You are currently browsing the monthly archive for augusti 2009.
Det är ett historiskt valresultat som har meddelats från Japan. Liberal Democratic Party (LDP), som har suttit vid makten sedan mitten av femtiotalet, ersätts av Democratic Party of Japan (DPJ). Skiften efter mycket långa maktinnehav brukar vara vitaliserande för demokratier.
För vårt ordförandeskapet innebär DPJ en mer ambitiös japansk samarbetspartner på klimatområdet. De har bland annat sagt att de vill införa större utsläppsminskningar och att de är beredda att införa koldioxidskatt i Japan. Premiärminister Hatayama har annonsera att han kommer att delta på G20-mötet i Pittsburg 24-25 september vilket är lovande.
Nu drar arbetet i gång på riktigt och de europeiska institutionerna återvänder från sommarledigheten. Europaparlamentet har utskottsvecka och i princip samtliga svenska ministrar kommer att vara i Bryssel under någon av dagarna för att träffa de repsektive utskotten. Det är kutym, så gör varje ordförandeskap i början och slutet på sexmånadersperioden, och i vissa fall mitt i också.
Jag ska träffa AFCO, det konstitutionella utskottet där jag själv satt i fem år. Det blir säkert diskussioner om Lissabonfördraget, hur vi förbereder inför det, folkomröstningen på Irland, utnämningen av den nya kommissionen mm. Det är ju ett svårt institutionellt pussel som ska läggas. Först och främst måste vi invänta folkomröstningen på Irland. Därutöver råder det fortfarande osäkerhet om huruvida den tjeckiske presidenten Vaclav Klaus tänker skriva på det beslut som båda de tjeckiska kamrarna har fattat. Om/när fördraget är ratificerat i alla länder måste vi snarast börja förbereda för en ny kommission, men också bestämma vem som skall bli hög respresentant och därmed chef för den nya utrikestjänsten samt utse en permanent ordförande för europeiska rådet. I den bästa av världar kan alla dessa poster utses på toppmötet i slutet på oktober.
Blir det nej på Irland måste vi omedelbart förbereda för en Nicekommission, dvs en kommisison med färre platser än antalet medlemsländer. Oavsett fördrag finns det en mängd frågor som Europaparlamentet är involverade i, inte minst ska varje kommissionärskandidat höras av parlamentet. Det blir säkert många frågor och synpunkter kring detta i morgon.
Först skall parlamentet naturligtvis godkänna José Manuel Barroso som ordförande för kommissionen. Det står preliminärt på agendan den 17 september men det är långt ifrån säkert…
Utöver utskottsledamöterna träffar jag också gruppledarna för kristdemokraterna, socialdemokraterna och liberalerna för att höra hur de ser på det institutionella läget.
Christian Engström (PP) har svarat på mitt inlägg i diskussion om Lissabonfördraget och hur EU bör fungera. Egentligen är det enda jag kan göra att välkomna Christian Engström till den federalistiska skaran.
Ett stärkt Europaparlament är något jag länge förespråkat. Att flytta beslut från slutna ministerrum till det det direktvalda parlamentet ökar öppenheten och möjligheten till ansvarsutkrävande.
Frågan blir därför hur vi tar oss dit. Jag är övertygad om att Lissabonfördraget är en bra bit på vägen mot ett öppnare, effektivare och mer demokratiskt Europa. Med det får Europaparlamentet mer inflytande över frågor som tidigare har avgjorts just i slutna rum. Det är inte många år sedan den franske presidenten Chirac och den tyske kanslern Schröder gjorde upp om jordbrukspolitiken på ett hotelrum och sedan presenterade slutsatserna som ett faktum för ministerrådet. Europaparlamentet hade ingenting alls att säga till om. Med Lissabonfördraget blir ett sådant agerande omöjligt.
