I Tyskland fortsätter diskussionerna om gårdagens dom från författningsdomstolen angående datalagringsdirektivet. Även i Sverige och i andra länder diskuteras frågan förstås. Jag återupprepar att det är inte direktivet i sig som förklarades strida mot grundlagen, inte heller det faktum att man lagrar teledata, utan det sätt som Tyskland har valt att implementera direktivet. Nu måste tyskarna snarast ändra på lagen.

Man kan ha olika uppfattningar om datalagringsdirektivet, som innebär att telebolag lagrar uppgifter om telefoni och email i sex månader. Lagförande myndigheter kan begära ut dessa data för att undersöka, spåra och lagföra allvarliga brott, dvs brott med minst fem års fängelsestraff. Det är inte själva innehållet i kommunikationen som lagras utan avsändare och mottagare samt tiden för samtalet/emailen.

Jag är övertygad om att man med dessa verktyg kan identifiera brottslingar, kartlägga planerade brott och också bevisa brott. Det handlar ju också om grova brott, såsom våldtäkt, mord, viss organiserad brottslighet mm. Det jag kritiserat har varit omfattningen av direktivet.

Direktivet har antagits av samtliga medlemsländers regeringar och därmed åtar varje land sig att implementera lagen. De flesta har gjort så men inte alla, däribland Sverige. Domen i Tyskland ändrar inte på detta faktum att alla är skyldiga att införa den lag de själva beslutat om.

Jag har för avsikt att göra en översyn av lagen – dess effektivitet, proportionalitet, dataskydd, kostnad mm. Detta planerar jag att genomföra i slutet på året. Om kommissionen skulle föreslå att lagen upphävs eller ändras så måste ett sådant förslag antas av medlemsländena och Europaparlamentet. Och då ska man komma ihåg att de flesta av medlemsländerna är postiva till den och menar att den är ett användbart verktyg i kampen mot organiserad brottslighet. Att omedlbart upphäva eller ändra direktivet från kommissionens sida, som flera föreslagit mig, är inte görligt. Den makten har inte kommissionen.