You are currently browsing the tag archive for the ‘flyktingar’ tag.
Refugee camp of Nizip, Turkey, 45 kilometers away from Syrian border Photo: EU
Flykten från framförallt Syrien fortsätter och lär fortsätta en lång tid framöver. Vi i EU-kommissionen jobbar tillsammans med EU-länderna för att få ordning och bättre hantera det stora antalet anländande. Nästa vecka träffas EU:s ledare igen i Europeiska rådet och som underlag till deras diskussion antog kommissionen igår en rapport om hur det går med genomförandet av de prioriterade åtgärderna. Vi lyfter viktiga områden där det krävs omedelbara åtgärder för att återupprätta kontrollen över situationen. Det går framåt men det är uppenbart att mer måste göras för att uppnå ett hållbart system för migration.
Dagens rapport är mycket konkret och innehåller:
• Ett meddelande med framstegsrapporter om arbetet i Italien, Grekland, västra Balkan och Turkiet,
• En rekommendation till Grekland om vad som måste göras för att Dublinöverföringar ska kunna göras till Grekland på nytt,
• Ett förslag att tillfälligt pausa Österrikes skyldighet att ta kvoter från Grekland och Italien eftersom många migranter fortfarande tar sig till landet på egen hand. Tidigare har vi fryst Sveriges skyldighet att ta kvoter av samma anledning.
Lägesrapporterna från Italien och Grekland visar att det gjorts framsteg. Till exempel har andelen migranter vars fingeravtryck införts i Eurodac-databasen ökat i Grekland från 8 % i september 2015 till 78 % i januari 2016, och i Italien från 36 % till 87 % under samma period. Att anländande registreras är grundläggande för att mottagningen i EU ska fungera. Ett av EU:s beslut var att införa så kallade hotspots för att hjälpa Grekland och Italien att registrera de som anlänt. Tyvärr är bara en ”hotspot” för närvarande i full drift i Lesbos, Grekland. Arbete pågår på andra anläggningar. Deadline för fungerande hotspots är satt till mitten av februari. I Italien fungerar två hotspots (Lampedusa och Pozzallo), och i Trapani samt Taranto bör man vara färdiga snart. På andra platser i Italien är man fortfarande i planeringsstadiet.
Alla som kommer till EU har inte rätt till asyl och därför måste de som inte har tillräckliga skäl återvända. Vad gäller återvändande återstår stora utmaningar i EU-länderna, och arbetet måste intensifieras.
Det går också oerhört trögt med den interna fördelningen för att sprida ansvaret till alla EU-länder. Från Grekland har 218 omlokalisering hittills, och endast 15 medlemsstater har erbjudit platser. Från Italien har 279 sökande flyttats. Det är inte acceptabelt ! Det verkar dessutom som om medlemsstaterna försöker välja ut kandidater utifrån eget uppsatta kriterier. Genomförda hälso- och säkerhetskontroller är det enda sakliga krav som ett EU-land kan ställa. Att alla EU-länder solidariskt ställer upp är en förutsättning för ett hållbart system och bra mottagning. Att EU-länder och länder på västra Balkan blir transitländer istället för mottagarländer är inte acceptabelt. Varje åtgärd måste samordnas så att ansvaret inte skyfflas mellan länder. Turkiet har lovat Grekland att ta tillbaka tredjelandsmedborgare från den 1 juni 2016. EU har utlovat stöd till Turkiet i det så kallade ”Facility for refugees” som har en kapacitet på 3 miljarder €.
