You are currently browsing the tag archive for the ‘EU’ tag.
I helgen är det stor fest i Rom. Det är nämligen 60 år sedan Romfördragen, som lade grunden för dagens EU, undertecknades av de sex grundarländerna. Målet var att skapa ett fredligt samarbete efter alltför många år av krig och konflikter i Europa. Meningsskiljaktigheter skulle lösas runt sammanträdesbordet, inte i skyttegravar. Medlet var integrerad ekonomi och samarbete. Mycket har hänt sedan dess.
Sex länder har blivit 28 och samarbetsområdena har utvecklats. Murar har rivits. Vi tar freden och samarbetet mellan olika europeiska länder för givet idag. Men EU är mycket mer än ett fundament för fred. Genom att samarbeta kan medlemsländerna hitta lösningar på gemensamma problem. När varor, tjänster, människor, information och idéer i allt högre takt förflyttas över gränser bör också politiken vara gränsöverskridande. Klimathotet är ett tydligt exempel på en fråga där länder måste samarbeta för att kunna åstadkomma något. Terrorismen, som i dagarna åter har visat sitt fula ansikte, kräver gemensamma insatser. Även inom handelspolitiken finns såklart många fördelar när EU:s medlemsländer agerar tillsammans som en enhet istället för var för sig. EU är idag världens största exportör, importör och investerare och har handelsavtal med länder över hela världen. Andra politikområden, som till exempel utbildning och sjukvård, kan lättare skötas på nationell nivå.
Som övertygad europé vill jag se ett starkt Europa som kan agera med kraft och lösa de gränsöverskridande frågorna. Jag vill se gemensamma, effektiva institutioner som människor känner förtroende för. Jag vill se ett EU som står upp för frihet, demokrati och rättsstatens principer inom Europa och i hela världen. Sant är idag att det europeiska samarbetet har många utmaningar och brister. Det finns en osäkerhet om vart vi är på väg. Sextioårsjubiléet (mer info och debattunderlag här) ger oss tillfälle att stanna upp och tänka efter. Vad vill vi egentligen med vår union? EU-kommissionen har presenterat en rad alternativ för hur EU skulle kunna se ut i framtiden. Mer eller mindre Europa? Fokus på andra områden? Ett EU där länderna går fram i olika hastigheter? Det är inte jag eller de andra kommissionärerna som kommer att avgöra hur EU utvecklas. Det ligger i händerna på alla EU:s medborgare. Hur tycker du att unionen ska se ut i framtiden? Vad fungerar bra, vad fungerar dåligt? Prata med dina vänner, din familj, med kollegor och politiker, och bidra med dina åsikter till debatten om EU:s framtid. Vi är många som kommer att resa runt i medlemsländerna för att få till stånd en diskussion om dessa frågor. EU:s sextioårsjubileum vill vi fira med dialog istället för konflikt, för att skapa en framtid som vi med gott samvete kan lämna över till kommande generationer.
Idag skriver jag även tillsammans med EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker i detta ämne på Dagens Industris debattsida.
Kommissionens tillträdande ordförande Jean-Claude Juncker på onsdagens presskonferens. Foto: EU-kommissionen
Jag är glad och hedrad över att ha nominerats att få ansvar för handelsfrågor i den nya EU-kommissionen. Det är en viktig post för Sverige och ett bevis för att vi ses som en tung europeisk spelare.
Handel är en hjärtefråga för mig som liberal. Den spelar en avgörande roll i Europas ekonomiska återhämtning och är en hörnsten för vår tillväxt. Välstånd byggs av människor och länder som kan handla med varandra och utbyta kunskap.
Handel handlar också om att fördjupa samarbete och kontakter över gränserna, och att sprida nya idéer. Vi har mycket att vinna på att riva murar och öppna nya marknader. Det gynnar både europeiska arbetstagare, konsumenter och företag, och våra handelspartners.
Handelsportföljen i kommissionen är full av spännande utmaningar. Nu fokuserar jag på att förbereda mig inför utfrågningarna i Europaparlamentet.