Och .. åter igen: ett nej till Lissabonfördraget är ett ja till Nicefördraget, som är det nu gällande fördraget. Det är i alla avseenden sämre och inget att föredra för den som vill se ett öppnare och mer demokratiskt Europa.
Christian Engström motiverar sitt och Piratpartiets motstånd mot Lissabonfördraget med att
Jag vill stärka Europaparlamentet i förhållande till EU-kommissionen och ministerrådet. Absolut inte på den svenska riksdagens och de andra nationella parlamenten.
Men det Lissabonfördraget framförallt innebär är inte överflyttande av beslutandemakt från de nationella parlamenten. Tvärtom: främst stärker det Europaparlamentets roll i förhållande till ministerrådet.
För övrigt vill Engström i god federalistisk anda se till att makten ligger så nära medborgarna som möjligt. Detta är en bra och viktig ambition, och subsidiaritetsprincipen stärks med Lissabonfördraget, eftersom kommissionen måste motivera alla sina förslag just med utgångspunkt i denna princip. Jag hade gärna sett att konventet gjort en tydligare kompetenskatalog som tydliggör makten mellan medlemsstaterna och EU på ett klarare sätt än idag, men där gick det inte – i dagsläget – att komma längre.
Jag har idag träffat min nye brittiske kollega, EU-minister Glenys Kinnock. Vi har tidigare varit kollegor i Europaparlamentet. Vi talade lite om de stora svårigheter som väntar under hösten och hur vi bäst skulle kunna samarbeta.
Den brittiska regeringen delar vår oro för svårigheterna i klimatförhandlingarna. Det senaste FN-mötet i Bonn ledde inte arbetet framåt så långt som vi hade hoppats. Nu gäller det att de fortsatta diskussionerna i Bangkok i slutet av september tar steg framåt för att vi ska kunna nå en bra uppgörelse i Köpenhamn i december.
Vi diskuterade också behovet av att reformera EU:s budget. Den måste moderniseras, inte minst i krisens spår. En ny långtidsbudget ska antas från den 1 januari 2014. Men redan nu bör vi diskutera vilka principer det är som ska ligga till grund för långtidsbudgeten. Storbritannien delar vår syn att allt för stora delar av EU-budgeten idag förslösas på skadliga subventioner. EU:s medel bör istället användas till att möta dagens utmaningar som gemensam forskning, ökat student- och forskarutbyte, gemensam brottsbekämpning etc.
Jag konstaterar också att det inte bara den sittande regeringen i Storbritannien, utan även oppositionen, som är beredd att diskutera den brittiska rabatten under förutsättning att jordbruket reformeras.
I morgon och under helgen blir det internt partiarbete då folkpartiets partistyrelse träffas för att gå igenom de över 500 motionerna som kommit till vårt landsmöte i november.
Mitt lilla inlägg om EU och Lissabonfördraget igår har givit kommentarer. Kul! Som svar på inläggen skulle jag vilja vidhålla att Lissabonfördraget trots allt är det mest demokratiska fördrag som EU har haft hittills och att det, om det går igenom, gör samarbetet öppnare, effektivare och mer demokratiskt än idag. Det betyder inte att det inte kommer att finnas brister, men det är en bra utgångspunkt. Medborgarna och de nationella parlamenten får mer att säga till om och riksdagen kan tillsammans med andra nationella parlament stoppa förslag från kommissionen som de anser är för klåfingriga.
Europaparlamentets (EP) makt ökar, de blir medbeslutande i alla frågor där EU har beslutsmakt och det är bra för då ökar öppenheten och ansvarsutkrävandet. Bland annat får EP medbslutande över jordbruksbudgeten och det rättsliga samarbetet, områden där det behövs mer medborgerligt inflytande och kontroll än idag. Då ökar möjligheten att reformera EU:s jordbrukspolitik, en politik som kostar 42% av EU:s budget och som idag görs upp i slutna rum av ministrarna.
