You are currently browsing the monthly archive for oktober 2009.
Vid dagens session har förhandlingarna fortsatt om finansiering av det globala klimatavtalet. Kostnaderna för klimatåtgärder i utvecklingsländer ska fördelas mellan egna investeringar från utvecklingsländerna, intäkter från den internationella utsläppshandeln och bidrag från det internationella samfundet.
Hur mycket finansieringsansvar ska EU ta? Hur ska finansieringsbördan fördelas mellan unionens 27 länder? Dessa två delikata frågor dominerar dagens förhandlingar. Vår ambition är att nå konsensus inför Köpenhamnsförhandlingarna.
Lissabonfördraget tog igår kväll ytterligare ett steg mot att träda i kraft, när de europeiska ledarna kunde enas om att ge Tjeckien ett klargörande som kommer att tillfredställa den tjeckiska regeringen och de invändningar som landets president haft.
Det är inte en ”opt-out” från stadgan om de grundläggande rättigheterna som det ibland beskrivits, utan EU:s ledare enades om att ansluta Tjeckien till protokollet för Storbritannien och Polen som klargör stadgans relation till nationell lagstiftning.
Det är också mycket positivt att Europeiska rådet har ställt sig bakom Östersjöstrategin som formellt antogs på Allmänna rådet i måndags denna vecka.
De ledande europeiska liberala politikerna brukar träffas inför Europeiska rådets möten, så även idag. När vi träffades kunde vi konstatera att vi är väldigt eniga om vikten av en kraftfull internationell uppgörelse om klimatet. Trots den finansiella krisen måste vi ta ansvar för vår tids största utmaning och se till att det blir en gemensam finansiering av det internationella klimatavtalet. EU måste visa ledarskap och ge de internationella förhandlingarna ny energi. Vi talade också om kandidater till de olika posterna och behovet av att någon av de fyra topposterna utses från den liberala familjen.
Tidigare på förmiddagen träffades de nordiska och baltiska ländernas statsministrarna. Då Fredrik Reinfeldt träffade arbetsmarknadens parter på det sociala toppmötet ersatte jag honom på det det så kallade NB6-mötet. Lite lustigt är att alla utom två statsministrar vid mötet även ingår i den liberala kretsen och således dök nästan alla upp även på ELDR-mötet. Det finns en stark liberalism runt Östersjön.
Europaparlamentets talman Jerzy Buzek har precis talat inför det Europeiska rådet och familjefotot är avklarat. Nu börjar de svåra klimatförhandlingarna. Olika bud och skrivningar cirkulerar – det tisslas och tasslas. Vem stöder vem. Fredrik startar starkt med att påminna om klimatutmaningen och EU:s ansvar att bidra till ett avtal i Köpenhamn. Vi måste komma vidare i finansieringsfrågan.
Det är nästan bara män runt bordet. Tysklands Angela Merkel, Finlands president Tarja Halonen, Litauens president Dalia Grybauskaité, Bulgariens utrikesminister Rumania Jeleva och kommissionär Benita Ferrero-Waldner. Det är alla, tyvärr.
I morgon leder Sverige sitt första ordinarie toppmöte. Sitter i Göteborg med en halv meter papper för att förbereda mig inför det. Tidigt imorgon bitti bär det av till Bryssel. Jag inleder dagen med ett seminarium som Ekonomiska och Sociala kommittén ordnar om Lissabonstrategins framtid. Det gäller att hålla tungan rätt i mun med alla Lissabon… denna gång handlar det om tillväxtstrategin. Jag hoppas verkligen att den får ett nytt namn i samband med översynen i mars.
Som alltid vid toppmöten träffas de liberala ministrar som skall delta i toppmötet och äter lunch och stämmer av. Denna gång deltar Lars Lökke Rasmussen från Danmark, Brian Cowen från Irland, Estlands Andrus Ansip, Matti Vanhanen från Finland, några liberala kommissionärer, liberalernas gruppledare i Europaparlamentet Guy Verhofstadt och, för första gången, den nye tyske liberale utrikesministern som tillträdde sitt jobb igår. Jag känner Guido Westerwelle och ser fram emot att arbeta med honom. Guido har utsett Werner Hoyer till statssekreterare för EU-frågor. Werner har varit ordförande för ELDR-partiet (Europas liberaler) och vi har samarbetat i många år. Han är oerhört kunnig och engagerad så det bådar gott – för Tyskland och EU. Det känns mycket bra att det finns liberaler i regeringen för EU:s största land.