En sammanfattning av resultaten under denna mandatperiod finns här. Mer om den kommande EU-kommissionen här.
Idag är det den internationella dagen mot korruption. Man ska inte övervärdera betydelsen av dagar som denna, arbetet mot korruption måste föras 365 dagar om året, men det är ett tillfälle att uppmärksamma denna viktiga fråga.
Korruption är ett problem runt om i Europa. Jag behöver inte gå längre än till min hemstad Göteborg för att följa den stora muthärva som håller på att nystas upp. I ett land som Italien har kostnaderna för korruption uppskattats till närmare 600 miljarder kronor årligen. Det är enorma summor som försvinner i kriminell verksamhet.
Jag kommer nästa år lägga fram en rad åtgärder för att stärka vår förmåga att bekämpa korruption. EU har en strategi mot korruption, men jag vill uppdatera det nuvarande regelverket och följa upp hur arbetet i medlemsländerna fungerar. Vi ska titta på vilka luckor som finns och om vi kan täppa igen dem.
Samtidigt tror jag att det är viktigt att vi kämpar för en ökad öppenhet. Vi vet att öppenhet är korruptionens värsta fiende. Internationell forskning visar på ett tydligt samband mellan hög grad av öppenhet i offentliga administrationer och låg grad av korruption. Även det omvända är sant, i slutna förvaltningar är graden av korruption större.
Vi måste jobba med öppenheten på alla nivåer – inom företag, i den offentliga sektorn och inom de politiska partierna.
Det är ett strålande höstväder i Göteborg och jag har precis avslutat en föreläsning på CERGU ( Centrum för Europaforskning) på Göteborgs universitet. Cergu är tvärvetenskapligt och jag var med och drog igång det när jag jobbade på statsvetenskapliga institutionen. Det var roligt att vara tillbaka i katedern igen, försöker hålla kontakten med universitetet genom att föreläsa lite då och då . Det finns nästan inget roligare än att diskutera Europafrågor med studenter.
Temat idag var EU efter Lissabonfördraget och särskilt migrationspolitiken. Efter min föreläsning blev det en lång diskussion och frågestund med de mycket pålästa nästan 250 studenterna.
Idag kom SCB:s stora undersökning av EU- och euro-sympatier i Sverige. Undersökningen bekräftar att stödet för EU-medlemskapet är stabilt och att de som är för nästan är tre gånger så många som de som är emot. EU-medlemskapet har blivit en självklarhet för svenskarna och det gläder mig.
Nu är det dags att riksdagspartierna tar sitt ansvar och också gör EU-frågor till en självklar del av valrörelsen.
Jag har idag rapporterat till Europaparlamentet om förhandlingarna om ett nytt, förbättrat förslag för att spåra terroristfinansiering, det så kallade TFTP-avtalet.
Redan min första dag på jobbet som kommissionär fick jag försvara det tillfälliga avtal som min företrädare hade förhandlat fram. Detta röstade Europaparlamentet ner. De var oroade över bland annat dataskydd, integritetsskydd och möjligheterna till att få upprättelse för dem vars uppgifter har använts på felaktiga grunder, men de var också upprörda över att avtalet förhandlades fram innan Lissabonfördraget trädde i kraft. Detta var inte en helt obefogad kritik – jag uttryckte själv i mitt tal den 9 februari att jag inte var nöjd med skyddet för intregriteten.
Dessa synpunkter tog jag i noga beaktande när jag föreslog ett nytt förhandlingsmandat, som jag fick stöd för. Utifrån detta mandat har vi nu nästan rott förhandlingarna om en ny uppgörelse i hamn. Jag har informerat medlemsländerna om läget i förhandlingarna och idag presenterade jag detsamma för LIBE-utskottet i Europaparlamentet. Jag är stolt över vad vi har lyckats uppnå. Jag kan ännu inte gå in på detaljer, men det nya avtalsförslaget skiljer sig från det tidigare på flera sätt:
- Betydligt starkare garantier för dataskydd. Avtalet fastställer att felaktig data ska rättas, tas bort eller blockeras.