Europaparlamentet har sedan europasamarbetets början varit den institution som fått mer och mer inflytande. När väl makten givits dem kommer det inte gå att återkalla, så det är nu viktigt att ledamöterna använder sin utökade makt klokt och ansvarsfullt. Det tror jag att man kommer att göra.
Lissabonfördraget är ännu inte på plats. Det skall folkomröstas på Irland den 2 oktober och de tjeckiske och polske presidenterna har ännu inte skrivit under. Om Lissabonfördraget faller finns ingen plan B. Då är det Nicefördraget, dagens fördrag som gäller. Det är sämre i alla avseenden och kritikerna till Lissabon bör komma ihåg att det är Nice som är alternativet under överskådlig tid. Flera länder har sagt att då är det också slut med utvidgningen, en åsikt Sveriges regering naturligtvis inte delar men som tyvärr är tydlig i flera huvudstäder. Det finns ingen ork att efter 8 års institutionell debatt nu börja omförhandla ett nytt fördrag.
Ikväll deltar jag i ett spännande arrangemang på Kulturhuset i Stockholm – Livemat. Det är ett koncept framtaget av den danske kocken Rune Kalf-Hansen där han tillsammans med en gäst varvar matlagning med intressanta diskussioner.
Den är den svenska maten som står i fokus, med anledning av Sveriges ordförandeskap. Temat för kvällen är Östersjöstrategin och samarbetet i Östersjöregionen. Jag inviger det första tillfället då jag lagar mat tillsammans med Rune och Renata Chlumska, en av världens mest meriterade äventyrare som 1999 blev första svenska kvinna på toppen av Mount Everest.
Ordförandeskapet är en unik chans att visa upp den svenska matkulturen. På mötena runtom om i Sverige kommer det att serveras ekologisk och klimatsmart mat, ofta med regional prägel. Vid möten som hållits i Stockholm till exempel har gästerna kunnat smaka närproducerad mat, bland annat strömming från Östersjön.
En debatt mellan Christian Engström (PP), Karl Sigfrid (M), Staffan Danielsson (C) och Mikael Ståldal (FP) har startat kring hur EU bör se ut. Det är spännande med konstruktiv debatt – jag har länge kämpat för att vi ska diskutera just vad vi ska ha EU för, snarare än att tjata på om ja-eller-nej-till-EU.
Engström har i grunden två viktiga poänger, som jag förstår det: att Europaparlamentets roll bör stärkas och att EU måste bli öppnare. Jag håller helt med. Just därför är Engströms slutpoäng i sitt andra inlägg lite märklig:
Om Irland röstar nej till Lissabonfördraget i oktober finns det ingen som har något färdigt förslag till vad vi ska göra istället. Det är hög tid att vi börjar diskutera hur ett sådant borde se ut.
För det första innebär nämligen Lissabonfördraget just ett starkare parlament och ett öppnare Europa. Europaparlamentet blir delaktigt på fler av EU:s områden än vad idag är fallet, samtidigt som offentlighetsprincipen inom EU utvidgas och ministerrådets lagstiftningsarbete öppnas upp för insyn.
För det andra är Lissabonfördraget en produkt av just det Engström beskriver: att Europa samlades i ett konvent för att förutsättningslöst diskutera hur EU bör se ut.
Karl Sigfrids invändning mot Engströms inlägg handlar om det nationella inflytandet. Här vill jag bara inflika att Lissabonfördraget ger de nationella parlamenten möjlighet att pröva om ett förslag till EU-lagstiftning strider mot subsidiaritetsprincipen. Därigenom skapas en mekanism för att undvika att EU-kommissionen blir allt för klåfingrigt.
Lissabonfördraget har sina brister, men det ger ett öppnare och mer demokratiskt Europa. Att fälla det vore därför inte alls konstruktivt. För vem har sagt att vi inte kan diskutera hur EU bör se ut även med ett eventuellt Lissabonfördrag på plats? Tvärtom, EU och omvärlden förändras ständigt och det är bara genom en ständig debatt om hur problemen skall lösas, och hur institutionerna bör fungera, som EU kan bli en fråga som engagerar människor.