På eftermiddagen sedan tar Fredrik Reinfeldt emot sina kollegor och inleder mötet. Mötet inleds med ett tal av Europaparlamentets talman och sedan tror jag att eftermiddagen och en bit av kvällen helt domineras av klimatfrågan. Vi ska försöka enas om ett europeiskt mandat inför Köpenhamn och fokus ligger på finansieringsfrågorna, både hur mycket EU skall bidra med och hur den interna fördelningen inom EU ska se ut. Det blir knepigt. På kvällen blir det fördragsfrågor och en diskussion om läget i Tjeckien.
På fredag blir det Östersjöstrategin, finansiella frågor och antagande av slutsatser.
Spännande. Och ansvarsfullt.
Har idag talat om ordförandeskapet och EU:s utmaningar inför ett 70-tal gymnasielärare på Oscarsteatern här i Stockholm. Idag hölls nämligen en av 18 utbildningsdagar över hela landet på temat ”Lär mer om EU”, där lärare i samhällskunskap får en duvning i EU-kunskap och dessutom tips och idéer kring EU kan tas in i klassrummet och undervisningen göras mer intressant.
Seminarieserien, som organiseras av Internationella Programkontoret, är resultatet av ett nytt slags samarbete kring kommunikation om EU som Regeringskansliet på mitt initiativ ingått med EU-kommissionen och där även Europaparlamentet ingår. Insatserna finansieras helt av EU-kommissionen.
Det här är en viktig satsning, som kommer att fortsätta i flera år framöver. En undersökning som Skolverket gjorde 2007 visar nämligen att EU behandlas styvmoderligt i undervisningen på gymnasiet. I läroböckerna beskrivs EU ofta som en internationell organisation bland andra, och sällan kopplas EU-undervisningen till konkreta sakfrågor. Nästan hälften av eleverna ansåg sig ha dåliga kunskaper om EU när de lämnade gymnasieskolan.
Det är ett oroande resultat. Att förstå hur EU-samarbetet påverkar politiken här hemma bör förstås vara lika centralt som att förstå hur riksdag, regering och kommunfullmäktige fungerar. EU är ju sedan länge en integrerad del av den svenska demokratin.
Lärarna har förstås en nyckelroll i att stärka EU-undervisningen i skolan, och så många som tre av fyra lärare ansåg i Skolverkets undersökning att de behövde ytterligare kompetensutveckling i EU-frågor. Jag hoppas därför att den här satsningen kan bidra till att ge EU-kunskaperna den plats de förtjänar i skolarbetet. Jag har medverkat vid några av dessa seminarier och vid varje gång har det blivit mycket intressanta diskussioner så att intresset finns är helt uppenbart.
Precis hemkommen från två dagars rådsmöte i Luxemburg. Idag var det utrikesfrågorna som stod i centrum: Afghanistan, Mellanöstern och Sri Lanka. Bra och konkreta diskussioner med ett stort mått av samsyn.
Den tjeckiska författningsdomstolen har idag haft sin offentliga hearing och meddelat att domstolen möts igen den 3 november. Med allra största sannolikhet kommer den då att lämna sitt beslut. Det innebär att vi inte kan fatta beslut om namnfrågor och annat på det toppmöte som börjar på torsdag. Kontakterna med Vaclav Klaus och den tjeckiska regeringen fortsätter förstås och vi hoppas att toppmötet på torsdag kan enas om en lösning som ska få den tjeckiske presidenten att skriva på – under förutsättning att författningsdomstolen ger sitt godkännande. Jag erkänner gärna att denna försening är grymt frustrerande, vi behöver få fördraget på plats nu och komma till skott med att utse en hög representant, en permanent rådsordförande och nominera kommissionen. De föreslagna kommissionskandidaterna skall ju sedan granskas av Europaparlamentet, en process som tar minst fem veckor.
