Nytt år, nytt ordförandeskap

Foto: eu2013.ie

Som brukligt besöker hela kommissionen det nya ordförandelandet i början på terminen. Idag är vi i Dublin och möter den irländska regeringen. Irland firar i år 40 år som medlem i den europeiska unionen och detta är deras sjunde ordförandeskap. Irländarna fokuserar på att själva komma ur krisen och på att hela Europa ska göra det under temat stabilty, growth and jobs. Särskilt fokus ligger på att få bankunionen på plats, minska ungdomsarbetslösheten, genomföra nödvändiga reformer på den inre marknaden, inte minst satsa på digitaliseringen. Dessutom vilar ansvaret tungt på irländarna att få EU:s medlemsländer och institutioner att komma överens om långtidsbudgeten.

På mitt område är prioriteringarna först och främst att komma överens om se återstående delarna av asylpaketet och reformerna av Schengen. Dessutom avser irländarna att slutföra förhandlingarna om direktiven rörande säsongsarbete, ICT, konfiskering av kriminellas tillgångar och se till att alla länder implementerar traffickingdirektivet.

Jag har sedan länge gott samarbete med Alan Shatter som är justitie- och inrikesminister och ser fram emot ett konstruktivt och resultatinriktat ordförandeskap

 

Snart tar Spanien över

I EU:s turordning att leda Europa står Spanien redo att ta över när det svenska ordförandeskapet avslutas till våren. Igår deltog jag i en ceremoni på Konserthuset i Stockholm inför överlämningen vid nyår. Ensemble Villancico framförde ”Cancionero de Upsala” – musik från 1500-talets Spanien på kastiljanska, katalanska och portugisiska. Namnet ”Cancionero de Upsala”, fick jag lära mig, kommer sig av att denna musik återupptäcktes av nutiden då att ett exemplar hittades på Uppsala-biblioteket Carolina Rediviva i början av 1900-talet.

Vilka vägar som fört det enda återfunna exemplaret till Uppsala vet väl ingen, men det var en fin konsert och en påminnelse om att Sverige och Spanien haft utbyte längre än man kanske tror. Under året har jag haft mycket kontakt med min spanska kollega för att kunna föra våra erfarenheter vidare och göra en bra överlämning. Jag är övertygad om att Spanien, tillsammans med Belgien och Ungern i kommande trojka, kommer att vara väl redo att ta itu med de utmaningar Europa står inför.

Till Bryssel igen

Imorgon bär det av till Bryssel igen och det är dags för mig att leda ordförandeskapets sista allmänna råd. Det blir diskussioner om slutsatserna inför toppmötet den 10-11 december. Det sker när Köpenhamnsmötet precis har inleds så då finns det möjlighet att vid behov finjustera EU:s förhandlingsmandat. I övrigt är toppmötet ett tillfälle att slutleverera de svenska ordförandeskapsprioriteringarna.

Imorgon står också utvidgningen på agendan med förhoppning att kunna anta slutsatser. Slutligen vill jag också ha en informell diskussion om krishantering. Med det nya fördraget finns en solidaritetsklausul där medlemsländerna åläggs att hjälpa varandra om det inträffar en katastrof av något slag. För att det skall bli möjligt behöver EU utveckla en bättre och mer samordnad krishanteringsförmåga. Morgondagens möte, som sker till glögg och lussekatter, är ett första tillfälle att utbyta tankar kring hur en sådan skulle kunna utformas.

På tisdag förmiddag blir det seminarium med den nya kommissionen, en slags introduktionsdag med alla mina nya blivande kollegor. Det skall bli spännande.

Femton år sedan den magiska EU-natten

Idag är det precis femton år sedan svenska folket röstade ja till svenskt medlemskap i Europeiska unionen. Vi som trodde på Europatanken och att Sverige skulle ha en plats i unionen lyckades till slut övertyga en majoritet – om än knapp – om att stoppa ja-sedeln i valkuvertet. Jag minns väl glädjeyran på valnatten den 13 november 1994, när ja-segern stod klar.

Folkomröstningen följde på en lång och inte sällan aggressiv kampanj, kantad av enorma överdrifter om hur EU-medlemskapet skulle drabba Sverige. Vi skulle invaderas av hormonbehandlat kött, allemansrätten skulle försvinna, tyskarna skulle köpa varenda röd stuga i hela landet och demokratin skulle förpassas till museum. Blev det så?