Schengen hänger på att alla Schengen länder lever upp till sina skyldigheter. Kommissionen gör allt för att se till att reglerna följs. Systemet har en stor flexibilitet för att ge medlemsstaterna möjlighet att reagera på förändrade omständigheter. Ett land har rätt att tillfälligt återinföra gränskontroller under specifika situationer, men det finns regler kring tidsfrister och strikt definierade villkor. Tillfälliga gränskontroller ska tas bort efter åtta månader, om inte rådet rekommenderar att gränskontroller förlängs. Ett sådant beslut kan rådet fatta om man konstaterar att det finns allvarliga brister i kontrollen av de yttre gränserna. Grekland har allvarliga brister i sin gränskontroll, och rådet diskuterar nu rekommendationer till Grekland för att de ska åtgärda dessa allvarliga brister och Grekland kommer få tre månader på sig med stöd från kommissionen och EU:s myndigheter. Om Grekland inte lyckas få kontroll över gränserna så kan kommissionen föreslå att de tillfälliga inre gränskontrollerna blir kvar. Det är alltså inte tal om att straffa Grekland, eller att utesluta Grekland från Schengen, utan en handlingsplan att ta itu med bristerna som har konsekvenser på andra EU-länder.
Toppmötet nästa vecka är lite av en ödesstund för EU. Det är bara gemensamma lösningar där alla 28 hjälps åt som kan ta oss ur krisen
Du kan läsa mer om vad EU gör för att få ordning i asylmottagningen och migrationssystemet här och här
Vid kistorna på Lampedusa. Foto: EU-kommissionen
För ett år sedan besökte jag Lampedusa tillsammans med Italiens premiärminister Letta, inrikesminister Alfano och kommissionens ordförande José Manuel Barroso. Vi stod framför rader av kistor med offren för skeppsbrottet den 3 oktober 2013 utanför den italienska ön Lamepdusa. Dessa bilder förblir tydliga i mitt minne, och är en påminnelse om att vi måste sträva efter att hålla Europa öppet för alla som söka skydd. För dem som flyr diktatur och förtryck, flyr konflikter och krig är Europa en plats där de kan hitta trygghet, och ett nytt liv långt från tyranni och elände.
Det finns i stort sett ingen solidaritet mellan EU-länder när det gäller att ta emot flyktingar. Detta är kanske vår största utmaning inför framtiden. Förra året var det sex hela EU länder som tillsammans inte tog emot fler än 250 personer. Detta under tiden som världen omkring oss står i lågor. Dessa länder skulle lätt kunna bättra sig genom att acceptera kvotflyktingar via FN, men trots våra påtryckningar så vägrar de, i stort sett. Detta är skamligt.
Om alla löften efter Lampedusakatastrofen ska betyda något så måste vi få verklig solidaritet mellan EU:s länder. För att det ska bli verklighet krävs att vi utvecklar ett system, en mekanism, för att dela på ansvaret alla länder emellan. Det är ingenting som vi kan tvinga på länderna, men jag är övertygad om att det är ett måste om EU ska kunna leva upp till sina ideal.
IHH Humanitarian Relief Foundation/TURKEY (c)
Vi lever i en värld där miljontals människor tvingats fly från sina hem. De har behov av hjälp och stöd från oss andra. Idag uppmärksammar vi FN:s internationella flyktingdag. Jag tänker särskilt på de flyktingar som jag har mött under mina besök av flyktingläger runt om i Europa. Många av dem levde under extremt enkla förhållanden. Jag hoppas innerligt att det gått bra för dem och att de fått hjälp att komma på fötter igen. Kanske till och med kunnat återvända hem.
Variationen på hur skyddssökande tas emot är stor i dagens Europa. Det finns flyktingläger där ingen borde behöva bo. Att variationen är så stor mellan EU:s medlemsstater är ett av skälen till att vi är i färd med att förhandla fram en ny europeisk flyktinglagstiftning – asylpaketet. I paketet finns regler om hur asylsökande ska tas emot, t.ex. vad gäller kvalitet på boende och tillgång till utbildning. Förhandlingarna med europaparlamentet går framåt. Som det ser ut nu har vi ett beslut innan året är slut.