Här på mötet för allmänna och utrikespolitiska rådet i Luxemburg är det många, inte minst journalister, som vill spekulera om EU:s nya ”toppjobb” som ska tillsättas: ordföranden för europeiska rådet och den höge representanten för utrikes- och säkerhetspolitiken.
Innan vi kan ta itu med detta måste vi ha klartecken från Tjeckiens författningsdomstol att Lissabonfördraget är förenligt med Tjeckiens grundlag. Först då kan president Klaus skriva på. Domstolen har en offentlig hearing idag och vi hoppas att den i eftermiddag kan ge ett datum för när deras behandling blir klar.
Under tiden arbetar vi hårt för att få alla pusselbitar på plats för att Lissabonfördraget ska kunna genomföras så snabbt och så smidigt som möjligt. En av de viktigaste frågorna är EU:s nya utrikestjänst (European External Action Service, EEAS) som ska bistå den höge representanten i hans eller hennes arbete. Denna vecka skapar vi ett slags europeiskt UD: ett viktigt steg mot en välfungerande europeisk utrikespolitik.
I det stora handlar detta om att både förenkla för europeiska medborgare ute i världen och att ge EU en tydlig röst i världen. I Sverige finns på sina håll en föreställning om att ensam är stark och att vi påverkar bäst genom att stå utanför samarbete.
Tvärtom är det genom att vara en aktiv del av EU:s kärna vi kan vinna inflytande för våra ståndpunkter och värderingar. Ett samordnat och välfungerande europeiskt samarbete i utrikesfrågor är då centralt eftersom det blir ett viktigt verktyg för ett reellt inflytande och ett bättre samarbete för att stötta demokrati och utveckling i världen.
Henry Kissinger påstås en gång ha frågat vem han ringer för att tala med Europa. Med det nya fördraget blir det i alla fall färre personer att hålla reda på för omvärlden. EU kommer visserligen att företrädas utåt av såväl innehavarna av de två nya toppjobben, som av Europeiska kommissionens ordförande. Å andra sidan finns det en rad olika spelare att hålla reda på i en den amerikanska administrationen också – kan man få ett telefonnummer?
Nästa vecka blir hektisk. Jag inleder på måndag och tisdag med möten i allmänna och utrikespolitiska rådet i Luxemburg med syfte att förbereda för det europeiska toppmötet i slutet av veckan. På måndag leder jag diskussionen med EU-ministrarna om slutsatstexterna och det kommer att handla mycket om klimatfinansiering, institutionella frågor och säkert en del debatt om migration och ekonomi. På tisdagen leder Carl Bildt den utrikespolitiska delen som berör Sri Lanka, Mellanöstern och Afghanistan/Pakistan. På tisdag ska jag också leda ett fyrpartsmöte med Europarådet. Dessa möten är en halvårstradition sedan 1996 och på tisdag möts Europarådets generalsekreterare Torbjörn Jagland, ordföranden i Europarådets ministerkommitté (Sloveniens utrikesminister Samuel Zbogar), EU-kommissionen och EU:s ordförandeland möts för att diskutera gemensamma frågor. På dagordningen denna gång står situationen i Georgien, Moldavien och Vitryssland.
De senaste veckorna har varit hektiska. Förra veckan var jag på Cypern, denna vecka hade Europaparlamentet session i Strasbourg och nästa vecka bär det av till både allmänna rådet i Luxemburg och till EU-toppmöte i Bryssel.
Men mellan allt detta har jag även hunnit ägna mig åt jämställdhet och EU. Förra veckan stod jag och Nyamko Sabuni värd för en konferens om jämställdhet och tillväxt, med budskapet att jämställdhet inte bara är en fråga om grundläggande rättigheter utan också är lönsamt, och hur vi på ett bra sätt ska kunna föra in ett starkt jämställdhetsperspektiv i EU:s strategi för jobb och tillväxt. Och i fredags besökte jag 1,6-miljonerklubbens internationella seminarium om kvinnors hälsa. På temat ”Equality in Europe” lyfte jag bland annat fram att kvinnor och män i Europa uppvisar olika mönster i vilka sjukdomar de drabbas av och har olika tillgång till sjukvård. Detta har att göra med både biologiska skillnader och våra socialt konstruerade roller, och är något vi måste vara medvetna om när vi fattar beslut och inte bara utgå från mannen och hans kropp som norm.
