Strategisnack i Bryssel

I morgon bär det av till Bryssel igen för möte med allmänna rådet. Förutom att översiktligt diskutera agendan till toppmötet i december, kommer jag att leda två sakdebatter. Den ena handlar om EU:s hållbarhetsstrategi och den andra om Lissabonstrategins framtid.

Hållbarhetsstrategin tillkom under det förra svenska ordförandeskapet och under hösten 2009 är det dags att göra en ordentlig översyn. Vi har haft en arbetsgrupp som jobbat med detta, men det är viktigt att också ha en rejäl politisk debatt om framtida prioriteringar och hur vi kan bli bättre på att mäta och följa upp olika hållbarhetsmått.

Lissabonstrategin närmar ju sig sitt slut och framtiden har diskuterats i flera olika rådskonstellationer och konferenser under det svenska ordförandeskapet. Kommissionen har tagit fram ett diskussionspapper, Europa 2020, som uppriktigt sagt är ganska tunnt. Jag hoppas att vi kan få en substantiell diskussion i morgon bland EU-ministrarna så att vi kan få lite input till de slutsatser vi skall ta på decembertoppmötet och som är tänkt som vägledning till det spanska ordförandeskapet som skall knyta ihop säcken och anta en ny strategi i vår.

På torsdag hålls också ett särskilt toppmöte då Fredrik Reinfeldt har bjudit in sina statsministerkollegor till en middag i Bryssel. Då ska de fatta beslut om en pemanent ordförande i rådet, en utrikespolitisk hög representant och en ny generalsekreterare i rådet. Det surrar förstås av rykten om namn, men vad jag fösrtår är man långt ifrån eniga än. Telefonerna går varma i Europa och Fredrik behöver nog veckan på sig för att kunna lägga fram ett förslag.

Femton år sedan den magiska EU-natten

Idag är det precis femton år sedan svenska folket röstade ja till svenskt medlemskap i Europeiska unionen. Vi som trodde på Europatanken och att Sverige skulle ha en plats i unionen lyckades till slut övertyga en majoritet – om än knapp – om att stoppa ja-sedeln i valkuvertet. Jag minns väl glädjeyran på valnatten den 13 november 1994, när ja-segern stod klar.

Folkomröstningen följde på en lång och inte sällan aggressiv kampanj, kantad av enorma överdrifter om hur EU-medlemskapet skulle drabba Sverige. Vi skulle invaderas av hormonbehandlat kött, allemansrätten skulle försvinna, tyskarna skulle köpa varenda röd stuga i hela landet och demokratin skulle förpassas till museum. Blev det så?

Nej, självklart inte. Men sant är att EU-medlemskapet har förändrat mycket av det svenska samhällslivet i positiv riktning. Idag har vi en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik och vi är del av en gemensam marknad med nästan en halv miljard konsumenter. Vi har en tuff gemensam miljölagstiftning och vi har snart en gemensam asyl- och migrationspolitik på plats. EU har blivit en integrerad del av den svenska demokratin.

Vårt land har blivit mindre av en avskild plats i Norden, och mer av en europeisk partner som är med och löser problem tillsammans med andra. Och det här halvåret leder vårt land EU för andra gången.

Idag ingår Sverige i EU:s kärna, men vägen dit har varit lång. EU-motståndet och kluvenheten kring Sveriges plats i Europa dröjde sig kvar under lång tid och präglade hela det socialdemokratiska maktinnehavet. Alliansregeringen bröt den trenden genom att stolt synliggöra EU-medlemskapets fördelar, berätta vad regeringen sysslar med i Bryssel och föra en dialog kring EU-frågorna.

Resultatet? Ja, sedan flera år har EU-medlemskapet stöd av en majoritet av svenskarna och det stödet fortsätter att öka.

Nästa år är det val. Jag vågar knappt tänka på hur Sveriges ställning i EU riskerar att förändras om det skulle bli en rödgrön valseger, där Lars Ohly riskerar att få ansvar för EU-frågorna.

Femton år har gått, men fortfarande står Sverige utanför den allra tydligaste delen av samarbetet, den gemensamma valutan. Det är först när euron finns i varje svensk plånbok som den svenska EU-integrationen är fullbordad. Därför är det dags för en ny folkomröstning om euron så snart det bara är möjligt!

Václav Havel i Europaparlamentet

Mycket har sagts om järnridåns fall och den förändringens vind som blåste genom Europa 1989, men få kan göra det med sådan auktoritet som tjecken Václav Havel. Havel var en av de ledande dissidenterna och medborgarrättskämparna i den sovjetiska maktsfären, och ledde det fria Tjeckoslovakien och senare Tjeckien som president. Ett Tjeckien som på 20 år, liksom stora delar av övriga Central- och Östeuropa, gått från kommunistiskt förtryck till frihet, demokrati och medlemskap i EU.