- EU ska granska dataöverföringarna. För att säkerställa att överföringarna uppfyller villkoren för avtalet ska Europol granska att USA:s förfrågningar är nödvändiga i kampen mot terrorism. De ska också se till att förfrågningarna är så specificerade som möjligt för att minimera mängden av data som förs över. Enskild data kommer inte att granskas av Europol, utan förfrågningarna som sådana. Förfrågningar som inte uppfyller villkoren kommer att avslås.
- USA får inte föra över ledtrådar till tredjeland utan EU:s godkännande. Ansvariga myndigheter i det aktuella EU-medlemslandet måste ge sitt godkännande på förhand om USA vill föra över ledtrådar (och inte data som sådan) om dess invånare.
- Om EU bestämmer sig för att skapa ett eget TFTP ska USA samarbeta och vara behjälpligt. Att EU ska sätta upp ett eget TFTP för att begränsa överföringarna till USA är en idé som diskuterats i bland annat Europaparlamentet
- EU ska övervaka USA:s arbete. Detta är ett mycket betydelsefullt resultat då de amerikanska myndigheterna har gått med på att ha en europeisk person som permanent övervakar vad de gör.
- Uppföljning för att säkerställa att reglerna för dataskydd efterlevs. EU ska regelbundet göra en detaljerad översyn för att säkerställa att reglerna för dataskydd efterlevs. Detta innebär full tillgång till alla filer för detta EU-team.
- Rätt till upprättelse vid missbruk. Det föreslagna avtalet stadgar att ”USA:s finansdepartement ska behandla alla personer lika i appliceringen av dess administrativa processer, oavsett nationalitet eller hemland”. Detta innebär att EU-medborgare har rätt till upprättelse på samma villkor som amerikanska medborgare.
Allt detta har vi uppnått i förhandlingarna, och det ser jag som en stor framgång. Jag vill också särskilt betona att alla uppgifter som förs över till USA är anonymiserade. Endast när det finns misstanke om brott och uppgifter kan knytas till en pågående polisutredning kan anonymiseringen hävas.
Däremot har vi inte lyckats få ner datalagringstiden jämfört med det tillfälliga avtalet. Det förhandlingsmandat vi hade tillåter att uppgifterna sparas i upp till fem år. Vi har ifrågasatt proportionaliteten i detta, men har också fått övertygande uppgifter från USA:s finansdepartement som visar att mer än en fjärdedel av den information som visat sig värdefull i analys av TFTP-data är mellan tre och fem år gammal. Vi har därför inom ramen för förhandlingarna gått med på att behålla lagringstiden på fem år. Däremot innehåller avtalet att vi efter tre år kommer att ta fram en rapport om värdet av att lagra data under fler år, med en möjlighet att reducera datalagringstiden.
Jag vill också påpeka att själva idén med TFTP är att data förs över i ”bulk”. TFTP-avtalet skulle inte fylla någon funktion om man begränsade överföringarna till enskilda individer. På denna grund kan man naturligtvis motsätta sig TFTP-avtalet som sådant. Vi har dock sett till att begränsa mängden av överföringar så mycket som möjligt och jag vill understryka att all information som förs över är anonymiserad. Tillsammans med de skydd, den övervakning av att allt går rätt till och rätten till upprättelse vid missbruk har vi ett starka garantier för den personliga integriteten. Eftersom TFTP-avtalet är ett mycket viktigt instrument i kampen mot terrorism är min åsikt att ett TFTP-avtal med dessa garantier är motiverat och välbehövligt.
Allt som allt ser jag detta som en framgångsrik förhandling där vi förhandlat fram de starkast möjliga skydden för TFTP-avtalet. Ministerrådet har givit kommissionen uppdraget att förhandla fram denna uppgörelse, och det är nu upp till dem och Europaparlamentet att godkänna avtalet.
Från och med denna vecka kommer min korrespondens att finnas tillgänglig och sökbar på internet i ett öppet register. Tanken är att medborgare såväl som journalister ska kunna se vem som skrivit till mig och vad jag svarat.