Men jag lyfte också fram att EU har ett ansvar för den egna jämställdheten. I den avgående kommissionen är till exempel bara 8 av 27 kommissionärer kvinnor. Personligen ser jag det som en viktig signal att den nya kommissionen har en jämnare könsfördelning. När EU nu också – om Lissabonfördraget träder i kraft – ska tillsätta två nya ”toppjobb”: en ordförande i Europeiska rådet och en hög representant för utrikes- och säkerhetspolitiken, kan man fråga sig om en av dem inte borde vara kvinna. Kompetenta kvinnliga kandidater saknas i alla fall inte.
För några timmar sedan blev det klart att den ryska människorättsorganisationen Memorial får årets Sacharovpris, Europaparlamentets pris för tankefrihet. I 20 års tid har Europaparlamentet gett det till modiga förkämpar för demokrati och mänskliga rättigheter, som kubanske dissidenten Oswaldo José Payá Sardiñas (som jag själv nominerade), Nelson Mandela, Reportrar utan gränser och vitryske oppositionsledaren Aljaksandr Milinkevitj.
Till denna skara sällar sig nu Memorial. Det är en värdig vinnare som tydligt kämpat för demokrati, mänskliga rättigheter och rättssäkerhet i länderna i f.d. Sovjetunionen. Europaparlamentets polske talman Jerzy Buzek motiverade priset med
Genom att tilldela årets Sacharovpris till Oleg Orlov, Sergeg Kovalev och Ljudmila Alexejeva för organisationen MEMORIAL och alla andra som arbetar för mänskliga rättigheter i Ryssland, så hoppas vi bidra till att få ett stopp på rädslan och våldet som finns runt arbetet för mänskliga rättigheter i Ryssland. Vi hoppas också få ut vårt budskap att människorättsaktivister måste ha möjlighet att utöva sin rättighet till tankefrihet och rätt att uttrycka sig.
I morse deltog jag i parlamentets debatt inför Europeiska Rådet i nästa vecka, då stats- och regeringscheferna träffas i Bryssel. Dagordningen inför toppmötet är tung.
Klimatförhandlingarna, ytterligare EU-respons på den ekonomiska krisen, energisäkerhet och migrationsfrågor är ämnen för mötet. Beroende på utvecklingen i Tjeckien kommer även frågor kring institutioner och Lissabonfördraget också att stå på agendan.
Klimatfrågorna kommer att behöva diskuteras på djupet på toppmötet, och jag kan med glädje konstatera att samtliga parlamentsgrupper uttryckte sitt stöd för svenska ordförandeskapets ambitioner att få till stånd ett globalt klimatavtal i Köpenhamn.
När finansministrarna träffades igår hade de långa diskussioner om finansieringsdelen. Trots att ordförandeskapet gjorde sitt yttersta för att medlemsländerna skulle komma överens, så står det klart att klimatfinansieringen kommer att kräva ytterligare överläggningar mellan stats- och regeringscheferna. För att vi ska nå en överenskommelse så krävs att vissa medlemsstater är beredda till mer ambitösa åtaganden.
Lite mer positiva nyheter kommer från miljöministrarna, som träffades i Luxemburg tidigare idag. De 27 EU-länderna har nu kommit överens om att minska koldioxidutsläppen med 80-95% till och med år 2050 (baserat på 1990 års nivå). Ett annat viktigt beslut var åtagandet att minska utsläppen från flyg- och havstransporter med 10 respektive 20 procent om det blir ett avtal i Köpenhamn.
Se gärna debatten i parlamentet här
Dagen har varit späckad med möten här i Strasbourg. Jag inledde med ett möte med Europaparlamentets interna arbetsgrupp om Östersjön. Där redogjorde jag för arbetet med Östersjöstrategin som jag redan har skrivit om flera gånger här på bloggen. Vi hoppas strategin ska antas i nästa vecka under toppmötet. Sedan ett lunchmöte med cheferna för Europaparlamentets nationella informationskontor. Det är alltid intressant att höra om hur diskussionerna går om aktuella EU-frågor i de olika medlemsstaterna. Jag fick många frågor om den fortsatta utvidgningen och våra förhoppningar om klimatavtalet och inför Köpenhamnsmötet.