Färsk statistik från Eurostat bekräftar på nytt att några få länder står för en väldigt hög andel beviljande av skydd till människor på flykt. Storbritannien, Tyskland, Frankrike, Sverige, Nederländerna och Italien tog emot mer än tre fjärdedelar av alla som fick skydd under förra året. Fler medlemsstater i EU borde vara solidariska och villiga att hjälpa människor på flykt. De måste leva upp till de löften man givit, t.ex. genom underskriften av Genèvekonventionen om flyktingar. Totalt beviljade EU:s 27 medlemsstater under förra året skydd till 84 100 asylsökande, vilket är 23 % av alla ansökningar. Återigen varierar det stort om man har chans att få sin ansökan beviljad från ett land till ett annat. Majoriteten av världens flyktingar finns i den fattiga delen av världen. Bara en liten andel kommer till Europa. Människor som flytt från sina hem ska kunna få skydd och stöd i Europa och veta att det inte spelar någon roll vilket av de europeiska länderna man hamnat i, därför jobbar jag hårt med att få igenom en bra europeisk asyllagstiftning.
Har precis haft ett möte med Amnesty International och ett antal mänskliga rättighetsorganisationer från Israel. De ville diskutera den fruktansvärda situationen för migranter i Sinai. Det är en fråga som jag redan för ett år sedan tog upp med olika ministrar i Kairo när jag var där på besök, men sedan dess har situationen blivit värre. Det handlar om migranter och flyktingar, i huvudsak från Sudan och Eritrea som tar sig genom Sinaiöknen på jakt efter asyl i Israel. De allra flesta faller offer för människosmugglare som i Sinai har en särdeles vidrig verksamhet – de tar betalt av migranter och håller dem sedan gisslan och begär lösen av dem eller deras familjer för att släppa dem. Det handlar om ganska stora summor och många av flyktingarna vittnar om fruktansvärd tortyr, våldtäkt och olika typer av kränkande behandling som de utsätts för. Detta kan naturligtvis inte fortsätta. Israel och Egypten måste samarbeta för att slå till mot denna vidriga verksamhet.
Även de flyktingar som inte hamnar i smugglarnas våld har det mycket svårt. De har ingen möjlighet att söka asyl i Egypten. Asylpolitik som sådan existerar inte och den lilla verksamhet som finns sköts av UNHCR. Det finns flera fall där militär har skjutit mot flyktingarna.
Möjligheten till en rättssäker asylhantering är också mycket liten i Israel där sudaneser och eritreaner förvisso får en form av tillfällig uppehållsrätt, dock utan en föregående asylprövning, och utan att få rätt till sjukvård eller möjlighet att arbeta. Den nya lagen, s k Anti-infiltration Law från i februari i år, gör att alla som olagligt tar sig in på israeliskt territorium omedelbart tas i förvar, ofta på obestämd tid och i många fall på livstid. Dessutom bygger nu Israel ett långt staket längs gränsen mellan Israel och Egypten. Det är viktigt att det trots detta kommer att kunna finnas möjligheter för människor att få söka asyl i landet.
Jag har sedan över ett år tillbaka försökt få egyptierna intresserade av ett mobilitetspartnerskap där vi diskuterar migration, asyl, visumfrågor etc i bred bemärkelse. Ett sådant avtal är vi mycket nära att sluta med Tunisien. Från Egypten har det dock hittills varit kalla handen. Vi får se vad som händer efter presidentvalen i juni.
Malta visade sig från sin bästa sida igår när EASO (European Asylum Support Office) invigdes. Det var en strålande dag med sol och lätt bris och havet glittrade. Det känns bra att byrån nu är på plats. Det var också passande att inviga ett europeiskt asylkontor just dagen före Världsdagen för flyktingar som vi uppmärksammar idag.
I mitt jobb som kommissionär arbetar jag med alla aspekter av migration, dvs hur arbetet vid gränserna fungerar, hur vi hanterar flyktingströmmar och vilka generella regler för mottagande osv som ska gälla inom EU. Men det som jag hela tiden återkommer till i mina tankar är alla de människor som jag har träffat i de flyktingläger och asylmottagningscenter jag har besökt. Deras berättelser och erfarenheter bär jag alltid med mig.
