Det är frustrerande att inte ha en klar bild av vad som händer i Libyen. Det jag har lyckats ta del av från nyhetsrapporteringen är förfärligt. Jag såg Khaddafis tal igår och där visade han tydligt sitt rätta ansikte. Det är därför mycket glädjande att höra om reaktionerna från libyska diplomater och politiker som tydligt vågar ta ställning mot Libyens diktator.

Vi måste samtidigt förbereda oss på det värsta och på att kunna ta emot flyktingar från regionen. Vi tittar nu på möjligheten att från kommissionens sida föreslå att de människor som kan tänkas fly till EU tillfälligt ska kunna stanna om situationen ytterligare skulle förvärras.

Vi behöver som jag skrivit tidigare, se över våra långsiktiga insatser i regionen och särskilt förtydliga målsättningarna med vår grannskapspolitik. Jag menar att en viktig del i denna strategi ska vara att utveckla ett partnerskap för rörlighet med länderna kring Medelhavet, något som vi redan har idag med Cap Verde och Moldavien. Vi måste också öka handelsutbytet och dessa länders tillträde till våra marknader samt öppna upp för arbetskraftsinvandring och uppmuntra rörlighet för studenter och forskare.

Men det absolut viktigaste är att vi sätter större kraft bakom insatser för att främja en demokratisk utveckling där rättsstatens principer och mänskliga rättigheter står i fokus. Vi har inte gjort tillräckligt på dessa områden.