Jag representerar rådet idag i Europaparlamentet och kommer under sessionen att besvara frågor på flera olika ämnen, men ibland kan det vara bra att bli påmind om vilken förändring Europa verkligen genomgått. En sådan påminnelse fick vi verkligen i eftermiddags, när Václav Havel i ett fullsatt Europaparlament höll ett kraftfullt tal om järnridåns fall och Europas framtid. Havel har länge visat ett starkt engagemang för det europeiska samarbetet och hans tal idag hade en tydligt federalistisk vinkel.

Översynen av EU:s budget försenad igen

När den nuvarande långtidsbudgeten i EU beslutades i december 2005 lade stats- och regeringscheferna till en litet stycke om att den 7-åriga budgeten man enats om behöver ses över under 2008 och 2009. Man konstaterade att översynen särskilt skulle titta på hur den gemensamma jordbrukspolitiken och den brittiska rabatten på EU-avgiften kan reformeras. Tillägget om en översyn var nödvändigt för att kunna enas då många medlemsländer ansåg att reformerna inte gick tillräckligt långt.

Det återstår inte många dagar av dessa två år. Kommissionens ordförande har avvaktat med att lägga fram sitt förslag med hänvisning till en rad olika omständigheter. Kommissionens utkast till översynsrapport har emellertid under den senaste månaden läckt ut till olika media. Det har kommit olika reaktioner på kommissionens förslag. Ett 15-tal europeiska paraplyorganisationer för näringsliv, skattebetalare, forskare och miljöorganisationer är otåliga och vill se en snabb modernisering av EU:s budget med bl.a. en minskad jordbruksbudget medan de som traditionellt fått mycket medel från EU som exempelvis regionföreträdare protesterat mot ett förslag om minskat strukturfondsstöd till rika länder.

Nu har vi fått besked om att denna kommission inte kommer att lägga något förslag till översyn av EU:s budget. Detta innebär att nästa kommission måste sätta sig in i frågorna och ett nytt förslag från kommissionen kan knappast komma före februari nästa år. Eftersom det brådskar att modernisera EU:s budget är det anmärkningsvärt att kommissionen inte respekterar Europeiska rådets beslut om en översyn under 2008-2009.

Aktivt fotarbete inför Köpenhamn

Det är en månad till klimatkonferensen i Köpenhamn, och det märks verkligen i det svenska ordförandeskapet.

Förra veckan företrädde Fredrik Reinfeldt ordförandeskapet på toppmöten med USA och Indien. Att USA måste ta sin del av ansvaret är odiskutabelt, annars har vi ingen uppgörelse. Men det är också viktigt att kampen mot klimatförändringarna inkluderar utvecklingsländerna. Därför är det ett viktigt steg att Indien under toppmötet accepterade att bekräfta 2-gradersmålet, trots att frågan är inrikespolitiskt känslig i landet.

Klimatförhandlingarna gick också vidare i Barcelona, där det sista förhandlingsmötet med parterna till FN:s klimatkonvention inför Köpenhamn ägde rum. Framsteg gjordes i tekniska frågor och diskussionerna ska ha varit goda, men de politiskt känsliga frågorna löstes inte. Ska vi nå en uppgörelse i Köpenhamn måste vi se en starkare förhandlingsvilja. De två kärnfrågor som måste lösas är storleken på utsläppsminskningarna och finansieringsbiten. EU har förbundit sig att minska utsläppen med 30 % om andra länder gör jämförbara åtaganden. Nu måste USA och andra i-länder öka sin ambitionsnivå för utsläppsminskningar, samtidigt som de mer utvecklade utvecklingsländerna måste göra adekvata åtaganden för att vända utvecklingen av utsläpp.

Vad gäller finansieringsfrågan så har EU givit sitt stöd till kommissionens uppskattning att kostnaderna i utvecklingsländerna kan komma att uppgå till 100 miljarder årligen för utsläppsbegränsningar och anpassningar till klimatförändringarna. Frågan var också uppe när G20:s finansministrar träffades för några dagar sedan, men inte heller de gjorde tyvärr de nödvändiga framstegen. USA och andra i-länder måste nu också presentera en trovärdig finansiering.

Ordförandeskapet fortsätter i alla fall sitt arbete, och jag är glad att EU tagit på sig den ledartröja som är så välbehövd. Vår ambition att nå en uppgörelse i Köpenhamn. Det grundläggande men framgångsrika recept EU har att visa på är att samarbete fungerar. Detta måste övriga världen nu också inse.