Enligt UNHCR finns det ca 43 miljoner flyktingar runt om i världen idag. Det är en ofattbar siffra. Bakom denna siffra finns det 43 miljoner människoöden. 43 miljoner människor som saknar en trygg plats att kalla sitt hem. En del flyktingläger har dessvärre blivit permanenta. Barn föds där, växer upp och lever hela sina liv i fångenskap. Jag pratar därför ofta om den stora vinst som EU:s kvotflyktingprogram skulle kunna innebära om vi får det på plats. Då skulle vi kunna samordna de platser/kvoter för flyktingar EU-länderna har gemensamt och därmed förhoppningsvis kunna tömma några flyktingläger. Det är visserligen bara cirka 5000 platser men en början.
De senaste månaderna har vi bevittnat hur mer än en miljon människor har flytt från Libyen. Det stora flertalet var gästarbetare som har fått hjälp att återvända till sina hemländer, några få har lyckats ta sig till Europa men en stor andel befinner sig fortfarande i flyktingläger i de Nordafrikanska grannländerna. Det är framförallt somalier, eritreaner och sudaneser som redan flytt en gång och som inte längre har något land att återvända till. Här måste EU-länderna ta ett större ansvar. Idag hoppas jag att vi alla tänker lite extra på dessa människor. Särskilt i dessa tider när det är lättare att tala om effektiv gränskontroll än humanitärt ansvar.
Rådsmötet idag handlade framförallt om meddelandet om migration som jag presenterade förra veckan. Det var glädjande att få stöd från medlemsländerna och höra att det finns en samlad syn kring de åtgärder vi måste ta och att vi måste jobba långsiktigt.
Så gott som alla medlemsländer delar min syn att Schengen är en enastående skapelse som vi på alla sätt skall slå vakt om och att samarbetet behöver stärkas. Framför allt behöver vi förbättra övervakningen och utvärderingen samt identifiera vilka verktyg som finns till hands för att stötta ett medlemsland i svårigheter. Detta har ju också kommissionen förslagit redan i november förra året. Men många pekade på att det finns vissa oklarheter kring under vilka omständigheter som gränskontroller tillfälligt kan införas enligt dagens regelverk och att det här behövs klargöranden. Om det ska ske en förändring i suspenderingsklausulen är det för mig väldigt viktigt att beslut om tillfällig suspendering fattas gemensamt, på europeisk nivå. Men tyvärr vill många medlemsländer behålla möjligheten att ensidigt besluta detta, vilket kan leda till att enskilda stater töjer på reglerna. Här återstår en hel del arbete att göra.
Många av frågorna i pressrummet handlade idag om den danska överenskommelsen om att stärka tullkapaciteten. Det är ännu för tidigt att uttala sig om det då vi fick beskedet igår och nu måste studera den legala aspekten av överenskommelsen både noggrant och skyndsamt. Men det är klart att det i dagsläget uppfattas provocerande att säga att ett land ska införa gränskontroller och vi ska naturligtvis noga analysera om förslaget är i linje med Schengenreglerna.
Även det fortsatta arbetet med att avsluta förhandlingarna kring det gemensamma asylsystemet diskuterades. Medlemsländerna är fortfarande oeniga i många frågor men en majoritet uttryckte en vilja att kompromissa för att försöka hitta en lösning innan 2012 som Europeiska rådet har krävt. Det är inte rimligt att vi har så stora skillnader mellan medlemsländerna och det är varken rättssäkert eller effektivt. Jag ska nu ta fram förslag på hur vi ska gå vidare med förhoppningen att få ett principbeslut på nästa rådsmöte i juni.