I Sverige är vi vana vid att offentlighetsprincipen gäller. Detta är inte alltid ryggmärgsreflexen inom EU, även om öppenheten blir betydligt bättre med Lissabonfördraget. För mig är det därför viktigt att föregå med gott exempel och visa att öppenhet inte är farligt utan att det tvärtom fungerar och är effektivt.
Idén att göra min korrespondens tillgänglig på nätet är därför en del i att jag vill att mitt arbete ska vara så öppet och tillgängligt för medborgarna som möjligt. Margot Wallström hade under sin tid som kommissionär samma öppna register för brev, och jag för gärna denna tradition vidare.
Till stor del går detta register faktiskt längre än vad svenska myndigheter vanligtvis tillämpar. Brev jag får från officiella personer kommer jag att göra tillgängliga i sin helhet, och det går att läsa dem direkt på nätet, tillsammans med mitt eventuella svar. Min korrespondens med privatpersoner kommer också att finnas med i registret, men inte med namn eller andra personliga uppgifter. Kommissionens regelverk säger att vi måste ha privatpersoners medgivande för att ge ut deras brev, varför endast brevets ärende kommer att gå att utläsa.
Registret hittar du här.
Som läsare av denna blogg vet var TFTP-avtalet med USA (bättre känt som SWIFT) en fråga jag kastades in i redan första dagen på jobbet. Europaparlamentet röstade nej till att ge sitt medgivande till det tillfälliga avtal som reglerade överföring av vissa bankdata med syftet att spåra terroristfinansiering. Det gjorde parlamentarikerna av flera skäl – de var oroade över bland annat dataskydd, integritetsskydd och möjligheterna till att få upprättelse – men också upprörda över att avtalet förhandlades fram innan Lissabonfördraget trädde i kraft och Europaparlamentet fick medbeslutande i frågan.
Samtidigt finns det både i medlemsstaterna och i Europaparlamentet en oro över den säkerhetslucka som nu uppstått, när vi nu inte har ett avtal. Vi vet att TFTP (Terrorist Finance Tracking Programmme) tidigare har hjälpt Europas medlemsstater att förhindra terrorplaner och ställa misstänkta terrorister inför rätta. Jag har därför arbetat intensivt för att ta fram ett nytt förslag till förhandlingsmandat, som i så stor utsträckning som möjligt tar hänsyn till Europaparlamentets synpunkter. Som jag sade redan i mitt tal den 9 fabruari var jag själv inte nöjd med skyddet för integriteten i det tillfälliga avtalet.
Det är viktigt för Europas säkerhet att vi får ett nytt TFTP-avtal på plats. Men det är också viktigt att detta avtal minimerar risken för missbruk, att det finns möjlighet till upprättelse för de medborgare som felaktigt drabbats och att vi har starkast möjliga skydd för den personliga integriteten.
Därför innehåller det förslag jag nu lägger fram att Europas medborgare har rätt till upprättelse vid missbruk utan att diskrimineras i förhållande till amerikanska medborgare. Vi har infört att dataöverföringarna måste godkännas av en särskilt juridisk instans, och att överföringarna inte får ske för några andra ändamål än terroristbekämpning. Vi har stärkt reglerna för övervakning och översyn av överföringarna, och sett till att EU har rätt att upphäva avtalet om det överenskomna dataskyddet inte upprätthålls.
Däremot finns det ingen möjlighet att begränsa överföringarna till att bara gälla exempelvis misstänkta personer under utredning. Vi har tittat noga på möjligheterna, men själva poängen med TFT förloras då. Däremot är det viktigt att mängden data som förs över är begränsad, och jag vill betona att alla uppgifter som förs över är helt anonyma. Bara om det finns anledning att misstänka att en person är delaktig i planeringen av terrordåd kan anonymiseringen hävas och uppgifter om personen göras tillgängliga. Det är alltså inta tal om att på måfå leta i datamängden.
