You are currently browsing the tag archive for the ‘Lampedusa’ tag.

Refugee camp of Nizip, Turkey, 45 kilometers away from Syrian border Photo: EU

Refugee camp of Nizip, Turkey, 45 kilometers away from Syrian border Photo: EU

Flykten från framförallt Syrien fortsätter och lär fortsätta en lång tid framöver. Vi i EU-kommissionen jobbar tillsammans med EU-länderna för att få ordning och bättre hantera det stora antalet anländande. Nästa vecka träffas EU:s ledare igen i Europeiska rådet och som underlag till deras diskussion antog kommissionen igår en rapport om hur det går med genomförandet av de prioriterade åtgärderna. Vi lyfter viktiga områden där det krävs omedelbara åtgärder för att återupprätta kontrollen över situationen. Det går framåt men det är uppenbart att mer måste göras för att uppnå ett hållbart system för migration.
Dagens rapport är mycket konkret och innehåller:
• Ett meddelande med framstegsrapporter om arbetet i Italien, Grekland, västra Balkan och Turkiet,
• En rekommendation till Grekland om vad som måste göras för att Dublinöverföringar ska kunna göras till Grekland på nytt,
• Ett förslag att tillfälligt pausa Österrikes skyldighet att ta kvoter från Grekland och Italien eftersom många migranter fortfarande tar sig till landet på egen hand. Tidigare har vi fryst Sveriges skyldighet att ta kvoter av samma anledning.

Lägesrapporterna från Italien och Grekland visar att det gjorts framsteg. Till exempel har andelen migranter vars fingeravtryck införts i Eurodac-databasen ökat i Grekland från 8 % i september 2015 till 78 % i januari 2016, och i Italien från 36 % till 87 % under samma period. Att anländande registreras är grundläggande för att mottagningen i EU ska fungera. Ett av EU:s beslut var att införa så kallade hotspots för att hjälpa Grekland och Italien att registrera de som anlänt. Tyvärr är bara en ”hotspot” för närvarande i full drift i Lesbos, Grekland. Arbete pågår på andra anläggningar. Deadline för fungerande hotspots är satt till mitten av februari. I Italien fungerar två hotspots (Lampedusa och Pozzallo), och i Trapani samt Taranto bör man vara färdiga snart. På andra platser i Italien är man fortfarande i planeringsstadiet.

Alla som kommer till EU har inte rätt till asyl och därför måste de som inte har tillräckliga skäl återvända. Vad gäller återvändande återstår stora utmaningar i EU-länderna, och arbetet måste intensifieras.

Det går också oerhört trögt med den interna fördelningen för att sprida ansvaret till alla EU-länder. Från Grekland har 218 omlokalisering hittills, och endast 15 medlemsstater har erbjudit platser. Från Italien har 279 sökande flyttats. Det är inte acceptabelt ! Det verkar dessutom som om medlemsstaterna försöker välja ut kandidater utifrån eget uppsatta kriterier. Genomförda hälso- och säkerhetskontroller är det enda sakliga krav som ett EU-land kan ställa. Att alla EU-länder solidariskt ställer upp är en förutsättning för ett hållbart system och bra mottagning. Att EU-länder och länder på västra Balkan blir transitländer istället för mottagarländer är inte acceptabelt. Varje åtgärd måste samordnas så att ansvaret inte skyfflas mellan länder. Turkiet har lovat Grekland att ta tillbaka tredjelandsmedborgare från den 1 juni 2016. EU har utlovat stöd till Turkiet i det så kallade ”Facility for refugees” som har en kapacitet på 3 miljarder €.