Efter mötet hade jag bjudit in till en stor konferens med alla medlemsländerna, Norge, Island, Schweiz och Liechtenstein, UNHCR och IOM om Malta och om flyktingarna från Libyen. Enligt UNHCR handlar det om ca 8000 personer från Libyen som behöver skydd samt hjälp för vidarebosättning för ca 1000 som har kommit till Malta. UNHCR ber om internationell hjälp och Australien, USA, Canada samt Argentina har redan erbjudit sig att hjälpa till. Alla medlemsländer i EU har ännu inte bidragit men vi fick under mötet ihop till nära 1000 platser totalt (varav Norge tar nästan en tredjedel!). Det är inte illa, men naturligtvis inte tillräckligt. Jag hoppas att även resterande medlemsländer kan visa solidaritet med Malta och med flyktingarna från Libyen.
Det har varit skönt med några dagars påsklovsledighet. Jag har njutit av våren i Göteborg, umgåtts med vänner, sjösatt båten och glatts åt Gais fotbollsframgångar. Naturligtvis har jag också följt utvecklingen i Medelhavet och Mellanöstern och noterat att det har varit möte mellan Frankrikes Sarkozy och Italiens Berlusconi där Schengensamarbetet och migrationen från Nordafrika diskuterades. De båda regeringscheferna anser att det krävs särskilda åtgärder för att hantera de 25 000 migranterna som kommit de senaste månaderna till främst Italien, vilket de även har utryckt i ett brev till kommissionen.
Det är viktigt att ha en beredskap för vad som händer i Nordafrika och en långsiktig strategi för samarbetet med våra grannländer men samtidigt finns det en tragisk tendens i medlemsländerna att vara så oerhört händelsestyrda. Det är nämligen mycket viktigt att komma ihåg att av de ca 25 000 människor som har sökt sig till EU de senaste fyra månaderna är det endast några tusen som är asylsökande flyktingar och söker en fristad i EU. De övriga är tunisier som har kommit till Europa för att söka arbete och ett bättre liv. Dessa människor kommer med största sannolikhet att skickas tillbaka till Tunisien. Det handlar alltså om några tusen flyktingar som har kommit hit de senaste månaderna och detta bör även sättas i sitt sammanhang. Förra året tog exempelvis enbart Frankrike emot 48 000 asylsökande och Sverige 32 000 asylsökande. Tittar man på det totala antalet asylsökande som kom till EU förra året är det 236 000.
Som jag skrev i mitt senaste inlägg så kräver migrationpolitiken långsiktiga genomtänkta åtgärder och får aldrig låta sig styras av populistiska röster. Den 4 maj lägger jag fram ett strategipapper för kollegorna i kommissionen med syfte att ta ett helhetsgrepp på allt som rör gränser och migration. Det handlar om behovet av en gemensam asylpolitik och behovet att kortsiktigt visa solidaritet med å ena sidan de europeiska länder som är de som först tar emot flyktingar (just nu Italien och Malta), men också med Tunisien och Egypten dit flyktingarna från Libyen i första hand beger sig.
Men vi måste också skapa bättre möjligheter för legal migration samtidigt som vi bekämpar de nätverk som smugglar människor. Gränskontroll och visum är andra frågor som finns med i pappret och där finns också förslag på hur vi skall ha bättre kontroll över att Schengensystemet fungerar tillfredställande. Allt detta skall diskuteras på det extrainsatta inrikesministermötet den 12 maj och sedan blir det toppmöte på midsommarhelgen med tema just migration.
I dag har vi haft möte med amerikanerna för att diskutera frågor som rör säkerhet och rättsfrågor. I det vackra slottet Gödöllö (en gång hem åt kejsarinnan Sissi) pratade vi bl.a. om dataskydd, kampen mot terrorismen, cyberbrott, situationen i Nordafrika och hur vi kan samarbeta om flyktingsituationen.
Från kommissionens sida var det jag och Viviane Reding. Rådet representerades av Ungerns inrikes- och justitieministrar (samt, som observatörer, de polska inrikes- och justitieministrarna) och USA:s justitieminister Eric Holder och säkerhetsminister Janet Napolitano. Det är viktigt att prata om dessa frågor av gemensamt intresse även om vi naturligtvis inte alltid är överens.