Nej, självklart inte. Men sant är att EU-medlemskapet har förändrat mycket av det svenska samhällslivet i positiv riktning. Idag har vi en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik och vi är del av en gemensam marknad med nästan en halv miljard konsumenter. Vi har en tuff gemensam miljölagstiftning och vi har snart en gemensam asyl- och migrationspolitik på plats. EU har blivit en integrerad del av den svenska demokratin.

Vårt land har blivit mindre av en avskild plats i Norden, och mer av en europeisk partner som är med och löser problem tillsammans med andra. Och det här halvåret leder vårt land EU för andra gången.

Idag ingår Sverige i EU:s kärna, men vägen dit har varit lång. EU-motståndet och kluvenheten kring Sveriges plats i Europa dröjde sig kvar under lång tid och präglade hela det socialdemokratiska maktinnehavet. Alliansregeringen bröt den trenden genom att stolt synliggöra EU-medlemskapets fördelar, berätta vad regeringen sysslar med i Bryssel och föra en dialog kring EU-frågorna.

Resultatet? Ja, sedan flera år har EU-medlemskapet stöd av en majoritet av svenskarna och det stödet fortsätter att öka.

Nästa år är det val. Jag vågar knappt tänka på hur Sveriges ställning i EU riskerar att förändras om det skulle bli en rödgrön valseger, där Lars Ohly riskerar att få ansvar för EU-frågorna.

Femton år har gått, men fortfarande står Sverige utanför den allra tydligaste delen av samarbetet, den gemensamma valutan. Det är först när euron finns i varje svensk plånbok som den svenska EU-integrationen är fullbordad. Därför är det dags för en ny folkomröstning om euron så snart det bara är möjligt!

Råd till ordförandeskapet

EP-valröreslen rullar på, det är faktiskt en enorm aktivitet runt omkring i landet. Tidningarna och övrig media gör heroiska insatser att skriva om kandidater, parlamentet och sakfrågor och alla partier har informativa hemsidor med massor med information. I de flesta kommuner kan man rösta på en mängd olika ställen – mataffärer, bibliotek, rullande bussar mm. Förtidsröstningen är tydligen rekordhög. Ingen kan säga att man inte fått information i alla fall, lite eget ansvar har en röstberättigad medborgare faktiskt själv att informera sig. Inför den sista veckan skall jag intensifiera mitt eget kampanjande bl.a på Hammarkullefestivalen i Göteborg i helgen och nästa vecka i Malmö, Halland, Stockholm och Göteborg.

Var nyss på ett mycket intressant seminarium ordnat av SIEPS och Utrikespolitiska Institutet om hur man bedriver ordförandeskap i kristider. Det var en imponerande samling forskare och praktiker från hela Europa som kom med olika synpunkter och ”råd” till regeringen. Tyvärr är det inte möjligt att bara sitta och lyssna i två dagar med det schema jag har, men det jag hörde var intressant. Det är uppenbart att det finns stora förväntningar på det svenska ordförandeskapet. Vi ska göra vad vi kan för att hantera viktiga frågor som klimatarbetet och den ekonomiska krishanteringen, men vi kan inte uträtta underverk på sex månader. Dessutom är ju de yttre omständigheterna den närmaste tiden ganska komplicerade med nytt parlament, ny kommission, institutionell osäkerhet, ekonomisk kris, svåra klimatförhandlingar mm.

Håll ihop EU, koordinera hela tiden, samarbeta nära kommissionen, parlamentet och medlemsstaterna och glöm inte medborgarna var några mer handfasta råd som jag fick med mig.

Hela Sverige tjänar på ett bra ordförandeskap

I partiledaröverläggningar som hölls tidigare i veckan lovade socialdemokraterna att inte ”söka strid för stridens egen skull” under det svenska ordförandeskapet i höst. Det var ett bra besked från Mona Sahlin, som kommer att bidra till att regeringen kan fokusera på att ro en rad viktiga EU-processer i hamn. Det handlar till exempel om att få världen att enas kring ett nytt klimatavtal, om att landa ett nytt 5-årsprogram för EU:s brottsbekämpning, om fortsatta förhandlingar med Kroatien och Turkiet om EU-medlemskap och att hantera en ekonomisk kris som ser ut att bli allt djupare i hela Europa.

En del verkar tro att det som populärt kallas ”borgfred” innebär att vi helt avstår från inrikespolitisk debatt under hela hösten. Så är det givetvis inte. Inrikespolitiken fortsätter, och därmed även debatten. Socialdemokraterna och folkpartiet har liksom flera andra partier stämmor i höst, vilket på sitt sätt kommer att göra politiken synlig.