Jag deltar mer än gärna i ett sådant samtal.
Omfattande skogsbränder rasar sedan några dagar i Grekland. Tusentals människor har blivit hemlösa i takt med att bränderna kommit allt närmare Aten. Grekland fhar ått assistans av flygplan från Frankrike, Italien och Cypern i kampen mot bränderna.
Även om varje land själv har ett huvudansvar för att hantera kriser är det avgörande att EU-länderna hjälper varandra när naturkatastrofer eller andra allvarliga händelser inträffar. Att skydda medborgarna genom att förebygga kriser och samordning i krislägen är, och bör vara, en av EU:s viktigaste uppgifter.
Om Unionen ska bli en krishanterare att räkna med så behöver systemet dock göras effektivare och mer förutsägbart.
Möjligheten att dela lägesbilder, en förstärkning av kommissionens katastrofcentrum, närmare konsulärt samarbete och bättre samordning mellan kommissionen och medlemsländerna är några saker vi behöver titta närmare på. Lissabonfördragets solidaritetsklausul, som slår fast att medlemsländerna är skyldiga att hjälpa varandra vid kriser, kommer att vara en väsentlig hjälp i det arbetet.
I år är det premiär för det europeiska litteraturpriset som delas ut på initiativ av europeiska förläggare och bokhandlare, med ekonomiskt stöd från EU. Syftet är att sprida kunskap om den moderna europeiska litteraturen och sprida den utanför det egna språkområdet. I år deltar 12 länder, bl.a Sverige, och varje land har en jury för att utse sin vinnare. Själva priser delas sedan ut på EU-kommissionens kulturforum den 28 september i Brysssel. Ambassadör för hela tävlingen, och för den europeiska litteraturen, är Henning Mankell som är en av de författare som säljer mest böcker i hela världen. (Se www.euprizeliterature.eu)
I Sverige har den svenska juryn valt Helena Henschens bok I Skuggan av ett brott som vinnare. Det är ett utmärkt val, en spännande berättelse om en dramatisk händelse som skakade Sverige i början på 30-talet. Jag har fått äran att invigningstala på ceremonin i kväll på Kulturhuset.
Under ordförandeskapet har vi inte bara möjlighet att leda EUs arbete och föra viktiga politiska processer framåt, det är också ett tillfälle för oss att visa upp svensk kultur. Det försöker vi göra genom ett aktivt kulturprogram, i Sverige och i anslutning till våra möten här, men också runt om i Europa och på andra ställen ordnas konserter med svenska artister, filmfestivaler, konstutställningar och andra aktiviteter. Kulturprogrammet finns på ordförandeskapets hemsida www.se2009.eu
Svensk litteratur går just nu väldigt bra runt om i världen. Henning Mankell säljer som sagt bra och jag tror samtliga av mina ministerkollegor från de andra medlemsländerna har närmat sig mig för att tala om Stieg Larssons Milleniumtriologi som säljer som smör i solen i Frankrike, Spanien, Tyskland mm. Astrid Lindgren, Kerstin Ekman och Torgny Lindgren finns också i de flesta europeiska bokaffärer men det är viktigt att även mer modern svensk litteratur får spridning. I Skuggan av ett brott är en sådan bok.
Man kan diskutera hur mycket kulturpolitik EU ska syssla med. Själv tycker jag inte att EU ska ha en kulturpolitik i sig, men det är bra att finns medel för kuluturskapare att mötas och att det finns stöd för att sprida kunskap om medlemsländernas kultur, te x genom översättning av litteratur. Kultur spelar ju en viktig roll för förståelsen, kunskapen, toleransen och nyfikenheten på andra länder. Robert Schuman lär ha sagt på sin ålders höst att om han skulle börja om med det europeiska projektet skulle han ha börjat med kulturen.