På lunchen träffade jag Janet Napolitano och min kollega Neelie Kroes, kommissionär för digitala frågor. Vi beslöt under mötet att fördjupa det transatlantiska samarbetet för att möta den växande cyberbrottsligheten. Ett av de konkreta områdena är att stärka skyddet av barn på nätet. Vi har en arbetsgrupp kring cybersäkerhetsfrågor och den skall rapportera till nästa toppmöte mellan EU och USA till hösten.
Det har varit två intensiva dagar här i Budapest och om några timmar är det dags att åka tillbaka till Bryssel. Mellan mina möten hann jag även ta del av en mycket glädande SOM-undersökning som pekar på att svenska folket blivit mer flyktingvänliga. I dessa tider då fler och fler länder vill stänga sina gränser är det skönt att höra att det finns människor som ser andra människors lidande och vill erbjuda dessa människor skydd och fristad undan förföljelse.
Debatten i kammaren igår höll på i många timmar och fokuserade främst på situationen i Lampedusa och i Malta och om frågan om solidaritet. Också idag har jag varit på en mängd olika möten i politiska grupper och andra konstellationer och talat om flyktingfrågor.
Kriget i Libyen leder till stora flyktingströmmar, drygt 400 000 människor har lämnat landet. En förkrossande del av dessa är tunisiska och egyptiska gästarbetare, men också andra tredjelandsmedborgare från upp till 30 olika länder. Egypten och inte minst Tunisien har gjort en heroisk insats i att ta hand om dessa människor. Mer än 100 000 har transporterats till sina hemländer bland annat med hjälp av EU och medlemsländerna. Men det finns en liten grupp personer kvar som inte kan återvända till sina hemländer. Jag har tidigare skrivit om dessa. Det är några tusen personer från Sudan, Somalia och Eritrea. Vi måste hjälpas åt för att ge dessa människor skydd i Europa.
Till Lampedusa fortsätter det att komma tunisier, senast i natt kom runt ettusen personer. Det är fortfarande enligt alla källor unga arbetslösa män, tunisiska medborgare. Ett fåtal personer har också kommit från Libyen till Italien och Malta och begärt asyl. Sammantaget handlar det – än så länge – om kanske 2000 personer som har sökt asyl i EU och som kan vara i behov av internationellt skydd.
Det talas mycket om att aktivera ”the temporary protection directive” och Europaparlamentet bad mig göra det nu. Detta direktiv, som togs fram efter händelserna i Kosovo i slutet på 90-talet, har ännu inte använts. Det står i texten att det ska handla om ”massiv” tillströmmning av personer från tredje land som inte kan återvända till sina hemländer. De kan då få tillfälligt skydd i EU. Det innebär dels att en stor grupp människor tillfälligt kan få asyl och att det inte behöver göras individuella prövningar, dels att alla medlemsländer är tvungna att ta en del av ansvaret. För att aktivera detta krävs att kommissionen föreslår det och det måste antas med en kvalificerad majoritet av EU:s medlemsländer.
Vi ser ännu inga stora mängder flyktingar till Europa, även om en liten trångbodd ö som Malta är under stort tryck. Den tillfälliga skyddsmekanismen kan vara ett verktyg att ta till så småningom, men det är ännu för tidigt. På måndag träffas EU:s migrations- och inrikesministrar och då ska vi förstås diskutera kort- och långsiktigt samarbete med Nordafrika i migrationsfrågor samt situationen i medlemsländerna. Även frågan om solidaritet medlemsländerna emellan kommer att vara föremål för het debatt, skulle jag tro.
I morse flög jag till Djerba för att sedan åka bil till flyktinglägren vid den libyska gränsen. Här jobbar ett 20-tal organisationer, framför allt UNHCR och IOM, tillsammans med tunisierna för att husera de flyktingar som kommit från Libyen. Det är ett trettiotal olika nationaliteter, människor som har jobbat i Libyen och som nu drivs ut av striderna eller helt enkelt blivit utvisade.