Schengen hänger på att alla Schengen länder lever upp till sina skyldigheter. Kommissionen gör allt för att se till att reglerna följs. Systemet har en stor flexibilitet för att ge medlemsstaterna möjlighet att reagera på förändrade omständigheter. Ett land har rätt att tillfälligt återinföra gränskontroller under specifika situationer, men det finns regler kring tidsfrister och strikt definierade villkor. Tillfälliga gränskontroller ska tas bort efter åtta månader, om inte rådet rekommenderar att gränskontroller förlängs. Ett sådant beslut kan rådet fatta om man konstaterar att det finns allvarliga brister i kontrollen av de yttre gränserna. Grekland har allvarliga brister i sin gränskontroll, och rådet diskuterar nu rekommendationer till Grekland för att de ska åtgärda dessa allvarliga brister och Grekland kommer få tre månader på sig med stöd från kommissionen och EU:s myndigheter. Om Grekland inte lyckas få kontroll över gränserna så kan kommissionen föreslå att de tillfälliga inre gränskontrollerna blir kvar. Det är alltså inte tal om att straffa Grekland, eller att utesluta Grekland från Schengen, utan en handlingsplan att ta itu med bristerna som har konsekvenser på andra EU-länder.

Toppmötet nästa vecka är lite av en ödesstund för EU. Det är bara gemensamma lösningar där alla 28 hjälps åt som kan ta oss ur krisen

Du kan läsa mer om vad EU gör för att få ordning i asylmottagningen och migrationssystemet här och här

Drygt ett år efter katastrofen utanför Lampedusa ville vi uppmärksamma asylsökandes resa till EU och arrangerade idag ett halvdagsseminarium i Bryssel. Tanken vara att gå bakom siffror, statistik och tabeller och visa ansikten, historier, människor som kliver på båtarna som går över medelhavet. Bland talarna var författaren Fabrizio Gatti, journalisten Meron Estafanos och flyktingen från Somalia Farah Abdullahi Abdi, som alla tre hade starka berättelser. Jag önskar jag kunde delat med mig av hela deras starka historier. Jag kan rekommendera Gattis bok ”Bilal”. Och Farah hittar man på bland annat på youtube och i ett reportage här.

Ett år har passerat men flyktingbåtarna fortsätter komma över havet. Från EU:s sida har vi sedan dess försökt att öka insatserna till följd av katastrofen. I samarbete med medlemsstater, UNHCR, IOM och andra intressenter identifierade vi förra året 38 konkreta åtgärder bland annat förstärkta regionala utvecklingsprogram med afrikanska länder, arbete mot människosmugglingen och bistånd till de medlemsländer som tar emot ett stort antal migranter. En hel del har åtstadkommits men otroligt mycket arbete återstår.

Italien ökade sina insatser på Medelhavet i ett project som de kallade ”Mare Nostrum”, som har letat och räddat flyktingbåtar. EU har bidragit med 1,8 miljoner euro. Frontex kommer fortsättningsvis att tillsammans med Italien stärka insatserna på Medelhavet i vad som kallas ”Operation Triton”, men fler medlemsstater måste bidra för att det ska lyckas. På förekommen anledning vill jag igen påminna om att Frontex inte har egna gränsvakter, och det finns ingen EU-militär. Det är medlemsstaterna gemensamma insatser som utgör gräns- och räddningsstyrkorna.

 

Mitt ansvar som inrikeskommissionär närmar sig sitt slut. Om jag ser tillbaka är jag stolt över att vi nu har gemensamma asyllagar som skall garantera en hög och likvärdig flyktingmottagning i alla länder. och Blickar jag framåt så tror jag att det är just solidariteten mellan EU:s medlemsstater som kommer fortsätta vara den stora frågan på migrationsområdet på vår kontinent. Det är fortfarande fem länder som tar emot 75 % av det totala antalet asylsökande – Tyskland, Sverige, Storbritannien, Frankrike och Italien. I förhållande till folkmängd är det Sverige. Fler länder kunde göra mer och EU kunde ta emot fler som flyr för sina liv från Syrien och Eritrea för att nämna två länder. EU och medlemsstaterna kommer behöva fortsätta hjälpa Turkiet, Libanon och Jordanien dit den största andelen flyktingar från Syrien finns. Det är skamligt att bara hälften av EU:s 28 medlemsländer tar emot kvotflyktingar. Alla borde hjälpa till. Färre behöver riskera sina liv i skakiga båtar om det erbjöds fler lagliga säkra vägar in i Europa för flyktingar.