Kommissionen står enhälligt bakom mandatet och jag har idag redovisat det för Europaparlamentets ansvariga parlamentariker. De var positiva och tyckte att det var en klar förbättring. Om vi får ett godkännande av mandatet träder vi in i en förhandling, och en del detaljer måste då lösas ut. Jag är dock efter samtal med amerikanerna förhoppningsfull att vi kan få en överenskommelse som både stärker säkerheten i EU och USA men som vilar på solid rättsäker grund och skydd för de grundläggande rättigheterna.
Datalagringsdirektivet är ett förslag som handlar om att polismyndigheter får lagra teledata (telefonsamtal och email) i syfte att bekämpa terrorism och grov brottslighet. Det handlar inte om innehållet i samtalen, bara sändare och mottagare samt tid och plats. De flesta medlemstater har implementerat direktivet, men ännu inte Sverige och ytterligare tre länder.
Nyss kom ett uttalande från tyska författningsdomstolen om direktivet. Det slår fast att direktivet inte strider mot den tyska författningen och att lagra data inte heller gör det, MEN att det sätt som tyska myndigheter valt att implementera direktivet inte är förenligt med den tyska grundlagen. Vi håller nu på att analysera effekterna av denna dom.
Alla medlemsländer har fattat beslut om detta direktiv (som ursprungligen var ett förslag från den brittiske inrikesministern och dåvarande justitieminister Thomas Bodström). Det är något EU:s medlemstater enats om, och då måste det implementeras. Det gäller även Sverige. Jag har aldrig dolt att jag inte är överförtjust i förslaget, och jag har fortfarande för avsikt att göra en större översyn till slutet av året.
Med en mycket knapp majoritet röstade Europaparlamentet mot att skjuta på omröstningen om SWIFT-avtalet. Det var synd, för några veckor till hade gett den nya kommissionen möjlighet att ta nya intitiativ och snabbt presentera ett förhandlingsmandat för det permanenta avtalet. Jag har övertalat Barrosso att redan den 24 februari få presentera ett förhandlingsmandat för beslut i kommissionen. Det måste sedan slutgiltigt beslutas av rådet och sedan kan kommisisonen börja förhandla. Ett sådant måste innehålla starkare skydd för dataanvändning och integritet är uppenbart.
Men med nej-rösten får vi omedelbart inleda samtal med USA om hur vi ska gå vidare. Det finns en risk att de nu inte vill ha ett EU-avtal utan sluter enskilda överenskommelser med några medlemsländer, Belgien och Nederländerna där servrarna finns. Det vore olyckligt för då får vi inte det starka dataskydd som vi eftersträvar.
Vi behöver en överenskommelse som både tar hänsyn till behovet att spåra terrorfinansiering och innehåller ett starkt dataskydd och garantier mot missbruk för den enskilde. Terrorism kan bara bekämpas med stark respekt för grundläggande rättigheter.
Se även DN, SvD, Mark Klamberg och mitt förra inlägg om SWIFT.
Klimatkonferensen i Köpenhamn är nu avslutad sedan ett par dagar, och det är ingen hemlighet att vi hade önskat oss mer. Den nuvarande överenskommelsen kommer inte att lösa klimathotet. Jag kan bara konstatera att den nödvändiga politiska viljan saknades från vissa håll, och eftersom konsensus krävs för att komma till beslut blir möjligheterna att förhala verkliga diskussioner stora med klimatkonventionens nuvarande beslutsstruktur. EU drev på processen i samarbete med flera afrikanska länder och små östater, men de med lägst ambitionsnivå satte ribban.
Bland de positiva resultaten från Köpenhamn märks ett erkännande av 2-gradersmålet, men åtagandena om finansiering till utvecklingsländernas klimatarbete är också viktiga. Överenskommelsen innebär ett åtagande från i-länderna på 30 miljarder dollar under perioden 2010 till 2012 för en så kallad snabbstart för anpassning, utsläppsminskningar och kapacitetsuppbyggnad i utvecklingsländerna. EU och Japan står för drygt 10 miljarder dollar var, medan USA lägger in 3,6 miljarder. Överenskommelsen tar också upp finansiering på längre sikt och sätter ett mål på 100 miljarder dollar per år från och med 2020, vilket även USA säger sig vara beredda att bidra till. Det faktum att ledande, snabbt växande utvecklingsländer ändå gör vissa åtaganden och är beredda att redovisa sina åtgärder på ett transparent sätt är också ett steg framåt.