Sedan mitten av februari har fler än 200 000 flyktingar passerat här. De allra flesta har sänts tillbaka till sina hemländer, antingen finansierat av dessa länder eller av EU och andra biståndsgivare. Det kommer i dagsläget cirka 4 000 om dagen, men osäkerheten är stor om vad som kommer att hända i Libyen och hur det påverkar trycket mot gränsen.
På det stora hela gör de tunisiska myndigheterna och UNHCR, IOM, med flera ett fantastiskt jobb för att hantera situationen i lägren. Jag hade möjlighet att tala med flera flyktingar och många hade gripande berättelser. De flesta vill tillbaka till sina hemländer (eller till sina jobb i Libyen om Khadaffi faller) och därför måste EU och det internationella samfundet fortsätta att sponsra transporter till de olika länderna. Annars kommer flyktinglägret att växa helt okontrollerat och riskerar att permanentas.
Vissa personer, ett par tusen, kan inte återsändas utan behöver internationellt skydd och asyl. Här måste EU:s medlemsländer ta ett ansvar att ta emot dem. Det handlar framför allt om människor från Sudan, Somalia och Eritrea. Det är dags att visa att allt tal om europeisk solidaritet inte bara är vackra ord.
Ikväll åker vi vidare till Tunis där jag ska träffa ett antal ministrar, frivilligorganisationer och företrädare för politiska partier.
Båtarna fortsätter att komma till Lampedusa, både med tunisiska migranter, men nu också flyktingar från Libyen, i huvudsak somalier och eritreaner som bott i Libyen länge och som nu är helt strandade. Igår kom också 500 flyktingar från Libyen till Malta. Jag har i princip daglig kontakt med italienarna för att se hur vi kan hjälpa till. Redan förra året fick Italien en ganska stor summa pengar från bl.a. Europeiska flyktingfonden och återvändandefonden. En stor del av de pengarna har ännu inte använts. Dessa kan nu användas för att hantera situationen på Lampedusa och vi har också ytterligare stöd om så skulle behövas. Den humanitära situationen på Lampedusa är förstås förfärlig och Italien behöver snabbare förflytta folk till andra center på fastlandet. Kommissionen vädjar också till andra medlemsländer att avlasta Malta och Italien och ta emot en del av de flyktingar som nu kommer. Gensvaret är ljummet, minst sagt.
En viktig fråga är de tunisier som inte är i behov av internationellt skydd. Italienarna kommer troligtvis att skicka tillbaka de flesta av dem till Tunisien så nu diskuterar vi med den tunisiska övergångsregeringen hur det ska gå till. Det är en av frågorna jag ska ta upp imorgon när jag åker till Tunisien. Först ska vi till flyktinglägret nära Djerba och sedan till Tunis och träffa ministrar, UNHCR, IOM, olika frivilligorganisationer och företrädare för politiska partier. Det ska bli intressant.
Flyktingfrågorna tar nu större delen av min tid men i eftermiddag ska jag också delta i en hearing om organiserad brottslighet som Europaparlamentet ordnar.
De senaste dagarna har det för mig handlat mycket om asyl och migrationsfrågor. Idag har jag deltagit på European Integration Forum, ett årligt engagemang som ordnas av kommissionen och Ekonomiska och Sociala kommittén med företrädare för det civila samhället. Syftet var att diskutera konkreta exempel på hur vi kan jobba bättre med integrationsfrågor i Europa. Talet jag höll kan läsas här.
Direkt efteråt rusade jag vidare till ett stort möte med ECRE, European Council on Refugees and Exiles. ECRE är en viktig samarbetspartner för mig, det är ett forum som samlar en mängd olika organisationer, däribland Röda Korset och UNHCR, för att diskutera och driva asylfrågor. Ett viktigt debattämne var hur vi skall kunna komma vidare i de olika lagstiftningsförslag om asyl som finns på bordet. Det handlar om EU-direktiv som reglerar bl.a. skyddsgrunder, mottagande och asylprocedurer. Vi måste utveckla gemensamma standarder i detta avseende för att tillgodose höga skyddsnivåer och ett korrekt mottagande. Om detta är alla medlemländer överens – i teorin – och Stockholmsprogrammet utfäster att EU till 2012 ska ha en europeisk gemensam asyl- och migrationspolitik.