 

Framöver måste vi lyfta diskussionen om hur vi ökar de säkra vägarna/ legala vägarna in i EU – humanitära visum till exempel. Någon form av fördelningsmekanism måste etableras på EUnivå. En första diskussion ska hållas om en månad.

Möte med parlamentsutskott i Madrid

Möte med parlamentsutskott i Madrid

En vanlig vecka på kontoret i kommissionen är en ovanlig vecka. En vecka är alltid fylld med möten, intervjuer, besöksgrupper och resor. Det enda säkra brukar vara kommissionsmötet på onsdagsförmiddagarna på våning 13 i kommissionens högkvarter Berlaymont. Den här veckan inleddes dock med kommissionsmöte redan igår. På agendan stod för fjärde gången granskningen av medlemsstaternas ekonomi, den sk europeiska terminen. För Sverige noteras att man driver en tillväxtvänlig finanspolitik och har sunda offentliga finanser. Det finns dock problem och vi rekommenderade Sverige att dämpa hushållens låneökning och den privata skuldsättningen, ytterligare effektivisera bostadsmarknaden genom fortsatta reformer av hyressättningssystemet och underlätta övergången från utbildning till arbetsmarknad, bland annat genom en större användning av arbetsbaserad utbildning och lärlingsprogram.

Efter det hann jag med några timmars arbete på kontoret innan det bar av med flyg till Madrid. Här är jag nu och har haft ett trevligt frukostmöte med svenska ambassadören Cecilia Julin, en intervju med tidningen El Pais och två möten med ministrar – utrikesminister José Manuel García-Margallo och inrikesminister Jorge Fernández Díaz samt middag med min gamle vän från Europaparlamentet Inigo Mendez de Vigo. Vi har pratat om situationen i Ceuta och Melilla, migrationen över Medelhavet och gränskontrollerna vid Gibraltar. På eftermiddagen träffade jag även parlamentets utskott för inrikesfrågor kombinerat med EU-utskottet. Ikväll går tåget till Zaragosa där jag ska få ta emot Estrella de Europa, en utmärkelse från Zaragoza stad till personer som jobbar för mänskliga rättigheter. Det känns oerhört hedrande.
Efter det återvänder jag till Bryssel för att packa om väskan och bege mig till ministerrådsmöte i Luxembourg. Där kommer vi diskutera bland migrationen över Medelhavet och vad som hänt sedan olyckan i Lampedusa. En hel del har hänt men fortfarande är frågan om fler legala vägar och att alla länder bör ta emot kvotflyktingar en fråga som jag kommer att ta upp.

Flyktingar från krigets Syrien i september 2013. Foto: E. Dorfman/UNHCR

Flyktingar från krigets Syrien i september 2013. Foto: E. Dorfman/UNHCR

Snart är det dags för lite jullov och förhoppningsvis tid med avkoppling med nära och kära. Det är också högsäsong  för eftertanke och årskrönikor. Ett år går så fort, men är långt när man tänker på hur mycket det händer omkring oss och hur mycket vi får gjort på jobbet. Allt av vikt får inte plats i en sammanfattande text.

Jag känner väldigt stolthet över att vi har lyckats ro asylpaketet i hamn. Det har varit mina viktigaste prioriteringar för mandatperioden. Efter besluten i parlamentet och rådet i juni 2013, kommer EU ha ett gemensamt asylsystem senast hösten 2015. Det innebär att samtliga EU-länder har skyldighet – och ska ha kapacitet att se till asylsökande behandlas rättvist och humant sätt var de än kommer. EU kommer att få moderna, öppna, rättssäkra och förutsägbara regler om vem som skall betraktas som flykting, hur de behandlas och gemensamma normer om rättigheter. I alla delar av asylområdet, innebär de nya reglerna en höjning av dagens standarder. Asylpaketet gör det möjligt för Europa att ge bättre skydd för människor som flyr från krig och förföljelse. Förhoppningsvis kommer det att leda till att fler länder i EU tar ansvar för människor som flyr, idag är det ett fåtal som tar emot asylsökande.

EU-domstolen har också under året klargjort:

1) att homosexuella asylsökande kan anses utgöra en ”samhällsgrupp” och därmed kvalificera sig för asyl i ett EU-land.

