You are currently browsing the tag archive for the ‘folkomröstning’ tag.
För första gången på mycket länge säger en majoritet av svenskarna ja till att införa euron. Det visar SCB:s senaste undersökning om EU- och eurosympatier som presenteras idag. 43,8 procent säger ja, medan 42 procent säger nej.
Jag tror att det blir allt tydligare för människor hur viktigt det är med en stark och stabil valuta. Euron har visat sig stå pall under krisen, och det är också under en sådan kris vi verkligen hade haft nytta av den gemensamma valutan. Nu när arbetslösheten ökar här i Sverige så kommer vårt utanförskap att sättas på prov.
Folkpartiet har redan föreslagit en ny folkomröstning om euron, och att den ska hållas redan nästa år. Vi står fast vid det kravet!
Lika glädjande är det att stödet för det svenska EU-medlemskapet fortsätter att öka, medan motståndarna blir allt färre. 56,5 procent stödjer att Sverige är EU-medlem och bara 18 procent är emot.
Ett lyckat ordförandeskap – och dessutom en valrörelse inför EP-valet – har säkert bidragit till den här ökningen. Sverige är idag ett av EU:s verkliga kärnländer, och jag tror att det påverkar människors syn på Unionen i positiv riktning.
Nu när ordförandeskapet går mot sitt slut är det dessutom viktigt att EU-frågorna fortsätter att spela en central roll i den politiska debatten. Det är så vi kan skapa engagemang för Europa även i fortsättningen.
Börjar dagen med radion som berättar om den beklämmande nyheten från Schweiz: ett ja till minaretsförbud i landets folkomröstning. Sorgligt. Att gratulationstelegram från samtliga främlingsfientliga partier i Europa väller in till Schweiz gör inte saken bättre. Att automatiskt koppla ihop minareter med militant islamism är okunnigt och farligt.
Som flera personer påpekat visar folkomröstningens resultat också hur viktigt det är med skydd av minoriteters rättigheter. Även majoritetsbeslut kan tyvärr vara intoleranta och farliga.
Idag är det precis femton år sedan svenska folket röstade ja till svenskt medlemskap i Europeiska unionen. Vi som trodde på Europatanken och att Sverige skulle ha en plats i unionen lyckades till slut övertyga en majoritet – om än knapp – om att stoppa ja-sedeln i valkuvertet. Jag minns väl glädjeyran på valnatten den 13 november 1994, när ja-segern stod klar.
Folkomröstningen följde på en lång och inte sällan aggressiv kampanj, kantad av enorma överdrifter om hur EU-medlemskapet skulle drabba Sverige. Vi skulle invaderas av hormonbehandlat kött, allemansrätten skulle försvinna, tyskarna skulle köpa varenda röd stuga i hela landet och demokratin skulle förpassas till museum. Blev det så?
Nej, självklart inte. Men sant är att EU-medlemskapet har förändrat mycket av det svenska samhällslivet i positiv riktning. Idag har vi en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik och vi är del av en gemensam marknad med nästan en halv miljard konsumenter. Vi har en tuff gemensam miljölagstiftning och vi har snart en gemensam asyl- och migrationspolitik på plats. EU har blivit en integrerad del av den svenska demokratin.
Vårt land har blivit mindre av en avskild plats i Norden, och mer av en europeisk partner som är med och löser problem tillsammans med andra. Och det här halvåret leder vårt land EU för andra gången.
Idag ingår Sverige i EU:s kärna, men vägen dit har varit lång. EU-motståndet och kluvenheten kring Sveriges plats i Europa dröjde sig kvar under lång tid och präglade hela det socialdemokratiska maktinnehavet. Alliansregeringen bröt den trenden genom att stolt synliggöra EU-medlemskapets fördelar, berätta vad regeringen sysslar med i Bryssel och föra en dialog kring EU-frågorna.
Resultatet? Ja, sedan flera år har EU-medlemskapet stöd av en majoritet av svenskarna och det stödet fortsätter att öka.
