I den tjeckiska regeringskrisens fotspår kan det vara viktigt att påpeka att en viktig faktor bakom ett lyckat ordförandeskap är att regeringen har stöd från den politiska oppositionen på hemmaplan. Det visar såväl forskning som erfarenhet från andra länder, och precis så var det under det svenska ordförandehalvåret 2001. Men är Mona Sahlin redo att ingå samma borgfred i höst?

När Sverige var EU-ordförande våren 2001 lade den borgerliga oppositionen ned stridsyxan under ett halvår och slöt upp kring ordförandeskapet. I både riksdagen och Europaparlamentet sparade vi medvetet på krutet. Det var ju självklart att ett framgångsrikt ordförandeskap för Sverige var viktigare än partipolitiken.

Dåvarande statsministern Göran Persson beskriver i sin bok ”Min väg, mina val” hur oppositionen slöt upp bakom ansträngningarna att göra ordförandeskapet så bra som det bara var möjligt, och slår fast att ”Under halvåret när Sverige hade ansvar för ordförandeskapet utmanades jag inte inrikespolitiskt en enda gång”.

Därför läste jag med häpnad Aftonbladets ledarsida igår, där Mats Engström kallar mig historielös och utmålar borgfreden 2001 som en myt, eftersom det fortfarande fanns politiska skiljelinjer. Och det är klart att det fanns. Ingen kräver att vi ska lägga lock på den inrikespolitiska debatten. Det enda vi hoppas är att oppositionen ska stötta ordförandeskapet i vårt arbete med att driva en rad centrala frågor som är viktiga för hela Europa.

Tyvärr verkar inte Mona Sahlin ha några planer på det. Regeringen har inte fått något löfte om borgfred under hösten. Istället för att stödja arbetet med att ro i hamn ett globalt klimatavtal hotar socialdemokraterna med att blåsa till strid om den svenska arbetsrätten på EU-nivå. Det riskerar att bli kontraproduktivt. För det första anser vi inte att den svenska arbetsrätten är hotad och dessutom är det svårt att förstå varför inte oppositionen vill att vi ska bli framgångarika med arbetet med klimatet, den ekonomiska krisen, Östersjöstrategin, utvidgningen mm.

Socialdemokraterna må vara smått desperata över att det går så dåligt i väljaropinionen, men jag hoppas ändå att Mona Sahlin till slut väljer att helhjärtat stötta ordförandeskapet under sex viktiga månader i höst. Det kommer både Sverige och oppositionen att tjäna på.