Kommunerna måste känna ett ägande av EU:s tillväxtstrategi

För att öka tillväxten och skapa fler jobb i EU bör man fundera på hur hela samhället är organiserat. Under ett knappt decennium har EU haft en strategi för detta, kallad Lissabonstrategin. Den har som mål att EU-länderna skall genomföra ett antal struktuerella reformer för att bli världens mest konkurrenskraftiga ekonomi, med stark social sammanhållning och en hållbar utveckling. Det är ambitiösa mål och nu skall strategin ses över, utvärderas och en uppföljare skall antas i mars 2010.

För att förbereda en kommande strategi har det svenska ordförandeskapet bl.a arrangerat två konferenser. För en knapp månad sedan talade vi om jämställdhetens betydelse för tillväxten. Under två dagar i Göteborg talar vi nu om betydelsen av att den lokala och regionala nivån känner ett starkt ägarskap för EU:s tillväxtstrategi. Det är kommunalpolitiker som känner de lokala entreprenörerna och företagarna, som ansvarar för skolor och barnomsorg och som är stora arbetsgivare. Regionala företrädare vet vilka styrkor och svagheter som finns inom regionen. Vi kan besluta om mycket i Bryssel,men om den lokala nivån inte känner ett ägande och delaktighet i de olika mål och processer som ryms inom Lissabonstrategin, kommer besluten inte att genomföras. Därför är det väldigt roligt att samla representanter från lokal, regional och nationell nivå från 26 länder i Göteborg och diskutera detta.

På måndag på allmänna rådet har vi en genomgripande diskussion om Lissabonstrategins framtid tillsammans med kommissionen.

9/11 1989

Samtal om ohållbara tendenser

Sedan jag tillträdde som EU-minister har frågan om förankring av EU-politiken och kontakter med medborgarna varit viktiga frågor för mig. Bara genom att hela tiden tala, diskutera och föra dialog om de olika EU-frågorna kan vi få en acceptans för det europeiska samarbetet. Min erfarenhet är att det är lätt att få igång samtal om konkreta EU-frågor i t.ex en gymnasieklass. Det är många som har synpunkter och kunskap om utvidgningen, Lissabonfördraget, miljöpolitiken, Europaparlamentets pendlande mm. Dessa och många andra frågor talar jag gärna om i besök i just skolor eller i öppna lunchseminarium

Ett annat viktigt sätt att pejla av vad olika grupper tycker är de rundabordssamtal med det civila samhället som jag håller varje termin. Då bjuds företrädare för föreningssverige in att ge sina synpunkter på olika ämnen, t.ex ordförandeskapsprioriteringar, budgetöversynen, Lissabonstrategin mm. I morgon är det dags för ett nytt sådant möte och då handlar det om EU:s hållbarhetsstrategi. Det är en strategi för hållbar utveckling (SDS; Sustainable Development Strategy) som antogs i Göteborg i juni 2001, under det förra svenska ordförandeskapet. Den skall regelbundet följas upp med avseende på utvecklingen inom klimat och energi, transporter, konsumtion och produktion, naturresurser, biologisk mångfald, social integration, demografi, folkhälsa och globala utmaningar. Det är naturligtvis väldigt brett och det finns all anledning att diskutera hur vi skall bättre kunna mäta och utvärdera utvecklingen på alla dessa områden. Kommissionen har i en rapport visat på framsteg men också på flera ohållbara tendenser. Det svenska ordförandeskapet håller som bäst på att förbereda en rapport om strategins framtid som skall antas i december. Innan vi skriver slutsatser är det oerhört värdefullt att veta vad olika delar av det svenska civila samhället tycker om detta. Jag ser därför fram emot en givande diskussion i morgon förmiddag.

Lissabonfördraget i hamn – nu går vi vidare?

Att Lissabonfördraget nu kan träda i kraft tycker jag är fantastiskt roligt och mycket välbehövligt för Europa. Jag vill därför bara kort kommentera några påståenden av dem som inte håller med mig och som helst skulle vilja slippa Lissabonfördraget.

Diskussionen har varit uppe många gånger förut, men Lissabonfördraget gör inte EU till en superstat. Det stärker det direktvalda Europaparlamentets ställning: en viktig reform för ett mer demokratiskt EU. Det ökar öppenheten inom EU: offentlighetsprincipen utökas och ministerrådet öppnas upp. Och det gör det möjligt att på ett effektivt sätt arbeta med en union som nu innehåller 27 medlemsländer och förhoppningsvis kommer att växa ytterligare.