Nästa år är det val. Jag vågar knappt tänka på hur Sveriges ställning i EU riskerar att förändras om det skulle bli en rödgrön valseger, där Lars Ohly riskerar att få ansvar för EU-frågorna.
Femton år har gått, men fortfarande står Sverige utanför den allra tydligaste delen av samarbetet, den gemensamma valutan. Det är först när euron finns i varje svensk plånbok som den svenska EU-integrationen är fullbordad. Därför är det dags för en ny folkomröstning om euron så snart det bara är möjligt!
Anders Olshov vid Öresundsinsitutet skriver idag på DN Debatt att Sverige bör gå över till en stabil europeisk penningpolitik. Han avslutar med:
Vidare bör Sverige tillsammans med Danmark folkomrösta om båda länderna tillsammans skall införa euron någon gång i framtiden. Skälet för att en gemensam folkomröstning bör hållas är enligt min mening att vinsterna av ett medlemskap ökar om grannländerna ansluter sig. Förslagsvis skulle en folkomröstning kunna hållas 2011 om en anslutning 2020 så att samhällsaktörerna ges god tid på sig att förbereda valutabytet.
I den första delen av slutsatsen kan jag inte annat än hålla med. Jag har tidigare fört fram att Sverige och Danmark kan göra gemensam sak och folkomrösta om euron så snart som möjligt. Euron har under finanskrisen visat på en imponerande stabilitet jämfört med kronan. Man kan bara spekulera i hur krisen hade utvecklat sig om sexton EU-länder istället försökt skydda sin egen valuta och till varje pris fört en egen ekonomisk politik.
Men euron är inte bara till nytta i kristider. En undersökning av professor Harry Flam och Kommerskollegiums chefsekonom Håkan Nordström har visat att Sverige kan ha förlorat kring 100 miljarder årligen i utebliven export jämfört med om vi hade infört euron.
Däremot verkar 2020 väl försiktigt. Inte ska vi behöva nio år på oss för att byta valuta? Andra länder har klarat det på betydligt kortare tid. Varje år vi väntar innebär ett år till i väntrummet när EU:s finansministrar fattar viktiga beslut som påverkar vår ekonomi och välfärd. Då ska vi hellre vara med och påverka Sveriges och EU:s utveckling.
Har haft en mycket intressant dag i Nikosia och där träffat representanter för Cyperns regering och parlament och dessutom den turkcypriotiska ledaren för att få en så bred uppfattning om konflikten kring öns delning som möjligt. Det är helt klart att frågan om Cyperns framtid är det som fullkomligt dominerar den politiska debatten på ön, även om jag faktiskt hade en intressant och givande diskussion om migrationsfrågor med inrikesministern. På lunchen med utrikesminister Kyprianou talade vi mest om öns delning, men också en del om klimat och Lissabonfördraget.
Intensiva samtal pågår sedan hösten 2008 mellan president Christofias och den turkcypriotiska ledaren Talat. FN finns med som ”facilitator” i förhandlingarna och jag träffade också en representant från FN för att få hans bild. Alla tre uppger att samtalen rör sig framåt, om än långsamt, men att det fortfarande finns stora svårigheter t.ex när det gäller öns framtida styrelseskick och frågan om egendom. 
Att öns ska enas i en federation är slutmålet och klockan tickar eftersom det är val på den norra sidan i vår, och mycket talar för att Talat då ersätts med en mindre lösningsorienterad person. Den preliminära tidsplanen är att nå en överenskommelse kring årsskiftet för att sedan underställas båda befolkningsgrupper i folkomröstningar.
Jag var förstås på Cypern för att lyssna men framför allt för att för det svenska ordförandeskapets räkning visa vårt stöd samt uppmana parterna att fortsätta och slutföra förhandlingarna. Förhandlingarna är svåra, sköra och det finns inga garantier att man lyckas. Men ett misslyckande nu innebär ett status quo för en mycket lång tid framöver.