Åtagandena för utsläppsminskningar är dock för svaga och inget långsiktigt mål för utsläppsbegränsningar sätts. Många oklarheter återstår, t.ex. den grundläggande frågan om hur en ny rättsligt bindande överenskommelse ska komma på plats för de parter som inte redan är med i Kyotoprotokollet. Vidare återstår en mängd tekniska frågor, exempelvis hur utsläpp och upptag i kolsänkor ska beräknas. Frågan om hur den internationella utsläppshandeln ska utformas är också oklar, vilket allvarligt påverkar såväl de utvecklade ländernas möjligheter att uppfylla tilltänkta åtaganden som den huvudsakliga delen av finansieringsflödet till utvecklingsländerna. Vidare är det faktum att det inte klart sägs i processbesluten att vi nu strävar efter ett globalt, legalt bindande avtal under 2010 oroande. Mycket arbete återstår nu för att bygga vidare på överenskommelsen och nå ett globalt och rättsligt bindande avtal som är tillräckligt långtgående för att klara 2-gradersmålet.
Vi närmar oss slutet på ordförandeskapet. Idag är statsministern i Europaparlamentet för att summera detta halvår. Mötet i Köpenhamn pågår visserligen än och utgången i klimatförhandlingarna är oviss, men jag känner mig ändå stolt och nöjd över det vi åstadkommit. Vi ska inte glömma att det var med tuffa förutsättningar vi tog över i juli. Vi tog över med en ekonomisk kris som är den tuffaste Europa genomlevt på över 70 år. Samtidigt var det helt tydligt att klimatfrågan inte kan vänta på bättre tider: det kan bli tuffa omställningar för många länder, men vi måste ta itu med vår tids kanske viktigaste fråga.
Detta skulle dessutom göras med osäkra institutionella förutsättningar: det nyvalda Europaparlamentet hade knappt hunnit tillträda, Lissabonfördragets framtid hängde i luften och kommissionen var på utgående.
Av de sex prioriteringar vi satte upp har vi ändå gjort viktiga och betydande framsteg på varje område, och fört Lissabonfördraget, Stockholmsprogrammet och Östersjöstrategin i hamn.
• Ekonomiska krisen
Ordförandeskapets målsättning var att EU skulle gå stärkt ur den ekonomiska krisen. Vi har nu en bättre och ökad finansmarknadsreglering på plats, samtidigt som vi fått nya regler kring bonusar och kapitaltäckning för banker. Därmed står vi bättre rustade för framtiden.
Men vi har också skapat tydliga principer för en exitstrategi ur krisen, för att avveckla stödåtgärder och återgå till sunda offentliga finanser. Och vi har lagt grunden för en ny strategi för jobb och tillväxt, som ska stärka EU de närmsta tio åren.
• Klimatet
Vi vet ännu inte vad vi når för resultat i Köpenhamn, men vi vet att EU är där med ett starkt förhandlingsmandat. EU ska minska utsläppen av växthusgaser med 20 procent till 2020, och vi är beredda att höja löftet till 30 procent om andra länder också drar sitt strå till stacken.
EU har också ställt sig bakom bedömningen att det behövs 100 miljarder euro per år till 2020, och 5-7 miljarder euro per år 2010-2012 i en så kallad ”fast start-finansiering”. EU har lovat att stå för 2,4 av de 5-7 miljarderna. Det är viktigt för att utvecklingsländerna ska ha möjlighet att ställa om och anpassa sig till klimathotet. EU har också enats om ett långsiktigt utsläppsmål som innebär att vi bör sänka utsläppen av växthusgaser med 80-95 procent till 2050.
• Lissabonfördraget
Efter många om och men kunde äntligen Lissabonfördraget träda ikraft den 1 december. Vägen dit har varit lång, men jag är glad att vi äntligen har moderna spelregler för en öppnare, effektivare och mer demokratisk union. Det gjorde det också möjligt att få en ny kommissionsordförande, José Manuel Barroso, på plats, och förhoppningsvis även resten av kommissionen i januari.