Det innebär inte heller, som Robert Sundberg påstår på Dalademokratens ledarsida, att vi nu givit upp en självständig utrikes- och säkerhetspolitik. Sundberg påstår att Det finns inget utrymme för ett land i unionen att ha en annan linje än den som den höge representanten för. Detta är ett påstående som ofta kommer från vänsterhåll, men det blir inte mer sant för det. En riktigare formulering vore: Det finns inget utrymme för den höge representanten att ha en annan linje än den som länderna i unionen kommer överens om.

Sundberg påstår även att Folkpartiet i över 15 år profilerat sig som det i Sverige som velat ha så mycket överstatlig makt i EU som möjligt. Detta är naturligtvis huvudsakligen demagogiskt: vi ser inget egenvärde i att flytta makt till EU. Däremot är det tydligt för oss att det finns vissa områden där vi gärna ser ett starkare samarbete eftersom vissa frågor helt enkelt inte kan lösas av ett enskilt land. Precis som föroreningar är exempelvis den organiserade brottsligheten ofta gränsöverskridande. Därför förespråkar Folkpartiet ett europeiskt FBI.

Och i denna syn, att EU bör göra mer i vissa viktiga frågor, har Folkpartiet uppenbarligen opinionen med oss. I senaste Eurobarometerundersökningen framgår till exempel att

• 87% av svenskarna vill ha mer beslutsfattande på europeisk nivå i kampen mot den organiserade brottsligheten och mot terrorismen.
• 82% tycker att EU ska ha mer att säga till om i skyddet av miljön.
• 81% vill ha mer samarbete på forskningsområdet.

Det betyder inte att vi vill att EU ska göra allt eller är nöjda med allt EU gör. Jordbrukspolitiken och regionalpolitiken är två tunga områden som vi har tydliga synpunkter på. Jag har länge förespråkat att EU ska ha en tydlig kompetenskatalog, som anger vad EU ska göra (och inte göra).

Detta fick jag tyvärr inte gehör för i processen som mynnade ut i Lissabonfördraget. Men Lissabonfördraget innebär ändå många bra steg i rätt riktning. Därför gläds jag över Lissabonfördraget, men kampen för ett bättre EU slutar inte för det. Vi kanske kan lägga Lissabonfördraget till handlingarna snart och fundera på hur vi går vidare mot ett ännu öppnare och mer demokratiskt EU, som ägnar sig mer åt rätt saker? Alla goda idéer och krafter är välkomna.

Positiv överenskommelse om telekompaketet

Europaparlamentet och ministerrådet nådde natten till idag en överenskommelse om det omdiskuterade telekompaketet. Överenskommelsen innebär att internetanvändare inte kommer att kunna stängas av från sin uppkoppling utan en rättssäker prövning. Bra jobbat av Åsa Torstensson om förhandlade för ordförandeskapets räkning!

Det är glädjande att vi kommit överens. Telekompaketet som helhet stärker konkurrensen och konsumentskyddet i Europa. Detta leder bland annat till bättre priser och fler och bättre tjänster på området.

Det har varit en framgångsrik vecka av det svenska ordförandeskapet. I tisdag godkändes Lissabonfördraget till slut av tjeckiske presidenten Vaclav Klaus. Det innebär att fördraget kan träda i kraft den 1 december. Igår undertecknade Kroatiens och Sloveniens premiärministrar här i Stockholm ett avtal om den gränstvist som länge bromsat upp Kroatiens medlemskapsförhandlingar. Länderna är nu eniga om att lämna frågan till internationell tvistelösning. Kroatien har därmed kommit ett steg närmare EU-medlemskap och kan, om Zagreb håller ångan uppe, slutförhandsla under 2010. Ordförandeskapet har hållt toppmöte med USA.s president Obama och nu är statsministern i Indien i samma ärende. Och i natt nådde vi alltså en överenskommelse om telekompaketet.

En person som arbetade mycket med telekompaketet, klimatfrågan och mycket annat är Ulrika Barklund Larsson som var Sveriges sk. Coreper-1 ambassadör i Bryssel. Hon har varit ett ovärderligt stöd för ordförandeskapet men också inför förberedelserna. I natt avled hon efter en kort tids sjukdom. Ulrika är mycket saknad men ihågkomen för sin enorma arbetsförmåga och ständiga optimism.