Idag firas den internationella dagen för att hedra offren för kommunismen och nationalsocialisnmen och för att fira Europa återförening. Det är Europaparlamnetet och Europarådets parlamentariska församling som tagit initiativ till denna minnesdag. Det är ett utmärkt initiativ och passar bra att högtidlighålla just idag, precis 70 år efter Molotov-Ribbentorppakten som ledde till andra världskriget och förintelsens fasor.
Vi högtidlighåller också att det är 20 år sedan Berlinmuren revs av frihetsrusiga människor och att det europeiska enandet inleddes. Det är fantastiskt att forma kommunistiska diktaurer nu är EU-medlemmar. Att Tjeckien ledde EU i våras och att Europaparlamentet har en polsk talman är i sanning ett bevis på att Schumans idéer och segrat över Stalins. Nu ska vi göra vårt yttersta för att Vitryssland, Europas sista diktatur, ska välja den demokratiska vägen och bli medlem i EU en dag.
Jag har fått den stora äran att invigningstala vid ceremonin vid Norrmalmstorg, det torg där många av oss stod i början på 90-talet till stöd för de baltiska ländernas frihet och självständighet. Det är svårt att inte tänka på Sten Anderssons ord till Bengt Westerberg när han talade om Baltikums frihet – ”Westerberg har en felprogrammerad hjärna” sa den dåvarande socialdemokratiske utrikesministern. Sällan har en socialdemokrat haft mera fel, tack och lov.
Även idag dignar människor under förtryck runt om i världen och det är för deras skull, deras kamp för frihet och mänsklig värdighet som vi också träffas idag.
På mitt skrivbord ligger en skrivelse där Leif Pagrotsky (s) anmäler regeringen – och därmed undertecknad – till konstitutionsutskottet.
Den här gången handlade det om en miss i Regeringskansliets interna rutiner, som lett till att man inte i tid meddelade riksdagens EU-nämnd om en av de 96 ”A-punkter” som skulle tas upp för beslut på EU:s allmänna råd i Bryssel i slutet av juli. Så fort misstaget uppdagades så sköt regeringen upp beslutet på rådsmötet så att EU-nämnden skulle få möjlighet att ta ställning.
Just den här punkten handlade om att ge EU:s ordförandeskap i uppdrag att förhandla med USA om informationsutbyte kring finansiella transaktioner (SWIFT), i syfte att bekämpa terrorism. Jag är den förste att beklaga den här missen, och vi ska nu gå igenom rutinerna så att det inte händer igen.
Däremot verkar kommunikationen i Pagrotskys eget parti vara närmast obefintlig. Vad som inte nämns i KU-anmälan är nämligen att regeringskansliet erbjudit Justitieutskottet muntlig information om SWIFT-frågan redan flera veckor tidigare. Men utskottet, där Thomas Bodström är ordförande, tackade nej. (även om Bodström uppenbarligen glömt det hela och säger till TT han överväger att KU-anmäla oss igen för lögn).
Dessutom har sakfrågan – tvärtemot vad Leif Pagrotsky skriver i sin anmälan – vid ett flertal tillfällen varit uppe i såväl Justitieutskottet som EU-nämnden (se nedan). Med detta i åtanke så faller Pagrotskys påståenden om att riksdagens inflytande ”förvandlats till en ren chimär” ganska platt.
KU:s granskning är en helt central del i riksdagens kontroll av regeringens arbete och därmed i vårt demokratiska statsskick. Däremot kan det ibland gå inflation i KU-anmälningar, eftersom de fungerar som ett lätt sätt att få uppmärksamhet för oppositionen, inte minst under sommarveckorna då det råder lite nyhetstorka. Pagrotskys anmälan kan nog sägas vara ett exempel på det.
