Som jag idag skriver i DN, i replik till gårdagens huvudledare, var syftet med resan till Libyen 2010 att bla försöka få tillstånd ett samarbete rörande de omkring 1,5 miljoner migranter som fanns där.  UNHCR hade då hittills bedömt att omkring 9000 av dessa var konventionsflyktingar och i behov av hjälp.

Samarbetet innebar bland annat öronmärkt finansiering av UNHCR och IOM:s verksamhet i Libyen. Avtalet innefattade också samarbete kring frågor om gränskontroll och bättre villkor för migranter och asylsökande. För första gången någonsin fick vi med i avtalet formuleringar om mänskliga rättigheter och begreppet asyl, något som inte fanns i den libyska lagstiftningen.

Tillsammans med UNHCR och IOM försökte vi från EU:s sida hitta en möjlighet att skydda de allra mest utsatta. På grund av ovilja från den libyska regimen att gå med på våra krav kom samarbetet ingenvart och kort därefter bröt inbördeskriget ut.

Det kan i efterhand ses som godtroget att tro att det skulle lyckas, men som det politiska läget såg ut då var det den verklighet vi var tvungna att förhålla oss till för att kunna hjälpa dessa människor. Vi kan inte blunda för hur verkligheten ser ut utan måste göra vad vi kan för att hjälpa människor som utsätts för övergrepp och orättvis behandling. Det är smärtsamt att det ibland innebär att vi måste göra undantag från principerna om att inte förhandla med totalitära stater men då alternativ saknas måste principen om medmänsklighet vara störst.