Den ekonomiska krisen och det politiska klimatet är inte helt fördelaktigt för denna debatt om man uttrycker sig försiktigt. Frågorna är svåra och i rådet är motsättningarna så stora att inga framsteg gjorts på ett tag. Nu vill jag, tillsammans med det belgiska ordförandeskapet (som tar över 1 juli efter Spanien) och Europaparlamentet försöka bryta dödläget och komma vidare. Detta stöds förstås av ECRE. Talet jag höll vid detta möte kan läsas här.
I går träffade jag Europaparlamentets alla rapportörer till de olika förslagen i asylpaketet för att diskutera bästa taktiken för att komma framåt.
Ett av förslagen är en revidering av Dublinförordningen, av hög relevans idag när bl.a Sverige diskuterar hur minderåriga ska hanteras. I dag är reglerna sådan att en asylansökan ska prövas i det första EU-land en asylsökande kommer till. Kommissionen har föreslagit att regelverket skall ändras något så att de medlemsländer som är under mycket stort tryck – eller inte har en fungerande mottagningskapacitet som idag i några sydeuropeiska länder – tillfälligtvis skall kunna undantas från detta. Det skulle innebära atrt asylsökande inte skulle skickas tillbaka. Naturligtvis måste detta kombineras med kraftfulla ansträngningar att förbättra mottagningssystemet enligt principen att solidaritet och ansvar måste gå hand i hand. Europaparlamentet stöder detta förslag, men flera medlemsländer har svårt att acceptera förslaget och de har hittills inte kunnat enas om en position.
En del medlemsländer bryter redan idag mot dagens regelverk. Jag har flera gånger uttryckt oro över förhållandena på Malta, som jag har studerat på plats. Naturligtvis gör kommissionen vad vi kan för att trycka på för förändringar. Även i Grekland är situationen för flyktingarna erbarmelig och jag har därför beslutat att inleda domstolsförfarande mot Grekland, samtidigt som vi för samtal med Aten om hur vi kan hjälpa dem att ändra på situationen.
Redan idag finns det dock möjlighet att göra undantag från Dublinförordningen, t.ex när det handlar om barn eller mycket utsatta grupper.
Besöken i Rom och Malta var intressanta och gick som planerat. Jag träffade såväl ministrar som parlamentariker, media och företrädare för det civila samhället (främst flykting-NGOs) på båda ställena och fick därmed en ganska bra bild av läget. I Rom besökte jag ett rehabiliteringscenter för tortyrskadade och det var en stark upplevelse. Svårt skadade flyktingar, främst från Afrikas horn, bearbetar sina erfarenheter genom sång, dans och teater och förbereder en stor föreställning i slutet på juni. Det var oerhört gripande att tala med de som deltog i projektet.
På Malta besökte jag några av de beryktade förvaringslägren som finns där. Det var deprimerade på många sätt. Villkoren är mycket enkla och de som vistas där är unga människor som ser sina liv glida förbi. Malta är ett litet land som får ta ett stort ansvar för människor på jakt efter en bättre framtid i Europa. Just därför måste vi också säkerställa att alla som kommer till Europa behandlas anständigt, värdigt och med full respekt för mänskliga rättigheter.
De som fått sina asylansökningar beviljade bor på förläggningar och är i huvudsak sysslolösa i väntan på att få komma till övriga Europa eller över huvud taget få en möjlighet att börja ett nytt liv med jobb, familj och framtid. Malta gör inte tillräckligt för att integrera dessa personer och jag förde långa samtal med dem om hur kommissionen kan stötta de maltesiska myndigheterna i detta arbete.
Idag åker hela kommissionen till Luxemburg för att sväras in formellt i en stor högtidlig ceremoni.
Cecilia Malmström 
Senaste kommentarer