EU-nämnden, samråd 20 februari 2009
EU-nämnden, samråd 3 april 2009
Det är fortfarande lite av sommarlov ”ute i Europa” – de europeiska institutionerna har mer eller mindre semester. Europaparlamentarikerna laddar för sina första möten i slutet på augusti, och då kommer även de andra institutionerna igång på allvar igen. I början på september skall nästan hela regeringen till Bryssel för att tala om ordförandeskapet inför sina respektive utskott. Själv träffar jag det konstitutionella utskottet, AFCO på morgonen den 1 september.
I Sverige är dock semestern slut och regeringen är främst sysselsatt med att arbeta fram nästa års budget. Om en stund åker vi som brukligt till Hapsund för att ha överläggningar. Ikväll blir det traditionell kräftskiva.
Idag går befolkningen i Afghanistan till valurnorna för att rösta fram landets nya president och provinsförsamlingar. Det är första gången sedan 70-talet som afghanerna själva fullt ut ansvarar för valen, som hålls under mycket svåra omständigheter.
Trots det har vi sett en imponerande valkampanj som präglats av en vital och professionell debatt, med stor täckning av afghanska medier. Förhoppningsvis kan det bidra till att en stor del av befolkningen verkligen använder sin rösträtt innan vallokalerna stänger ikväll. Det finns dock en betydande risk för att valdeltagandet blir lågt i vissa områden, eftersom talibanerna gör allt för att hota och trakassera den som väljer att gå och rösta.
Vikten av ett trovärdigt valresultat som kan accepteras av den afghanska befolkningen kan inte nog understrykas. Det är bara ett demokratiskt val, där både män och kvinnor fritt kan läggas sin röst, och där valfusket verkligen hålls till ett minimum, som kan bereda väg för ett demokratiskt, stabilt och säkert Afghanistan.
Våra svenska trupper i Afghanistan gör ett fantastiskt arbete för att skapa säkerhet och trygghet för människorna i det sedan årtionden krigsdrabbade landet. Självklart innebär det arbetet också stora risker för den egna säkerheten.
Men samtidigt som svenska män och kvinnor gör allt för att hjälpa den afghanska befolkningen att bygga sin demokrati så kräver vänstern och miljöpartiet här hemma att de ska åka hem. Men har inte afghanerna samma rätt till demokrati som vi? Om den nationella trångsyntheten är vad socialdemokraternas kompisar i den röd-gröna alliansen menar med solidaritet, så har vi all anledning att vara oroliga.
Tillbaka igen efter ett par veckors semester. Det har varit lugnt, men naturligtvis var det svårt att helt koppla av EU-politiken och det ansvar vi känner som ordförande. Det underlättade förstås att en del av ledigheten spenderades ute i den vackra österbottniska skärgården utan vare sig tidningar, tv eller övrig civilisation.
Hittills – men det återstår tio dagar – har vi undgått den traditionella augustikrisen som tidigare ordförandeskap har fått hantera (Libanonkriget, Georgienkrisen mm). Det betyder naturligtvis inte att det är lugnt och stilla i världen. I såväl Irak som i Afghanistan har det varit blodigt de senaste dagarna och oron är fortfarande stor i Iran.
I morgon inleds formellt valet i Afghanistan.
En positiv nyhet är att partierna i Tyskland nu har en överenskommelse om hur de ska lösa de invändningar som den tyska författningsdomstolen hade i samband med granskningen av Lissabonfördraget. Nu involveras båda kamrarna i Tyskland – Bundestag och Bundesrat – på ett mer kontinuerligt och formellt sätt i regeringens EU-politik inför rådsmötena. Det tror jag är bra. Erfarenheterna från Sverige och EU-nämnden visar att det är positivt att parlamentet informeras och engageras i EU-politiken.
Ändringarna skall röstas den 18 september, i god tid innan den irländska folkomröstningen den 2 oktober. Sedan återstår underskrifter av de tjeckiske och polske presidenterna, men jag hoppas naturligtvis att vi skall ha ett nytt fördrag på plats innan årets slut.
Cecilia Malmström 
Senaste kommentarer