter till de olika länderna. Annars kommer flyktinglägret att växa helt okontrollerat och riskerar att permanentas.

Vissa personer, ett par tusen, kan inte återsändas utan behöver internationellt skydd och asyl. Här måste EU:s medlemsländer ta ett ansvar att ta emot dem. Det handlar framför allt om människor från Sudan, Somalia och Eritrea. Det är dags att visa att allt tal om europeisk solidaritet inte bara är vackra ord.

Ikväll åker vi vidare till Tunis där jag ska träffa ett antal ministrar, frivilligorganisationer och företrädare för politiska partier.

Tal med talmannen

Träffade Europaparlamentets talman i fredags då han var på besök i Stockholm. Jerzy Buzek är polsk politiker från Solidaritetsrörelsen och, som jag skrivit tidigare, är det av stark symbolisk betydelse att en polack nu leder Europaparlamentet, 20 år efter Berlinmurens fall. Vi åt lunch med statsministern och därefter satt Buzek och jag och talade om gemensamma frågor som rör parlamentet och rådet: ett antal lagstiftningsakter där vi måste samarbeta, läget i klimatfrågan samt vad han tror om omröstningen om Barroso. Han trodde nog at det skulle bli en omröstning under sessionen i Strasbourg men ville inte sia om resultatet.

Vi talade också om procedurerna kring tillsättandet av en ny kommission. Oavsett fördrag måste ju en sådan komma på plats snarast och kommissionsledamöterna skall frågas ut av Europaparlamentet innan de kan godkännas. En sådan procedur tar 5-6 veckor under förutsättning att inte någon kandidat faller bort och inte får godkänt. Det hände ju 2004, jag var själv med då en majoritet av EP-ledamöterna inte ville godkänna den föreslagne italienske kommissionären Rocco Buttiglione.

Om Lissabonfördraget går igenom införs en rad institutionella förrändringar som berör Europaparlamentet och då måste vi snarast komma igång för att få dessa på plats. Vi identifierade vilka frågor det var, men samtidigt kan vi inte göra något förrän efter den irländska folkomröstningen. Från Dublin kommer rapporter om att ja-sidan fortfarande leder men att nej-sidan knappar in något. Det kommer att bli en riktig rysare.