2) ensamkommande barn bara ska kunna överföras via ett Dublinförfarande (alltså skickas tillbaka till det land där asylansökan först lämnades in) i syfte att återförenas med en familjemedlem eller släkting. Huvudregeln blir nu att asylansökan från ett ensamkommande bör hanteras i den medlemsstat där barnet befinner sig.

Vi har också fått till stånd att EU:s asylbyrå EASO nu jobbar för fullt och bistår länder som har konkreta svårigheter att få fram hjälppersonal, och även med analyser, bedömningar och ekonomiskt stöd. EASO:s team har en nyckelroll för att asylpolitiken skall kunna genomföras korrekt.

Stort fokus har varit på Grekland under året. Själv besöker jag landet flera gånger om året för att stötta, sätta press och bistå med deras arbete med asyl och migrationsfrågor. Förra veckan, vid ett besök i Aten kunde jag också konstatera att landet med vår hjälp gör framsteg i sin uppbyggnad av ett rättssäkert asylsystem. Samtidigt återstår stora utmaningar.

Årets mest känslosamma stund var i oktober när jag stod på den italienska ön Lampedusa  framför 280 kistor med personer som drunknat på sin väg över Medelhavet. Det var tungt, men motiverar mig också till att fortsätta kämpa för en bättre politik för att förhindra liknande olyckor. Det visade sig senare att totalt drunknade över 350 personer utanför Lampedusa den gången, men tyvärr händer likande tragedier hela tiden.  Man uppskattar att minst 2000 personer om året drunknar när de letar sig till Europa för en säkrare framtid. Så länge det finns diktatur, förtryck och fattigdom i världen kommer människor att försöka komma till Europa och det är en utmaning som inte kommer försvinna. Därför jobbar vi för att formulera en politik för hållbar migration framöver. Kommissionen har tillsammans med medlemsländerna tagit fram en strategi för den framtida migrationspolitiken som inbegriper såväl räddningsinsatser på havet, bättre samarbete med tredje land, kamp mot smugglingsnätverken, fler legala vägar in i EU och akutstöd för mottagning för de länder som har stort tryck. Kommissionen kämpar dagligen med UNHCR för att förmå medlemsländerna att ta emot kvotflyktingar för vidarebosättning i EU. Allt för få medlemländer gör det idag, men vi ser en liten förändring och mer öppning. Kanske ett trendbrott? Att ta emot kvotflyktingar direkt från Syrien är ett sätt att hjälpa de mest utsatta och se till att de får en säker och trygg väg till Europa.

Slutligen har vi under året sett en ökning av stödet för främlingsfientliga partier runt om i Europa. Det är en utveckling som starkt bekymrar mig.

Vid kistorna på Lampedusa. Foto: EU-kommissionen

Vid kistorna på Lampedusa. Foto: EU-kommissionen

Idag har jag besökt Lampedusa tillsammans med Italiens premiärminister Letta, inrikesminister Alfano och kommissionens ordförande Barroso. Jag talade med Angelino Alfano redan i torsdags morse efter den fasansfulla tragedin och han bad mig då att komma dit. Lampedusa är en mycket liten ö som ligger närmare Tunisien än Sicilien. Där bor 6000 människor på 20 kvadratkilometer. Alltför ofta tvingas invånarna att se döda flyktingar bäras i land.

Detta är en obeskrivlig tragedi, med hundratals människor som drunknade precis utanför Europas kust. Människor som flytt diktatur och förtryck i Eritrea och Somalia. Att stå framför 280 kistor, varav några små barnkistor, var fasansfullt. På barnkistorna låg det nallebjörnar. Det är en obeskrivlig påminnelse om hur svårt det är att ta sig till Europa under reglerade, lagliga och trygga former.