Nu på kvällen har jag representerat ordförandeskapet i en debatt om EU:s politik för demokratiuppbyggnad i olika delar av världen. Demokrati och respekt för mänskliga rättigheter är förutsättningar för fredlig utveckling, och därför faktorer som måste ligga till grund för EU:s biståndspolitik. De tjeckiska och svenska ordförandeskapen tog i somras ett särskilt initiativ för att stärka det här perspektivet. Vi siktar på att Europeiska rådet ska tycka till om detta senare i höst.
Kärlek mellan vuxna är ingen sjukdom.
Det är förstås en självklarhet för alla oss här idag. Idag är det precis 30 år sedan som som socialstyrelsen beslutade att ta bort homosexualitet ur registret över sjukdomsdiagnoser. Det skedde efter många år av uppvaktningar från RFSL och andra. Brytpunkten blev en sittmanifestation i Socialstyrelsens trapphus. Ett antal personer sjukanmälde sig från jobbet på grund av homosexualitet för att delta i aktionen.
”Vi är arga, inte snälla. Vi är homosexuella. Nu ska sjukdomsstämpeln bort, annars blir processen kort” skanderade demonstranterna i trapphuset. Polisen kom till platsen, men ingrep inte eftersom det rörde sig om en fredlig demonstration. Barbro Westerholm, idag liberal riksdagsledamot och partikollega med mig, var vid den här tiden nytillträdd generaldirektör och var en av nyckelpersonerna för att få bort homosexualitet i registret. Få personer har gjort mer för att ta bort sjukdomsstämplen än just Barbro. Än idag är hon en hängiven och engagerad kämpe för HBT-personers rättigheter.
Tyvärr är kärlek till någon av samma kön fortfarande klassad som en sjukdom i många länder och även inom EU-kretsen trakasseras HBT-personer regelbundet och hotas av repressiva lagar. Det är skamligt.
Idag ägnar jag hela dagen åt att förbereda mig för debatter, seminarier och annat i Strasbourg där Europaparlamentet har session. Åker dit tidigt i morgon bitti och har på agendan en debatt inför Europeiska rådet, en debatt om EU och USA-förbindelserna, en debatt om demokartidimensionen i EU:s utrikespolitik och den nya europeiska utrikestjänsten. Dessutom är det frågestund, nordisk frukostföreläsning, besök i östersjöarbetsgruppen och en del andra möten. Det blir som vanligt två intensiva dagar.
Kan tänka mig att det blir en hel del frågor och diskussion om de institutionella frågorna och hur vi skall inplementera Lissabonfördraget. Här råder en frustrerande osäkerhet eftersom vi inte vet vad som händer i Prag. Den 27 oktober har författningsdomstolen hearing i frågan och kort därefrter, men troligen inte förrän i början på november, kommer domen. Vi vet fortfarande inte exakt vad president Klaus vill och om han garanterar att han sedan kommer att skriva under. Samtal pågår dagligen mellan den tjeckiska regeringen och presidentpalatset och från svensk sida har vi förstås regelbunden kontakt med våra tjeckiska kollegor.
Anders Olshov vid Öresundsinsitutet skriver idag på DN Debatt att Sverige bör gå över till en stabil europeisk penningpolitik. Han avslutar med:
Vidare bör Sverige tillsammans med Danmark folkomrösta om båda länderna tillsammans skall införa euron någon gång i framtiden. Skälet för att en gemensam folkomröstning bör hållas är enligt min mening att vinsterna av ett medlemskap ökar om grannländerna ansluter sig. Förslagsvis skulle en folkomröstning kunna hållas 2011 om en anslutning 2020 så att samhällsaktörerna ges god tid på sig att förbereda valutabytet.
I den första delen av slutsatsen kan jag inte annat än hålla med. Jag har tidigare fört fram att Sverige och Danmark kan göra gemensam sak och folkomrösta om euron så snart som möjligt. Euron har under finanskrisen visat på en imponerande stabilitet jämfört med kronan. Man kan bara spekulera i hur krisen hade utvecklat sig om sexton EU-länder istället försökt skydda sin egen valuta och till varje pris fört en egen ekonomisk politik.