Det är naturligtvis synd och skam att ett EU-land ska vara delat på detta sätt. Jag träffade två kvinnor som för organisationens PRIO:s räkning skrivit två rapporter om de ekonomiska vinsterna med en lösning. Det var dramatiska saker de kommit fram till. Naturligtvis skulle ett enande av ön innebära ökad säkerhet, avspänning och en normalisering av livet för alla cyprioter, men de ekonomiska vinsterna i form av jobb, tillväxt, ökad handel, investeringar, turism mm är betydande. Jag hoppas att denna typ av fakta och debattinlägg kommer att finnas med i en eventuell framtida folkomröstning som kommer att kräva stora portioner av mod och ledarskap från båda sidor.
Allt pekar nu på ett tydligt ja till Lissabonfördraget i gårdagens folkomröstning på Irland. Det officiella resultatet är ännu inte presenterat, men preliminära resultat visar på ca 60 % procent till jasidan.De exakta resultaten kommer senare i eftermiddag. Alla siffror pekar också på ett betydligt högre valdeltagande än förra gången. Jag talade precis med min irländske kollega Dick Roche som var trött men glad efter en bra kampanj.
Att det irländska folket nu har godkänt Lissabonfördraget är mycket positivt för hela EU. Gårdagens tydliga jaseger innebär att EU kan bli mer snabbfotat än idag, samtidigt som samarbetet blir mer öppet och demokratiskt. Ska Unionen bidra till att lösa klimatfrågan, skapa förutsättningar för nya jobb, bekämpa den organiserade brottsligheten och att bli bättre aktör i utrikespolitiken så måste de här nya spelreglerna på plats.
För att Lissabonfördraget ska kunna träda ikraft återstår ett par saker: författningsdomstolen i Tjeckien ska ge grönt ljus. Vi vet idag inte hur lång tid den processen tar. Dessutom krävs att presidenterna i Tjeckien och Polen skriver under. Den polske presidenten har lovat att skriva på om irländarna röstar ja. Vi får hoppas att det sker i veckan som kommer. Jag åker till Prag i veckan för att försöka få klarhet i processen och tidsplanen som kan förväntas.
Förhoppningsvis faller de här pusselbitarna på plats under de närmaste veckorna, så att fördraget kan träda ikraft innan årsskiftet. Fram till dess kommer Sverige som EU-ordförande att leda arbetet med att få olika beslut på plats för att de nya reglerna ska fungera i praktiken. Vår närmaste uppgift är att tillsammans med José Manuel Barroso få en ny kommission på plats. De närmaste dagarna lär utvisa om det blir en Nicekommission eller en Lissabonkommission.
Idag röstar irländarna om Lissabonfördraget. Det blir spännande. Valdebatten har förts av ett stort engagemang från såväl politiker som det civila samhället på ett Irland mycket hårt drabbat av den ekonomiska krisen. Som alltid i folkomröstningar har det förekommit överdrifter på båda sidor, men det känns på det hela som en bra kampanj. Jag hoppas på ett högt valdeltagande och på ett ja.
Lissabonfördraget är verkligen viktigt för EU. Det gör unionen mer demokratisk, effektiv och beslutsfähig. Medborgarna sätts i centrum på ett annat sätt idag genom stadgan för grundläggande rättigheter. Europaparlamentet blir medbeslutande i viktiga frågor som rör migrations-, asyl och rättsligt samarbete. Här införs också majoritetsbeslut så att inte den som vill minst bestämmer takten. De nationella parlamenten kommer in tidigare i processen och öppenheten och insynen ökar.
Två viktiga poster tillsätts – en Hög Represenentant, som ska fungera som en slags utrikesminister och öka samordningen av EU-ländernas utrikespolitik. För detta byggs också upp en europeisk utrikestjänst. En permanent ordförande ska leda och koordinera Europeiska rådets verksamhet under 2,5 år. Det ökar kontinuiteten i EU:s arbete.
Sammantaget så är Lissabonfördarget ett mer modernt och demokratisk fördrag för ett EU med 27 länder och fler på kö att bli medlemmar. Imorgon vid lunch publiceras valresultatet från Irland. Jag håller tummarna.