Vi hade en lång diskussion om Lampedusa på rådsmötet igår. Alla medlemsländer uttryckte bestörtning och solidaritet. Kanske är detta vändpunkten för en annan migrationspolitik som är mer inriktad på samarbete och öppnare vägar in i EU? Det är svårt att säga, men från kommissionens sida har jag föreslagit flera åtgärder. Först behöver vi omorganisera Frontex olika insatser i Medelhavet till en enda stor operation från kust till kust – från Spanien till Cypern – inriktad på search and rescue, det vill säga att upptäcka båtar i tid så att fler liv kan räddas. Vidare behöver vi fortsätta samarbetet med länderna på andra sidan Medelhavet för att få dem att göra mer för att förhindra de skoningslösa nätverk som tjänar pengar på att smuggla människor i nöd.  Länder som Marocko och Tunisien  kan göra mer för att bygga upp ett eget asylmottagande i enlighet med internationella standarder.

Vi måste också öka de lagliga sätten att komma till Europa, genom bland annat mer vidarebosättning i samarbete med FN, från exempelvis Syrien. Alldeles för få EU länder tar idag emot kvotflyktingar. Alla 28 EU-länder borde göra en insats! Men anledningen till förra veckans katatrof är att det är så svårt att ta sig lagligt till EU, vi måste därför också allvarligt fundera över hur vi kan öka möjlightetns att ta sig tryggt till Europa för de som flyr. Humanitära visum skulle kunna vara en väg att gå här.

Vad gäller Italiens akuta behov så handlar det bland annat om att se till att mottagningscentret på Lampedusa och på andra ställen i Italien rustas upp rejält, så att människor kan få ett värdigt mottagande. Kommissionsordförande Barroso meddelade idag att EU-kommissionen kan bistå med upp till 30 miljoner euro för olika insatser i flyktingförläggningar, humanitär hjälp, integrationsinsatser med mera.

Under vårt korta men intensiva besök hann vi också med att träffa borgmästaren och personer på ön som jobbat med räddningsinsatser, samt frivilligaorganisationer och inte minst flyktingar från olika länder. Vi talade med en ung pojke från Eritrea som fanns ombord på båten som sjönk. Hans föräldrar satsade allt de hade på att han skulle få en framtid utanför Eritrea, i frihet.

Debatten i kammaren igår höll på i många timmar och fokuserade främst på situationen i Lampedusa och i Malta och om frågan om solidaritet. Också idag har jag varit på en mängd olika möten i politiska grupper och andra konstellationer och talat om flyktingfrågor.

Kriget i Libyen leder till stora flyktingströmmar, drygt 400 000 människor har lämnat landet. En förkrossande del av dessa är tunisiska och egyptiska gästarbetare, men också andra tredjelandsmedborgare från upp till 30 olika länder.  Egypten och inte minst Tunisien har gjort en heroisk insats i att ta hand om dessa människor. Mer än 100 000 har transporterats till sina hemländer bland annat med hjälp av EU och medlemsländerna. Men det finns en liten grupp personer kvar som inte kan återvända till sina hemländer. Jag har tidigare skrivit om dessa. Det är några tusen personer från Sudan, Somalia och Eritrea. Vi måste hjälpas åt för att ge dessa människor skydd i Europa.

Till Lampedusa fortsätter det att komma tunisier, senast i natt kom runt ettusen personer. Det är fortfarande enligt alla källor unga arbetslösa män, tunisiska medborgare. Ett fåtal personer har också kommit från Libyen till Italien och Malta och begärt asyl. Sammantaget handlar det – än så länge – om kanske 2000 personer som har sökt asyl i EU och som kan vara i behov av internationellt skydd.

Det talas mycket om att aktivera ”the temporary protection directive” och Europaparlamentet bad mig göra det nu.  Detta direktiv, som togs fram efter händelserna i Kosovo i slutet på 90-talet, har ännu inte använts. Det står i texten att det ska handla om ”massiv” tillströmmning av personer från tredje land som inte kan återvända till sina hemländer. De kan då få tillfälligt skydd i EU. Det innebär dels att en stor grupp människor tillfälligt kan få asyl och att det inte behöver göras individuella prövningar, dels att alla medlemsländer är tvungna att ta en del av ansvaret. För att aktivera detta krävs att kommissionen föreslår det och det måste antas med en kvalificerad majoritet av EU:s medlemsländer.