Men euron är inte bara till nytta i kristider. En undersökning av professor Harry Flam och Kommerskollegiums chefsekonom Håkan Nordström har visat att Sverige kan ha förlorat kring 100 miljarder årligen i utebliven export jämfört med om vi hade infört euron.
Däremot verkar 2020 väl försiktigt. Inte ska vi behöva nio år på oss för att byta valuta? Andra länder har klarat det på betydligt kortare tid. Varje år vi väntar innebär ett år till i väntrummet när EU:s finansministrar fattar viktiga beslut som påverkar vår ekonomi och välfärd. Då ska vi hellre vara med och påverka Sveriges och EU:s utveckling.
Idag och imorgon leder jag och Nyamko Sabuni en högnivåkonferens på temat tillväxt och jämställdhet. Tanken är att diskutera jämställdhet som ett instrument, inte bara för att säkerhetställa både mäns och kvinnors möjlighet att frigöra sin potential och göra fria val, utan också som ett värde som faktiskt leder till ekonomisk tillväxt och högre BNP. Att kvinnor för möjlighet att fullt ut vara aktiva på arbetsmarknaden på samma villkor som män är bra för produktiviteten, ökad efterfrågan, köpkraften, fertiliteten och kvaliten på många arbetsplatser. I detta avseende varierar situationen oerhört mycket mellan EU:s medlemsländer vad gäller tillgång på barnomsorg, hushållsnära tjänster, skattesystem, attityder mm men i samtliga länder finns ett stort lönegap mellan män och kvinnor.
Det är viktigt, inte minst i kris, att inte se jämställdhet som något kostsamt och besvärligt, utan tvärtom något som faktiskt också är lönsamt. Det är anledningen till att Nyamko och jag under ordförandeskapet ville göra något gemensamt – hon som jämställdhetsminister, och jag som ansvarig för EU:s tillväxtstrategi, den sk Lissabonstrategin.
Konferensen samlar 250 personer från olika departement i EU-länderna men också representanter från OECD, Europaparlamentet, Ekonomiska och sociala kommittén, det civila samhället, forskare mfl. Diskussionerna hålls i form av panelsamtal och imorgon har vi också ett parallellt mindre möte med jämställdhetsministrar och Lissabonansvariga från de två ordförandesakpstrojkorna: Frankrike, Tjeckien, Sverige, Spanien, Belgien och Ungern. Tanken är att idéer från konferensen skall omvandlas till slutsatser att anta på Europeiska rådet inför översynen av Lissabonstrategin som skall slutföras nästa vår.
Idag har kommissionen antagit sin årliga rapport om utvidgningen i EU. Samtidigt passade man på att presentera de individuella rapporterna om de framsteg som gjorts i de olika kandidat- och potentiella kandidatländerna: Kroatien, den f.d jugoslaviska republiken Makedonien, Turkiet, samt Albanien, Bosnien-Hercegovina, Montenegro, Serbien och Kosovo.
Rapporterna visar att det finns en positiv utveckling, speciellt i länder som Kroatien, Montenegro och Serbien. Det är förstås välkommet. Men rapporterna visar också att det finns en hel del kvar att göra på Västra Balkan och i Turkiet när det gäller rättsstaten och kampen mot korruption.
Jag välkomnar förstås att Makedonien nu fått ett startdatum för att påbörja förhandlingar om medlemskap. Det är positivt att landet kan fortsätta sin resa mot ett medlemskap i EU.
Utvidgningen är ett historiskt utmärkt exempel på hur Europasamarbetet kan användas för att främja frihet, fred, stabilitet och välfärd. Processen mot medlemskap tjänar också som ett sätt att få till stånd ekonomiska och politiska reformer. Därför är den fortsatta utvidgningen så viktig. Det är också vikigt att EU står fast vid sina åtaganden som man gjort till enskilda länder. Regeringen vill bidra till en union som håller dörren öppen för alla de europeiska demokratier som önskar bli medlemmar och som uppfyller de krav på medlemskap som ställs.
Cecilia Malmström 
Senaste kommentarer