Läs min artikel i dagens Sydsvenskan om folkomröstningen.
Från Danmark rapporteras nu att de som vill införa euron är fler än de som vill behålla den danska kronan. Danske Bank har gjort undersökningen, som visar att sammanlagt 48,9 % av danskarna lutar åt ja, mot motsvarande 47,6 % för nej-sidan. Inte minst den finansiella oron ska ha övertygat danskarna om fördelarna med euron.
Själv har jag tidigare konstaterat att euroländernas gemensamma ansträngningar varit av stor betydelse i den rådande ekonomiska krisen, och att euron visat på en imponerande stabilitet jämfört med kronan. Det är roligt att danskarna är positiva till euron, och en dansk folkomröstning kan snart bli aktuell igen.
Men vi i Sverige måste också börja diskutera frågan. I ett scenario där en övergång till euron blir aktuell i såväl Danmark som på Island måste vi återigen ställa oss frågan om Sverige ska stå utanför. För mig är det självklart att vi ska vara med och ha inflytande när viktiga beslut som påverkar vår ekonomi, välfärd och arbetsmarknad fattas. Sverige och den svenska kronan riskerar att bli en jolle förtöjd vid en atlantångare: hängandes och slängandes bakom utan möjlighet att vara med och styra.
Även i Sverige är skillnaden mellan ja- och nej-sidan för liten för att vara statistiskt säkerställd. Många svenskar inser fördelarna med att ingå i euro-samarbetet. Många har känt av den svenska svaga kronan när de semestrat i Europa i sommar. Nu är det dags för oss politiker att våga lyfta frågan. Euron kommer säkert att bli en viktig valfråga 2010.
Jag noterar att OECD rekommenderar Island att införa euron så snart som möjligt. Som DN skriver:
En självständig penningpolitik är enligt OECD:s ekonomer inte ett användbart verktyg för att stabilisera ekonomin i en liten öppen ekonomi som Islands. Euron skulle både stabilisera och ge trovärdighet åt landets ekonomiska politik.
Många av de förutsättningar Island har som liten och och öppen ekonomi gäller även Sverige. Många av de fördelar Island skulle ha av euron skulle även Sverige ha. Jag har tidigare fört fram idén att Sverige och Danmark borde ordna folkomröstning samtidigt. Men då är det hög tid att vi börjar diskutera euron igen – annars riskerar vi båda att bli akterseglade av islänningarna.
Inledde fredagen på EU-nämnden för diskussioner inför måndagens allmännarådsmöte i Luxemburg. Det finns naturligtvis en stor frustration hos ledamöterna i nämnden över att de inte får klara och tydliga besked om vad vi förväntas komma överens om på måndag och senare på toppmötet, men frustrationen är lika stor hos mig. Vi vet inte hur långt vi kommer i finansieringsdiskussionen inför klimattoppmötet, den frågan är oerhört känslig inte minst i Polen och framstegen är ännu så länge inte så konkreta som vi skulle vilja. Likaså är det några länder, framför allt Storbritannien, som har svårigheter när det gäller besluten om finansiell övervakning och etablerandet av ett slags riskanalysråd för finansmarknaden. Slutligen har vi inte fått besked ännu från Dublin om slutformuleringen av de juridiska garantier som irländarna behöver för att kunna utlysa en ny folkomröstning. Garantierna måste vara formulerade på så sätt att de känner sig trygga men att de inte innebär några ändringar av fördraget för oss andra. Alla dessa frågor spiller över på vårt ordförandeskap så vi är förstås angelägna om att vi hinner så långt som möjligt nu.
Spännande diskussion väntas alltså på Gaerc imorgon i Luxemburg dit jag reser tidigt. Då skall jag också träffa min nya brittiska kollega Glenys Kinnock. Jag tror att hon blir den den 4:e brittiska EU-ministern sedan jag tillträdde. Glenys och jag känner varandra sedan Europaparlamentet där hon varit ledamot i många år. Hon är gift med f.d kommissionären och labourledaren Neil Kinnock. Dessutom är hon svärmor till min f.d kollega och vän Helle Thorning Schmidt, som just nu är partiledare för socialdemokraterna i Danmark. EU-världen är liten.
Är i ett soligt Bryssel där vi precis haft möte med mina ministerkollegor i allmänna rådet inför toppmötet i juni. Det var den nye tjeckiske utrikesministern som ledde mötet och det blev en ganska kort diskussion om slutsatserna.
Mycket är ännu oklart eftersom det ska hållas en del möten innan som ska presentera input till slutsatserna, tex finansministrarnas möte den 9 juni som ska diskutera finansieringsfrågor inför klimatförhandlingarna. Den irländske EU-ministern Dick Roche meddelade att Irland är på väg att landa i hur de ska ha det med sina legala garantier som de behöver inför en ny folkomröstning. Alla medlemsländer kommer så småningom konsulteras så att det inte blir några överraskningar.
Var precis på väg till ett möte med komissionär Neelie Kroes, men kommissionen brinner och hela byggnaden är avspärrad. Oklart var eldsvådan uppstått och hur. Det har dock löst sig med mötet, Neelie Kroes hade vänligheten att gå över gatan och ha mötet hos oss i det svenska delegationsrummet i rådsbyggnaden.
Jan Björklunds förslag om att hålla en ny folkomröstning om euron inom ett år har väckt reaktioner lite här och var i bloggosfären. Vissa välkomnar vårt förslag, någon tror att det handlar om taktik, en bloggare kallar Björklund ”hyperreaktionär”, medan ett par kritiserar oss för att brist på respekt för resultatet av folkomröstningen för fem år sedan. Här är några som har skrivit:
www.peterswedenmark.se
promemorian.blogspot.com
kentpersson.wordpress.com
iklartext.blogspot.com
mitt-i-steget.blogspot.com
www.alliansfrittsverige.nu
jimmyhenriksson.blogspot.com
folkpartietnorrkoping.blogspot.com
Men för oss handlar det inte om taktik. Fortfarande finns ju ett starkt motstånd mot euron – det är ju bara en enda undersökning som har visat på majoritet för! Nej, det handlar om att situationen idag är annorlunda än för sex år sedan. Det var euroländernas gemensamma ansträngningar som förhindrade att krisen blev akut i hela Europa, och under finanskrisen har euron dessutom visat på en imponerande stabilitet jämfört med kronan. Hur skulle krisen ha utvecklat sig om sexton EU-länder till varje pris försökt skydda sin egen valuta och fört sin egen ekonomiska politik?
Men det handlar också om inflytande. Fyra av de nya EU-länderna har redan infört euron, och fler står på tur. När den slovakiske finansministern sätter sig runt sammanträdesbordet tillsammans med Europas tungviktare och fattar beslut som påverkar vår välfärd och arbetsmarknad, så får Anders Borg sitta kvar i väntrummet. Är det rimligt att vi går miste om viktiga möjligheter att påverka vår egen utveckling. Jag tycker inte det. Ju snarare vi kan delta fullt ut, desto bättre.
Ny undersökning visar att stödet för euron i Sverige ökar. 47 procent uppger sig vara för att Sverige byter kronan mot euron, 45 procent är emot. Det är ett viktigt trendbrott. Den senaste tiden har Sverige blivit mycket fattigare när kronan har rasat mot euron. Det märker man som turist eller besökare utomlands, och det märker många företagare. Att euron också visat sig stå pall mot den finansiella oron är säkert ytterligare ett skäl som gör att allt fler svenskar är positiva.
Jag och folkpartiet har länge hävdat att det är dags med en rejäl debatt om euron igen. Läget är dramatiskt annorlunda gentemot 2003 när vi röstade. Nya länder har gått med och fler står på tur. När euroländerna möts får Sverige inte vara med, trots att vi påverkas av besluten. Jag ser fram emot en euro-diskussion i EP-valrörelsen redan nu i vår och sedan i valkampanjen sommaren 2010. Det är dags för en ny folkomröstning snarast.
Cecilia Malmström 
Senaste kommentarer