Vi ser ännu inga stora mängder flyktingar till Europa, även om en liten trångbodd ö som Malta är under stort tryck. Den tillfälliga skyddsmekanismen kan vara ett verktyg att ta till så småningom, men det är ännu för tidigt. På måndag träffas EU:s migrations- och inrikesministrar och då ska vi förstås diskutera kort- och långsiktigt samarbete med Nordafrika i migrationsfrågor samt situationen i medlemsländerna. Även frågan om solidaritet medlemsländerna emellan kommer att vara föremål för het debatt, skulle jag tro.

Sent i natt kom jag tillbaka från Tunisien. Hela torsdagen tillbringade jag med min kollega Stefan Füle (ansvarig för utvidgning och grannskapspolitik) i huvudstaden Tunis. Det bestående intrycket är hur stolta och glada alla tunisier är över att ha störtat en diktator på fredlig väg och visat vägen för demokratirörelser i hela regionen. De är nu i full fart med att förbereda inför valet den 24 juli och hittills är 50 partier registrerade. Interrimsregeringen är intensivt sysselsatt med att genomföra reformer som kan göra verklighet av målet att skapa ett nytt demokratiskt Tunisien, men också att skapa jobb och tillväxt. Interrimsregeringen består av äldre herrar, en del akademiker, en del ministrar från tiden före Ben Ali och en del exiltunisier som återvänt. Ingen minister får ställa upp i det kommande valet eller ha någon post i den nya regeringen så de jobbar nu helt inställda på att under en kort tid genomföra så mycket som möjligt. Vi träffade utrikesministern, finansministern, ministern för regional planering och inrikesministern. Vi talade om deras prioriteringar och hur den europeiska unionen kan stödja vad gäller demokartiska reformer, valgenomförandet, men också ekonomiskt stöd för regional utveckling, mikrokrediter, infrastruktur, etc. Det finns ett par hundra miljoner euro som kan användas redan i år till stöd samt lån, krediter etc.

Med inrikesministern talade jag om mobilitet och precis som i Egypten beslöt vi att starta en arbetsgrupp för att diskutera samarbete kring asylfrågor, migration, gränskontroll, arbetskraftsinvandring och visumlättnader. Vi talade förstås också om de tunisier som kommer till Lampedusa och hur vi kan samarbeta för att de som inte får stanna i Italien kan återvända under ordnade former och möjligen få någon form av stöd med sig så att de inte kastas direkt tillbaka i arbetslösheten igen. Detta kan kanske inbakas i något större stödpaket efter vidare samtal mellan kommissionen, italienarna och tunisierna. Båtar börjar nu komma till såväl Lampedusa som Malta med flyktingar från Libyen och de ska naturligtvis behandlas som asylsökande och förhoppningsvis få en fristad i EU.

Det är utmärkt att Sverige nu sagt att man kan ta ett par hundra av flyktingarna från Libyen, några andra länder har också inkommit med erbjudande men fortfarande är det snålt.

På eftermiddagen träffade vi företrädare för civila samhället, internationella organisationer etc. När jag satt i Europaparlamentet engagerade jag mig en del i mänskliga rättigheter i Tunisien och då arbetade jag med de då förbjudna organisationerna för mänskliga rättigheter. Det var fantastiskt att återse en del av de personerna igen, som levde i exil i Frankrike, i ett fritt Tunisien där de inte behöver vara rädda mer. Vi träffade också företrädare för några av de olika politiska partier som nu förbereder sig för valet. En del av partierna har verkat underjordiskt i många år, men många nya bildas nu också. Det är verkligen en oerhört spännande utveckling.

Båtarna fortsätter att komma till Lampedusa, både med tunisiska migranter, men nu också flyktingar från Libyen, i huvudsak somalier och eritreaner som bott i Libyen länge och som nu är helt strandade. Igår kom också 500 flyktingar från Libyen till Malta. Jag har i princip daglig kontakt med italienarna för att se hur vi kan hjälpa till. Redan förra året fick Italien en ganska stor summa pengar från bl.a. Europeiska flyktingfonden och återvändandefonden. En stor del av de pengarna har ännu inte använts. Dessa kan nu användas för att hantera situationen på Lampedusa och vi har också ytterligare stöd om så skulle behövas. Den humanitära situationen på Lampedusa är förstås förfärlig och Italien behöver snabbare förflytta folk till andra center på fastlandet. Kommissionen vädjar också till andra medlemsländer att avlasta Malta och Italien och ta emot en del av de flyktingar som nu kommer. Gensvaret är ljummet, minst sagt.