Vad det handlar om är att visa förståelse för att Sverige leder hela EU:s arbete under hösten, och därmed inte kan agera som enskild medlem. Ordförandeskapets uppgift är att agera i hela unionens intresse, att förhandla fram kompromisser och nå uppgörelser som alla kan vara nöjda med.

Att regeringen i egenskap av ordförande kan ägna tid och kraft åt att göra just detta tjänar hela Sverige på – även oppositionen.

Ordförandeskapsprat hela dagen

Intensiv dag som började i EU-nämndens beredningsgrupp. Den består av en represenant från varje parti och utgör en slags mini EU-nämnd som jag träffar regelbundet för att informellt berätta om vad som är på gång inom EU och ordförandeskapet. Diskussionerna inför ministermötena och svenska positionerna förankras naturligtvis formellt i hela EU-nämnden, men det är bra att ha en grupp ledamöter att kunna bolla frågor med. Detta är en lösning som även riksdagen gillar och de som sitter i beredningsgruppen är mycket kunniga och erfarna när det gäller EU-arbetet, inte minst nämndens ordförande Anna Kinberg Batra.

Rusade sedan vidare till regeringsammanträdet där vi bl.a diskuterade gårdagens budgetdebatt. Jag tycker att Anders Borg klarade sig bra. Att Thomas Östros var missnöjd var otroligt förutsägbart men alla undrar ju hur det röd-gröna alternativet ser ut och hur det kan komma sig att oppositionen har en egen sedelpress i källaren.

Under dagen hann jag också med att träffa politikerna i SKL för att ge dem en kort bild av ordförandeskapsförberedelserna. Vi ska ju ha möten runt om i landet och det är roligt att flera kommuner pasar på att ordna egna lokala möten och arrangemang i anslutning till våra. Därmed ökar chansen att fler svenskar känner sig involverade i ordförandeskapet. Jag leder i höst en stor konferens om Lissabonstrategin, EU:s jobb och tillväxtstrategi, utifrån ett lokalt och regionalt perspektiv. Konferensen ordnas i samarbete med SKL.

Frågestund i riksdagen avslutade den formella dagen. Jag fick bland annat frågor om Stockholmsprogrammet och EU-budgeten. Stockholmsprogrammet är ett femårigt program som vi hoppas kunna anta i höst. Det handlar om polisiärt, rättsligt och migrationssamarbete.

En dag som nästan helt fokuserat på ordförandeskapet.

Besök i Umeå

Har varit i Umeå hela dagen. Solen sken och det finns hopp om vår även här. Höll öppet möte i Norrlandoperans café om ordförandeskapet. Lunchseminarium är ett koncept som jag prövat runt om i landet. En annons i tidningen, en tillgänglig lokal, en enkel macka och en timmes EU-prat. Det funkar ganska bra och är ett enkelt sätt att vara tillgänglig för allmänheten. Jag berättade lite kort om ordförandeskapet och aktuella EU-frågor, och sedan blev det frågestund. Cirka 60 personer hade kommit dit, inte så illa en solig dag mitt i påsklovet.  

Hann även med ett besök på universitetet där de på KBC, Kemiskt-biologiskt center, arbetar med många spännande projekt, inte minst med att ta fram genmodifierade träd som kan producera mycket biomassa. Det är ett stort EU-projekt med samarbete i många länder, delvis finansierat av 7:e ramprogrammet, EU:s forskningsprogram. Det är alltid intressant att se konkreta projekt bakom EU-statistiken och just detta känns väldigt angeläget och aktuellt .

Innan flyget gick till Stockholm var jag inbjuden av Utrikespolitiska Föreningen att föreläsa. Där har jag varit många gånger och det bruka alltid vara intressant med många aktiva frågeställare. Så även denna gång.

Med mig under dagen var Britt-Marie Lövgren som är folkpartikandidat till Europaparlamentet. Det blev en del frågor om valet också.

Maratondag i Bryssel

Igår var det så kallad minisession i Europaparlamentet med parlamentariker samlade för debatt och omröstning. Det går alldeles utmärkt att ha dessa sessioner i Bryssel och man sparar mycket pengar jämfört med att åka till Strasbourg. Om det ändå kunde vara så jämt…

Jag passade på att ta en heldag där och rev av inte mindre än 13 möten. Ledamöterna är nu väldigt inne i sina omvalskampanjer och detta präglar förstås arbetet. Men pressen på att bli klar med viktiga frågor innan parlamentet stänger i maj är hög och arbetstakten är därför intensiv.

Diskuterade bland annat frågan om patientrörlighet, ett oerhört viktigt direktiv som handlar om patienters möjlighet att söka vård i andra länder. Här finns stora ideologiska skillnader – och en del knepiga teknikaliteter – som behöver redas ut. Vidare fortsätter arbetet med att revidera öppenhetsförordningen – EU:s offentlighetsprincip. Här är Europaparlamentet mer öppenhetsbenäget än de flesta medlemsländer och därför en viktig allierad för den svenska regeringen.

Från Prag kommer motstridiga signaler om den fortsatta regeringsbildningen. Det senaste tycks vara att en mer teknisk regering skall ta över i maj och att nyval sker i oktober. Vem som ska leda den regeringen är fortfarande oklart. Det är ingen idealisk lösning att låta en helt oprövad regering leda toppmötet i juni… Fortsättning följer.

Vågar du sluta borgfred, Mona Sahlin?

I den tjeckiska regeringskrisens fotspår kan det vara viktigt att påpeka att en viktig faktor bakom ett lyckat ordförandeskap är att regeringen har stöd från den politiska oppositionen på hemmaplan. Det visar såväl forskning som erfarenhet från andra länder, och precis så var det under det svenska ordförandehalvåret 2001. Men är Mona Sahlin redo att ingå samma borgfred i höst?

När Sverige var EU-ordförande våren 2001 lade den borgerliga oppositionen ned stridsyxan under ett halvår och slöt upp kring ordförandeskapet. I både riksdagen och Europaparlamentet sparade vi medvetet på krutet. Det var ju självklart att ett framgångsrikt ordförandeskap för Sverige var viktigare än partipolitiken.

Dåvarande statsministern Göran Persson beskriver i sin bok ”Min väg, mina val” hur oppositionen slöt upp bakom ansträngningarna att göra ordförandeskapet så bra som det bara var möjligt, och slår fast att ”Under halvåret när Sverige hade ansvar för ordförandeskapet utmanades jag inte inrikespolitiskt en enda gång”.

Därför läste jag med häpnad Aftonbladets ledarsida igår, där Mats Engström kallar mig historielös och utmålar borgfreden 2001 som en myt, eftersom det fortfarande fanns politiska skiljelinjer. Och det är klart att det fanns. Ingen kräver att vi ska lägga lock på den inrikespolitiska debatten. Det enda vi hoppas är att oppositionen ska stötta ordförandeskapet i vårt arbete med att driva en rad centrala frågor som är viktiga för hela Europa.

Tyvärr verkar inte Mona Sahlin ha några planer på det. Regeringen har inte fått något löfte om borgfred under hösten. Istället för att stödja arbetet med att ro i hamn ett globalt klimatavtal hotar socialdemokraterna med att blåsa till strid om den svenska arbetsrätten på EU-nivå. Det riskerar att bli kontraproduktivt. För det första anser vi inte att den svenska arbetsrätten är hotad och dessutom är det svårt att förstå varför inte oppositionen vill att vi ska bli framgångarika med arbetet med klimatet, den ekonomiska krisen, Östersjöstrategin, utvidgningen mm.

Socialdemokraterna må vara smått desperata över att det går så dåligt i väljaropinionen, men jag hoppas ändå att Mona Sahlin till slut väljer att helhjärtat stötta ordförandeskapet under sex viktiga månader i höst. Det kommer både Sverige och oppositionen att tjäna på.

Överlämningsmöten i Madrid

23 grader och sol. Så var vädret i Madrid när jag var där igår. Tyvärr blev det ingen tid att sitta på uteservering, men väl givande möten med premiärminister Zapateros medarbetare och med min EU-ministerkollega Diego López Garrido. Dessutom hade jag förmånen att tala inför EU-ländernas ambassadörer och vara med i ett kul eftermiddagsprogram i den spanska radion.

Sverige lämnar ju över EU-ordförandeskapet till Spanien vid årsskiftet, och då är det viktigt att se till övergången fungerar och att ingenting hamnar mellan stolarna. Ett antal frågor, som jobb- och tillväxtstrategin och genomförandet av ett nytt klimatavtal kommer att hanteras av båda våra ordförandeskap.

Spanien har varit tidigt ute och presenterat sina prioriteringar för ordförandeskapet. De kommer förstås att lägga stor vikt vid att lotsa Europa ur den ekonomiska krisen. Dessutom vill man prioritera fortsatt utvidgning av EU och ett starkt transatlantiskt samarbete.

