En debatt mellan Christian Engström (PP), Karl Sigfrid (M), Staffan Danielsson (C) och Mikael Ståldal (FP) har startat kring hur EU bör se ut. Det är spännande med konstruktiv debatt – jag har länge kämpat för att vi ska diskutera just vad vi ska ha EU för, snarare än att tjata på om ja-eller-nej-till-EU.

Engström har i grunden två viktiga poänger, som jag förstår det: att Europaparlamentets roll bör stärkas och att EU måste bli öppnare. Jag håller helt med. Just därför är Engströms slutpoäng i sitt andra inlägg lite märklig:

Om Irland röstar nej till Lissabonfördraget i oktober finns det ingen som har något färdigt förslag till vad vi ska göra istället. Det är hög tid att vi börjar diskutera hur ett sådant borde se ut.

För det första innebär nämligen Lissabonfördraget just ett starkare parlament och ett öppnare Europa. Europaparlamentet blir delaktigt på fler av EU:s områden än vad idag är fallet, samtidigt som offentlighetsprincipen inom EU utvidgas och ministerrådets lagstiftningsarbete öppnas upp för insyn.

För det andra är Lissabonfördraget en produkt av just det Engström beskriver: att Europa samlades i ett konvent för att förutsättningslöst diskutera hur EU bör se ut.

Karl Sigfrids invändning mot Engströms inlägg handlar om det nationella inflytandet. Här vill jag bara inflika att Lissabonfördraget ger de nationella parlamenten möjlighet att pröva om ett förslag till EU-lagstiftning strider mot subsidiaritetsprincipen. Därigenom skapas en mekanism för att undvika att EU-kommissionen blir allt för klåfingrigt.

Lissabonfördraget har sina brister, men det ger ett öppnare och mer demokratiskt Europa. Att fälla det vore därför inte alls konstruktivt. För vem har sagt att vi inte kan diskutera hur EU bör se ut även med ett eventuellt Lissabonfördrag på plats? Tvärtom, EU och omvärlden förändras ständigt och det är bara genom en ständig debatt om hur problemen skall lösas, och hur institutionerna bör fungera, som EU kan bli en fråga som engagerar människor.

Jag deltar mer än gärna i ett sådant samtal.