En viktig fråga är de tunisier som inte är i behov av internationellt skydd. Italienarna kommer troligtvis att skicka tillbaka de flesta av dem till Tunisien så nu diskuterar vi med den tunisiska övergångsregeringen hur det ska gå till. Det är en av frågorna jag ska ta upp imorgon när jag åker till Tunisien. Först ska vi till flyktinglägret nära Djerba och sedan till Tunis och träffa ministrar, UNHCR, IOM, olika frivilligorganisationer och företrädare för politiska partier. Det ska bli intressant.

Flyktingfrågorna tar nu större delen av min tid men i eftermiddag ska jag också delta i en hearing om organiserad brottslighet som Europaparlamentet ordnar.

I helgen sjösattes operation Hermes, en EU-insats för att hjälpa de italienska myndigheterna med mottaggandet av tunisierna som kommit den senaste tiden till Lampedusa. Hjälpinsatsen kunde inledas bara fyra dagar efter att vi fick den formella frågan om hjälp från Italien. Hermes är en del av den hjälpinsats som EU nu bistår både Italien och Tunisien med och innebär att experter från gränskontrollmyndigheten Frontex ska hjälpa till med gränsbevakning samt med att intervjua de tunisiska flyktingarna. De har ett särskilt uppdrag att identifiera vilka som är i behov av internationellt skydd. Kort och gott, de är där för att rädda liv.

Idag på EU:s utrikesministermöte i Bryssel diskuteras såväl hjälpinsatser till Tunisien som den senaste utvecklingen i Libyen. Ashton fördömde igår å EU:s vägnar våldet i Libyen och krävde att det måste få ett omedelbart stopp och att dialog om reformer inledas. Det är bra med EU:s tydlighet även om Khadaffi inte är känd för att lyssna på det örat. De senaste veckornas händelser i Nordafrika och Mellanöstern visar också på att vi från EU:s håll behöver ha en mer långsiktig strategi för regionen.

De senaste siffrorna från Frontex visar att närmare 5 500 tunisier kommit till Italien och den lilla Medelhavsön Lampedusa de senaste dagarna. De flesta av dem är män, men det finns även ett hundratal barn bland migranterna. Italien har en lång tradition av att kunna hantera stora migrationsflöden, men samtidigt blir det ett extra stort tryck när en så stor grupp människor kommer på så kort tid och till en så liten ö som Lampedusa.

Nu har jag också mottagit en förfrågan om hjälp från Italiens inrikesminister och tillsammans med Frontex arbetar mina medarbetare och jag på att försöka tillgodose de önskemål som framförts. Det här är en viktig fråga för hela EU och det är viktigt att visa solidaritet med både Italien och Tunisien. Min kollega Cathy Ashton var i Tunis igår och diskuterade hur EU kan hjälpa Tunisien i de demokratiska och ekonomiska reformer landet står inför. På kommissionsmötet idag pratade vi mycket om situationen i Tunisien och Italien, och i eftermiddags höll jag ett anförande om detta vid en plenardiskussion i Europaparlamentet. Du kan läsa mitt tal här.

Det var också glädjande att se att den långdragna frågan om ett EU-patent nu röstats igenom i parlamentet. I en union baserad på fri rörlighet, och där vi behöver stärka vår konkurrenskraft och främja innovation och forskning är det positivt att ytterligare ett hinder för inre rörlighet mellan medlemsländerna ser ut att vara på väg att undanröjas.

Skriv in din epostadress för att prenumerera på den här bloggen och därmed få information om nya inlägg via epost.

Malmström på Twitter

Netikett

Kommentarskribenter måste hålla sig till anständig samtalston. Diskussionen ska ske med respekt för alla människors lika värde. Detta gäller även för länkar.
wordpress statistics
%d bloggare gillar detta: