You are currently browsing the tag archive for the ‘Libyen’ tag.
Idag slog Europadomstolen för mänskliga rättigheter fast att det var ett brott mot de mänskliga rättigheterna när Italen 2009 sände tillbaka båtflyktingar till Libyen. Den enhälliga domen är viktig och välkommen, om än knappast förvånande. Den gör det tydligt att länder som avvisar flyktingar dit de riskerar förföljelse, utan att bedöma deras situation, gör sig skyldiga till brott mot internationell lag. Så ser också EU-kommissionen på saken.
Min företrädare, EU-kommissionär Jacques Barrot, uppmanade strax efter händelserna 2009 den dåvarande italienska regeringen att förklara hur avvisningarna gått till, och hur de italienska myndigheterna skulle se till att undvika liknande situationer i framtiden. Såvitt vi vet har det sedan dess inte skett några liknande avvisningar.
Förra året gav sig över femtio tusen migranter ut i rangliga båtar över Medelhavet mot EU. Enligt FN:s flyktingorgan UNHCR dog 1500 personer på vägen hit. Det visar hur viktigt det är att vi undsätter flyktingbåtar i nöd, och att vi erbjuder stöd till dem som behöver det.
Från EU-kommissionens sida kommer vi nu studera domen noga och se om ytterligare åtgärder behövs.
Helgens toppmöte kan väl närmast beskrivas som ”to be continued”. Alla statsministrar talade om en konstruktiv stämning men inga beslut. Dessa väntas nu tas på onsdag istället.
Annars har vi sett många glädjescener i helgen, som från Tunisien som hållit sina första fria val. Valdeltagandet rapporteras vara högt och själva valet har enligt de första rapporterna gått lugnt till. Det är fantastiskt att se hur stolta och lyckliga tunisierna var över att vara de första att gå till val och utse en församling som skall skriva den nya författningen. Även i Libyen har människorna firat sin glädje över att landet nu deklarerats fritt och att diktatorn sedan 42 år är borta.
Detta och en del annat talade jag om idag när jag föreläste på Europaprogrammet på Göteborgs universitet.
Jag tillbringar dagen i Haag hos Europol. De har fint besök från Sverige – samtliga länspolismästare, rikspolischefen, chefen för Rikskriminalpolisen och en rad personer från Rikspolisstyrelsen. De är på studiebesök på Europol och jag har blivit inbjuden att tala om vad kommissionen gör i arbetet mot den organiserade brottsligheten och hur vi kan samarbeta bättre. Jag tror att svensk polis, liksom alla medlemsländers har mycket att vinna på att stärka samarbetet med Europol.
Nås precis av nyheten att Muammar Kadaffi gripits svårt skadad, och han uppges nu vara död. Han var en av vår tids värsta diktatorer och det hade varit bra om han hade fått stå inför rätta för sina vidriga brott. Förhoppningsvis kan nu övergångsrådet koncentrera sig på att verkligen sluta fred och bygga ett nytt demokratiskt Libyen. Det kommer inte att bli lätt.
Efter två intensiva dagar med kommissionskollegiet där vi hade viktiga och bra diskussioner om höstens prioriteringar är det nu klart för oss alla att sommarlovet definitivt är över. Det blir en väldigt tuff höst och det är också en mycket svår tid för Europa. Den ekonomiska återhämtningen tycks ha kommit av sig och det är viktigare än någonsin att medlemsstaterna arbetar tillsammans för att ta oss ur den här krisen.
Likaså är det ett historiskt ögonblick vad gäller utvecklingen i våra grannländer på andra sidan Medelhavet. Precis som många andra följer jag rapporteringen från Libyen nästan timme för timme. Även om det står klart att Kadaffiregimen har fallit vet ingen var han själv befinner sig. Efter glädjescenerna i Tripoli igår där folk samlades för att fira att ramadan var över står det klart att ingen fruktar diktatorn mera. Kadaffi och delar av hans familj måste nu ställas inför rätta för sina fasansfulla brott. Det bästa vore om libyerna själva kunde garantera en säker och rättvis rättegång men om dessa förbrytelser även är brott mot mänskligheten så bör han också ställas inför rätta inför den internationella brottmålsdomstolen i Haag.
Det är ett oerhört arbete som nu väntar det nationella övergångsrådet för att bygga upp en demokratiskt fungerande stat efter 40 år av diktatur och utan egentliga demokratiska traditioner. Framtiden ligger naturligtvis i det libyska folkets händer, men omvärlden, inte minst EU har ett oerhört ansvar att hjälpa till och stötta i denna svåra övergång. Idag inleds den stora Libyen-konferensen i Paris för att diskutera just landets framtid. Det är en oerhört viktig konferens. Mina kollegor Cathie Ashton och Barroso är på väg dit nu.
Som jag idag skriver i DN, i replik till gårdagens huvudledare, var syftet med resan till Libyen 2010 att bla försöka få tillstånd ett samarbete rörande de omkring 1,5 miljoner migranter som fanns där. UNHCR hade då hittills bedömt att omkring 9000 av dessa var konventionsflyktingar och i behov av hjälp.
Samarbetet innebar bland annat öronmärkt finansiering av UNHCR och IOM:s verksamhet i Libyen. Avtalet innefattade också samarbete kring frågor om gränskontroll och bättre villkor för migranter och asylsökande. För första gången någonsin fick vi med i avtalet formuleringar om mänskliga rättigheter och begreppet asyl, något som inte fanns i den libyska lagstiftningen.
Tillsammans med UNHCR och IOM försökte vi från EU:s sida hitta en möjlighet att skydda de allra mest utsatta. På grund av ovilja från den libyska regimen att gå med på våra krav kom samarbetet ingenvart och kort därefter bröt inbördeskriget ut.
Det kan i efterhand ses som godtroget att tro att det skulle lyckas, men som det politiska läget såg ut då var det den verklighet vi var tvungna att förhålla oss till för att kunna hjälpa dessa människor. Vi kan inte blunda för hur verkligheten ser ut utan måste göra vad vi kan för att hjälpa människor som utsätts för övergrepp och orättvis behandling. Det är smärtsamt att det ibland innebär att vi måste göra undantag från principerna om att inte förhandla med totalitära stater men då alternativ saknas måste principen om medmänsklighet vara störst.
Jag följer med spänning vad som händer i Libyen. Det är i skrivandets stund ännu inte helt klart om en av världens grymmaste diktatorer Kadaffi är avsatt men mycket tyder på att han nu är uträknad. Nu måste han ställas till svar för vad han har utsatt sitt folk för under de 42 år som han hållit befolkningen i sitt terrorgrepp. EU har under våren bistått det libyska folket med bla humanitär hjälp, här kan du läsa mer om vad EU har gjort. Och precis som med Tunisien och Egypten tidigare i våras står EU nu också redo att bistå och stötta Libyen i en demokratisk utveckling. Vägen efter Kadaffi är lång men ett demokratiskt Libyen skulle betyda oerhört mycket, inte bara för det libyska folket utanför hela regionen.
Idag har jag varit i Madrid på så kallat G6-möte. Det är inrikesministrarna från EU:s sex största länder (Frankrike, Tyskland, Spanien, Storbritannien, Italien och Polen) samt USA:s Homeland Secretary och justitieminister. Kommissionen brukar också bjudas in. På dagordningen i det vackra Palacio de Pardo stod situationen i Sahel, Libyen och hur vi ska bli bättre på att frysa och konfiskera kriminellas tillgångar.
Det var bra diskussion och framför allt var det ett tillfälle att ha lite individuella överläggningar med de olika ministrarna om aktuella frågor. Ute lyste solen varmt. Tänk vad skönt det vore med lite semester och kunna sätta sig med en kall öl på en uteservering någon stans i Madrid. Men än är det några veckor kvar innan vi kan ta sommarlov.
Debatten i kammaren igår höll på i många timmar och fokuserade främst på situationen i Lampedusa och i Malta och om frågan om solidaritet. Också idag har jag varit på en mängd olika möten i politiska grupper och andra konstellationer och talat om flyktingfrågor.
Kriget i Libyen leder till stora flyktingströmmar, drygt 400 000 människor har lämnat landet. En förkrossande del av dessa är tunisiska och egyptiska gästarbetare, men också andra tredjelandsmedborgare från upp till 30 olika länder. Egypten och inte minst Tunisien har gjort en heroisk insats i att ta hand om dessa människor. Mer än 100 000 har transporterats till sina hemländer bland annat med hjälp av EU och medlemsländerna. Men det finns en liten grupp personer kvar som inte kan återvända till sina hemländer. Jag har tidigare skrivit om dessa. Det är några tusen personer från Sudan, Somalia och Eritrea. Vi måste hjälpas åt för att ge dessa människor skydd i Europa.
Till Lampedusa fortsätter det att komma tunisier, senast i natt kom runt ettusen personer. Det är fortfarande enligt alla källor unga arbetslösa män, tunisiska medborgare. Ett fåtal personer har också kommit från Libyen till Italien och Malta och begärt asyl. Sammantaget handlar det – än så länge – om kanske 2000 personer som har sökt asyl i EU och som kan vara i behov av internationellt skydd.
Det talas mycket om att aktivera ”the temporary protection directive” och Europaparlamentet bad mig göra det nu. Detta direktiv, som togs fram efter händelserna i Kosovo i slutet på 90-talet, har ännu inte använts. Det står i texten att det ska handla om ”massiv” tillströmmning av personer från tredje land som inte kan återvända till sina hemländer. De kan då få tillfälligt skydd i EU. Det innebär dels att en stor grupp människor tillfälligt kan få asyl och att det inte behöver göras individuella prövningar, dels att alla medlemsländer är tvungna att ta en del av ansvaret. För att aktivera detta krävs att kommissionen föreslår det och det måste antas med en kvalificerad majoritet av EU:s medlemsländer.
Vi ser ännu inga stora mängder flyktingar till Europa, även om en liten trångbodd ö som Malta är under stort tryck. Den tillfälliga skyddsmekanismen kan vara ett verktyg att ta till så småningom, men det är ännu för tidigt. På måndag träffas EU:s migrations- och inrikesministrar och då ska vi förstås diskutera kort- och långsiktigt samarbete med Nordafrika i migrationsfrågor samt situationen i medlemsländerna. Även frågan om solidaritet medlemsländerna emellan kommer att vara föremål för het debatt, skulle jag tro.
Sent i natt kom jag tillbaka från Tunisien. Hela torsdagen tillbringade jag med min kollega Stefan Füle (ansvarig för utvidgning och grannskapspolitik) i huvudstaden Tunis. Det bestående intrycket är hur stolta och glada alla tunisier är över att ha störtat en diktator på fredlig väg och visat vägen för demokratirörelser i hela regionen. De är nu i full fart med att förbereda inför valet den 24 juli och hittills är 50 partier registrerade. Interrimsregeringen är intensivt sysselsatt med att genomföra reformer som kan göra verklighet av målet att skapa ett nytt demokratiskt Tunisien, men också att skapa jobb och tillväxt. Interrimsregeringen består av äldre herrar, en del akademiker, en del ministrar från tiden före Ben Ali och en del exiltunisier som återvänt. Ingen minister får ställa upp i det kommande valet eller ha någon post i den nya regeringen så de jobbar nu helt inställda på att under en kort tid genomföra så mycket som möjligt. Vi träffade utrikesministern, finansministern, ministern för regional planering och inrikesministern. Vi talade om deras prioriteringar och hur den europeiska unionen kan stödja vad gäller demokartiska reformer, valgenomförandet, men också ekonomiskt stöd för regional utveckling, mikrokrediter, infrastruktur, etc. Det finns ett par hundra miljoner euro som kan användas redan i år till stöd samt lån, krediter etc.
Med inrikesministern talade jag om mobilitet och precis som i Egypten beslöt vi att starta en arbetsgrupp för att diskutera samarbete kring asylfrågor, migration, gränskontroll, arbetskraftsinvandring och visumlättnader. Vi talade förstås också om de tunisier som kommer till Lampedusa och hur vi kan samarbeta för att de som inte får stanna i Italien kan återvända under ordnade former och möjligen få någon form av stöd med sig så att de inte kastas direkt tillbaka i arbetslösheten igen. Detta kan kanske inbakas i något större stödpaket efter vidare samtal mellan kommissionen, italienarna och tunisierna. Båtar börjar nu komma till såväl Lampedusa som Malta med flyktingar från Libyen och de ska naturligtvis behandlas som asylsökande och förhoppningsvis få en fristad i EU.
Det är utmärkt att Sverige nu sagt att man kan ta ett par hundra av flyktingarna från Libyen, några andra länder har också inkommit med erbjudande men fortfarande är det snålt.
På eftermiddagen träffade vi företrädare för civila samhället, internationella organisationer etc. När jag satt i Europaparlamentet engagerade jag mig en del i mänskliga rättigheter i Tunisien och då arbetade jag med de då förbjudna organisationerna för mänskliga rättigheter. Det var fantastiskt att återse en del av de personerna igen, som levde i exil i Frankrike, i ett fritt Tunisien där de inte behöver vara rädda mer. Vi träffade också företrädare för några av de olika politiska partier som nu förbereder sig för valet. En del av partierna har verkat underjordiskt i många år, men många nya bildas nu också. Det är verkligen en oerhört spännande utveckling.
I morse flög jag till Djerba för att sedan åka bil till flyktinglägren vid den libyska gränsen. Här jobbar ett 20-tal organisationer, framför allt UNHCR och IOM, tillsammans med tunisierna för att husera de flyktingar som kommit från Libyen. Det är ett trettiotal olika nationaliteter, människor som har jobbat i Libyen och som nu drivs ut av striderna eller helt enkelt blivit utvisade.
Sedan mitten av februari har fler än 200 000 flyktingar passerat här. De allra flesta har sänts tillbaka till sina hemländer, antingen finansierat av dessa länder eller av EU och andra biståndsgivare. Det kommer i dagsläget cirka 4 000 om dagen, men osäkerheten är stor om vad som kommer att hända i Libyen och hur det påverkar trycket mot gränsen.
På det stora hela gör de tunisiska myndigheterna och UNHCR, IOM, med flera ett fantastiskt jobb för att hantera situationen i lägren. Jag hade möjlighet att tala med flera flyktingar och många hade gripande berättelser. De flesta vill tillbaka till sina hemländer (eller till sina jobb i Libyen om Khadaffi faller) och därför måste EU och det internationella samfundet fortsätta att sponsra transporter till de olika länderna. Annars kommer flyktinglägret att växa helt okontrollerat och riskerar att permanentas.
Vissa personer, ett par tusen, kan inte återsändas utan behöver internationellt skydd och asyl. Här måste EU:s medlemsländer ta ett ansvar att ta emot dem. Det handlar framför allt om människor från Sudan, Somalia och Eritrea. Det är dags att visa att allt tal om europeisk solidaritet inte bara är vackra ord.
Ikväll åker vi vidare till Tunis där jag ska träffa ett antal ministrar, frivilligorganisationer och företrädare för politiska partier.
Båtarna fortsätter att komma till Lampedusa, både med tunisiska migranter, men nu också flyktingar från Libyen, i huvudsak somalier och eritreaner som bott i Libyen länge och som nu är helt strandade. Igår kom också 500 flyktingar från Libyen till Malta. Jag har i princip daglig kontakt med italienarna för att se hur vi kan hjälpa till. Redan förra året fick Italien en ganska stor summa pengar från bl.a. Europeiska flyktingfonden och återvändandefonden. En stor del av de pengarna har ännu inte använts. Dessa kan nu användas för att hantera situationen på Lampedusa och vi har också ytterligare stöd om så skulle behövas. Den humanitära situationen på Lampedusa är förstås förfärlig och Italien behöver snabbare förflytta folk till andra center på fastlandet. Kommissionen vädjar också till andra medlemsländer att avlasta Malta och Italien och ta emot en del av de flyktingar som nu kommer. Gensvaret är ljummet, minst sagt.
En viktig fråga är de tunisier som inte är i behov av internationellt skydd. Italienarna kommer troligtvis att skicka tillbaka de flesta av dem till Tunisien så nu diskuterar vi med den tunisiska övergångsregeringen hur det ska gå till. Det är en av frågorna jag ska ta upp imorgon när jag åker till Tunisien. Först ska vi till flyktinglägret nära Djerba och sedan till Tunis och träffa ministrar, UNHCR, IOM, olika frivilligorganisationer och företrädare för politiska partier. Det ska bli intressant.
Flyktingfrågorna tar nu större delen av min tid men i eftermiddag ska jag också delta i en hearing om organiserad brottslighet som Europaparlamentet ordnar.
Striderna i Libyen fortsätter och det är svårt att få korrekt information om vad som händer. Som de flesta hoppas jag att Khadaffis regim snart faller. Det är spännande att notera att demokratiprotesterna nu sprider sig över hela regionen. Osäkerheten om vad som kan komma att hända är stor.
I Egypten blev det i helgen ett starkt ja till författningsändringarna så nu förbereder de för fullt kommande val. Jag åker till Egypten i eftermiddag för att träffa ett antal politiker och organisationer och få en bild av läget i landet. Jag ska också tala med UNHCR och IOM om situationen i flyktinglägren och se hur EU kan bistå. Vi ska också ha en diskussion om mer långsiktigt samarbete vad gäller migration, arbetskraftsinvandring, visumfrågor, gränskontroll etc. Naturligtvis kommer det kanske snart att vara nya samtalspartners i Egypten, men det är ändå viktigt att på ett så här tidigt stadium på plats få resonera och undersöka hur EU kan bistå i transitionen. Jag åker tillsammans med det ungerska ordförandeskapet, utrikesminister Martony. Nästa vecka blir det en liknande resa till Tunisien.
På förmiddagen har jag hunnit med att träffa Ålands ”president” Viveka Eriksson och ha ett längre möte med Carl Bildt. Vi talade naturligtvis om Nordafrika och utvecklingen där.
Jag är i Göteborg idag med integrationsminister Erik Ullenhag. Vi besökte ett företag som deltar i ett arbetsmarknadsprojekt som syftar till att under tre år skapa minst hundra nya jobb för försörjningsstödstagande människor i Kortedala och Bergsjön i Östra Göteborg, där det bor många människor med invandrarbakgrund. Projektet kallas Projekt 100 och är delfinansierat av EU. Under vårt företagsbesök träffade vi människor som fått jobb via detta mycket positiva initiativ.
Jag deltog också i ett allmänt seminarium om vägen framåt mot en gemensam europeisk asyl- och migrationspolitik och hur svårt det är att få medlemsländerna att komma överens om dessa frågor. Mer än 130 personer kom till arrangemanget som hölls på Göteborgs stadsbibliotek och de ställde många intressanta frågor om svensk och europeisk flyktingpolitik. Men också om läget i Nordafrika. Jag är glad att FN:s säkerhetsråd beslutade i går kväll om en flygförbudszon över Libyen, och om att sätta in alla medel för att skydda den libyska civilbefolkningen. Jag följer utvecklingen i regionen timme för timme.
Idag började jag dagen med ett långt möte i LIBE-utskottet i Europaparlamentet. Syftet var att dels briefa ledamöterna om läget i PNR-förhandlingarna med USA, Australien och Kanada, dels att presentera den utvärderingsrapport som gjorts av TFTP-avtalet med USA. Det handlar alltså om det avtal om överföring av bankdata för att spåra finansiering av terrorism som vi kom överens om i somras. I granskningsteamet har det funnits representanter från två dataskyddsmyndigheter, en jurist från Eurojust och en representant från kommissionen. Från min sida har det varit viktigt att rapporten blir offentlig, så den släpptes efter att ledamöterna hade sett den. Du kan läsa den här.
Utvärderingen visar att avtalet på det stora hela fungerar och att de dataskyddsmekanismer som avtalet föreskriver finns på plats. Dock finns en del svagheter och därför finns det ett antal rekommendationer i rappporten om vad som behöver förbättras. En av de viktigaste åtgärderna som behöver göras att att Europol ges mer information för att kunna bedöma om begäran av överföringarna är rimliga och att denna information i så stor utsträckning som möjligt är skriftlig så att den kan verifieras i efterhand. Idag ges både muntlig och skriftlig information. Så sent som igår talade jag med amerikanerna om slutsatserna och underströk hur viktigt det är att detta förbättras. Nästa år blir det en ny utvärdering och då är jag övertygad om att detta har åtgärdats. Läs mitt pressmeddelande här.
Jag har också haft ett långt samtal med den italienske inriksministern om situationen på Lampedusa. Tills idag har 11 200 personer kommit från Tunisien till den lilla ön. I takt med att vädret på Medelhavet förbättras lär antalet båtar öka. De som kommer är fortfarande unga arbetslösa män från Tunisien. Vi undersöker hur vi kan stötta Italien i mottagandet av dessa personer och jag ska också diskutera med de tunisiska myndigheterna om hur vi kan samarbeta för att de personer som inte anses behöva internationellt skydd kan återvända under säkra och värdiga former. Inga flyktingar från Libyen har kommit till Europa ännu men vi förbereder naturligtvis för alla scenarios. Det ser illa ut för rebellerna i Libyen, Kaddaffis styrkor rycker fram allt mer. Om Bengazi faller kan det bli en stor mängd människor som måste fly.
Kommissionen har på sitt veckomöte idag ägnat lång tid åt att diskutera reformer på den inre marknaden samt att utvärdera Europeiska rådets möte i fredags och senare samma natt euroländernas möte. Slutsatserna om situationen i Nordafrika innehåller många uppmaningar riktade till kommissionen och till mig som rör flyktingsituationen, gränskontroll samt mobilitets- och visumsamarbete på kort och lång sikt.
Situationen i Libyen är fortsatt dramatisk, och medborgare och utländska gästarbetare flyr i hög takt våldet och tar sig till grannländerna. Vi följer förstås situationen timme för timme, och kommissionen och medlemsländerna har bidragit med både praktisk och ekonomisk hjälp för att hantera den svåra situationen för människor i regionen. Vi har bland annat evakuerat gästarbetare och andra utlänningar och hjälpt dem tillbaka hem till Bangladesh, Egypten, Filippinerna, Vietnam och Ghana, för att nämna några exempel. Enligt International Organisation for Migration har hittills 26 386 människor som var strandsatta i Tunisien, Egypten, Libyen och Malta fått hjälp att återvända till sina hemländer. De kommande dagarna är flyg bokade för ytterligare 9000 personer. Det är glädjande att se ett så konkret bevis på solidaritet i den här mycket svåra situationen. Totalt har kommissionen och medlemsländerna bidragit med 71 miljoner för evakuering och humanitärt stöd i Tunisien och Egypten. Vi har också folk på plats för att identifiera behoven i Libyen, men det är svårt att komma fram där.
Vi tittar nu på hur vi ytterligare kan hjälpa till, bland annat genom att ta hand om de människor som är i behov av internationellt skydd. UNHCR och IOM uppskattar att det rör sig om ungefär 4000 människor som har flytt och har giltiga asylskäl men som inte kan ta sig vidare från Libyens grannländer. Vi undersöker om EU:s medlemsländer kan ta emot dem, och några länder har redan erbjudit sig att ta emot några hundra asylsökande. Det är glädjande och jag hoppas på ytterligare bevis på europeisk solidaritet med våra nordafrikanska grannar. Det finns fortfarande många tusentals människor som är i behov av hjälp. Jag kommer, tillsammans med den ungerska utrikesministern, att åka till Tunisien nästa vecka för att på plats tala med människor och skapa mig en direkt uppfattning om situationen.
Cecilia Malmström 
Senaste kommentarer