Även Herman van Rompuy, ny permanent ordförande för Europeiska rådet, och Catherine Ashton, hög representant för utrikes- och säkerhetsfrågor, är redo att uppta sitt arbete.
• Östersjöstrategin
Som läsare av denna blogg vet är Östersjöstrategin en fråga jag jobbat mycket med, och det gläder mig att vi under hösten kunde anta en strategi för regionen. Tanken är att vi åtta EU-länder kring Östersjön ska kunna arbeta tillsammans för ett renare hav och en mer ekonomiskt dynamisk region. Östersjöstrategin är även ett nytt sätt att jobba där vi försöker ta ett helhetsgrepp med insikten att många politikområden hör ihop, och regioner i andra delar av Europa följer utvecklingen intresserat.
• Stockholmsprogrammet
Stockholmsprogrammet är EU:s nya program för det rättsliga området och kommer att styra EU:s rättsliga, polisiära och migrationssamarbete de närmsta fem åren. Strävan är att skapa ett tryggare och öppnare Europa där enskildas rättigheter värnas, där hörnsternarna är att värna integriteteten och stärka rättsäkerheten samtidigt som vi ökat samarbetet för att bekämpa till exempel människohandel och narkotikasmuggling. Stockholmsprogrammet har också ambitionen att skapa ett gemensamt asylsystem, och jag är glad att Europeiska rådet kunde anta det i förra veckan.
• Utvidgning/EU som global aktör
Framsteg har gjorts i förhandlingarna med både Kroatien och Turkiet om medlemskap, och ansökningar från Island, Albanien och Montenegro bedöms just nu av kommissionen. Vi har dessutom beslutat om viseringsfrihet för Makedonien, Serbien och Montenegro. Det är även positivit att arbetet med det östliga partnerskapet är på rull.
Många andra viktiga frågor har naturligtvis behandlats av ordförandeskapet, och att gå in på alla skulle göra ett redan långt blogginlägg än längre. Men att vi nått en lösning i viktiga frågor som europeiskt patent (en förhandling som pågått i flera decennier) och telekompaketet är väldigt bra för Europa. Personligen vill jag även slå ett slag för att vi fört upp kopplingen mellan jämställdhet och tillväxt och hur kunskapen om sambandet mellan de två kan stärka EU:s arbete på dessa områden.
Se även Fokus, Expressen, DN, samt denna längre sammanställning på svenska ordförandeskapets webbplats.
För första gången på mycket länge säger en majoritet av svenskarna ja till att införa euron. Det visar SCB:s senaste undersökning om EU- och eurosympatier som presenteras idag. 43,8 procent säger ja, medan 42 procent säger nej.
Jag tror att det blir allt tydligare för människor hur viktigt det är med en stark och stabil valuta. Euron har visat sig stå pall under krisen, och det är också under en sådan kris vi verkligen hade haft nytta av den gemensamma valutan. Nu när arbetslösheten ökar här i Sverige så kommer vårt utanförskap att sättas på prov.
Folkpartiet har redan föreslagit en ny folkomröstning om euron, och att den ska hållas redan nästa år. Vi står fast vid det kravet!
Lika glädjande är det att stödet för det svenska EU-medlemskapet fortsätter att öka, medan motståndarna blir allt färre. 56,5 procent stödjer att Sverige är EU-medlem och bara 18 procent är emot.
Ett lyckat ordförandeskap – och dessutom en valrörelse inför EP-valet – har säkert bidragit till den här ökningen. Sverige är idag ett av EU:s verkliga kärnländer, och jag tror att det påverkar människors syn på Unionen i positiv riktning.
Nu när ordförandeskapet går mot sitt slut är det dessutom viktigt att EU-frågorna fortsätter att spela en central roll i den politiska debatten. Det är så vi kan skapa engagemang för Europa även i fortsättningen.
Cecilia Malmström 
Senaste kommentarer