En ytterligare fråga som spanjorerna vill ta upp är ”det sociala Europa”: arbetsmarknadsfrågor, socialpolitik och jämställdhet. Spanien ligger på framkant i de här frågorna, inte minst på jämställdhetsområdet. Jag tror dock att vi ska vara väldigt försiktiga med att sätta kärnan i socialpolitiken – välfärdsfrågorna och socialförsäkringar – på EU:s dagordning. Här har varje land valt sin egen lösning, och så bör det vara även i fortsättningen.

Den som förstår spanska hittar pressklipp från El País, El Mundo och ABC.

Tjeckiska regeringen avgår

Har precis landat i Madrid. Jag nåddes alldeles nyss av nyheten om att regeringen i Tjeckien avgår, efter att ha förlorat en misstroendeomröstning i parlamentet. Premiärminister Topolánek kommer att lämna in sin avskedsansökan på torsdag.

Det här är förstås väldigt trist. Tjeckien är knappt halvtid in i sitt ordförandeskap, och har en rad viktiga frågor att ta itu med innan de lämnar över till oss den 1 juli. Hantering av den ekonomiska krisen, förberedelserna för att utse en ny ordförande i kommissionen och – förstås – klimatfrågorna. Alla de här frågorna kräver ett fast ledarskap.

Det är osäkert vad som händer nu. Möjligen får premiärminister Topolánek i uppdrag att bilda regering på nytt, men om han saknar majoritet i parlamentet stundar nyval inom tre månader.

Det lär klarna vad som händer de närmaste dagarna, men vi får förutsätta att Tjeckien fortsätter att leda arbetet som EU-ordförande, utan att den inrikespolitiska situationen påverkar alltför mycket.

Träff med franske EU-ministern

Idag har jag träffat Bruno Le Maire, Frankrikes EU-minister över en lunch här i Stockholm. Le Bruno är ny på sin post sedan i julas då Jean-Pierre Jouyet lämnade regeringen för at bli chef för franska finansinspektionen. Jean-Pierre och jag kom att bli mycket goda vänner och jag hoppas att Bruno och jag kan ha lika gott samarbete.

Det mesta tyder på det. Vi hade ett bra samtal kring de institutionella frågorna, bland annat om hur vi ska gå tillväga med att tillsätta en ny kommission i höst. En annan fråga gällde EU-strategin för jobb och tillväxt, som måste bli betydligt mer spetsig och konkret om EU-länderna ska resa sig ur den ekonomiska krisen.

Dessutom talade vi om klimatförhandlingarna och EU:s utvidgning. Det är väl känt att Sverige och Frankrike inte har samma syn på ett framtida turkiskt medlemskap i EU, men däremot är vi helt eniga om att driva på processen att få med både Kroatien och länderna på Balkan i unionen. Vi var också rörande överens om att den centrala uppgiften för EU i höst är att bidra till att ro i hamn ett nytt, globalt klimatavtal. Ett misslyckande i Köpenhamn i december vore förödande!

Frankrike, Tjeckien och Sverige utgör ju ordförandetrion och vi har haft en nära samarbete länderna emellan för att förbereda de 18 månader då vi leder EU. I det arbetet är just det nära kontakter på politisk nivå särskilt viktiga. Många av EU:s stora frågor är ju processer som behöver hanteras av flera ordförandeskap.

Interna möten i Stockholm

Dagen inleddes med en trivsam pratstund i Lydmars hotelllobby i centrala Stockholm med tidningen Laura. Det blev mycket snack om sådant som journalister i vanliga fall inte brukar fråga mig om – barndom, uppväxt, vardagsstress, fritidsintressen, drömyrke etc. Reportaget publiceras senare i vår.

Resten av dagen fylldes av interna möten. Jag åt lunch med mina statsrådskollegor, något de statsråd som är i stan brukar försöka göra dagligen för att informellt stämma av och skvallra lite. Därefter hade vi så kallad veckoberedning med mina duktiga tjänstemän på Statsrådsberedningen. Det handlar mycket om förberedelserna inför ordförandeskapet nu – bara 99 dagar kvar. Vi diskuterade prioriteringar som de olika departementen har, ett möte om Lissabonstrategin som jag ska leda i Göteborg och kommissionens besök i Stockholm på självaste invigningsdagen av ordförandeskapet den förste juli.

Imorgon blir en späckad dag: möte med det polska utrikesutskottet, samtal med besökande EU-ministern från Frankrike samt på kvällen iväg till Madrid för träff med spanska kollegor.