På väg till Bryssel igen

Det är en påtaglig lättnad i EU:s huvudstäder efter Klaus’ underskrift igår. Nu kommer fördraget att träda ikraft den 1 december men det återstår en del att ordna innan. Statsministern inleder nu de formella konsultationerna med sina kollegor om de två poster som skall tillsättas. Ett extra toppmöte kommer att inkallas inom kort för att få detta på plats. Så fort det är klart vem som blir den höge representanten kan också Barroso färdigställa arbetet med hur den nya kommissionen skall se ut. Den höge representanten skall ju inte ”bara” vara chef för EU:s utrikestjänst, hon eller han skall också vara vice ordförande i kommissionen. Därför måste den platsen vara klar så att resten av kommissionspusslet kan läggas. Jag hör oroväckande rykten om att mycket få kvinnor är nominerade….

Strax åker jag till Bryssel för att återrapportera till Europaparlamentets utrikesutskott. Formellt är det diskussionerna på Gaerc i Luxumburg i måndags och tisdags som skall avhandlas, men jag kan tänka mig att det också blir mycket frågor om fördraget, topposterna, utrikestjänsten mm.

Lissabonfördraget äntligen i hamn!

Tjeckiens president Vaclav Klaus meddelade på en presskonferens för några minuter sedan att han skrev under Lissabonfördraget klockan 15 idag. Det är mycket goda nyheter! Det här innebär att samtliga 27 länder har ratificerat fördraget.

Det har varit en lång resa, men nu är Lissabonfördraget i hamn och kommer med all säkerhet att träda ikraft den 1 december. Nu börjar vi den nya resan med att med hjälp av fördraget fördjupa demokratin i EU, samtidigt som vi ökar öppenheten och gör det lättare att fatta beslut på en rad viktiga områden.

Klart från domstolen

Precis nu kom meddelande från Brno att den tjeckiska författningsdomstolen har avvisat klagomålet från de 17 senatorerna rörande Lissabonfördraget och den tjeckiska konstitutionen. Därmed finns inga konstitutionella hinder för president Klaus och vi hoppas alla att han gör det snart, mycket snart.

Fortsatta förhandlingar om klimatet

Den uppgörelse vi nådde om klimatet på toppmötet i fredags är glädjande. Den ger EU ett brett mandat inför FN:s klimatkonferens i Köpenhamn i december, och ger oss en stark förhandlingsposition som vi förhoppningsvis kan utnyttja för att sätta tryck på resten av världen.

Det viktigaste framsteget var att vi nådde en uppgörelse om klimatfinansiering. Kommer man inte överens om vem som ska betala kan man tyvärr ha hur många bra idéer som helst. Den överenskommelse vi nådde innebär att EU

- Uttalar sitt stöd för kommissionens bedömning att kostnaderna för skadebegränsning och anpassning till klimatförändringarna i utvecklingsländerna kan komma att uppgå till 100 miljarder euro årligen till år 2020.
- Uppskattar att det nödvändiga internationella stödet för detta kommer att ligga någonstans mellan 22 och 50 miljarder euro årligen till 2020.
- Noterar uppskattningen att ett internationellt stöd för att snabbt komma igång med omställningen behövs de tre första åren, 2010-2012, på 5-7 miljarder euro per år.

Vi har också enats om principer för den interna bördefördelningen i EU vad gäller EU:s bidrag till det internationella stödet, och om flera andra viktiga bitar om bland annat teknologiöverföring. Och inte att glömma: vi har enats om målet att minska utsläppen med 80-95 % till 2050, jämfört med 1990 års nivåer. En arbetsgrupp tittar nu på den mer exakta bördefördelningen inom EU.

Med detta nya mandat fortsätter nu klimatsamtalen i Barcelona, där Andreas Carlgren tillsammans med chefsförhandlarna för EU:s medlemstater är på plats. Och i morgon träffar Fredrik Reinfeldt som del av en EU-delegation president Obama för att prata bland annat klimat, innan han fortsätter till Indien.

Ambitionen att nå en uppgörelse i Köpenhamn kräver onekligen en del fotarbete…

EU:s ledare har enats om förtydliganden för Tjeckien

Vid dagens session har förhandlingarna fortsatt om finansiering av det globala klimatavtalet. Kostnaderna för klimatåtgärder i utvecklingsländer ska fördelas mellan egna investeringar från utvecklingsländerna, intäkter från den internationella utsläppshandeln och bidrag från det internationella samfundet.

Hur mycket finansieringsansvar ska EU ta? Hur ska finansieringsbördan fördelas mellan unionens 27 länder? Dessa två delikata frågor dominerar dagens förhandlingar. Vår ambition är att nå konsensus inför Köpenhamnsförhandlingarna.

Lissabonfördraget tog igår kväll ytterligare ett steg mot att träda i kraft, när de europeiska ledarna kunde enas om att ge Tjeckien ett klargörande som kommer att tillfredställa den tjeckiska regeringen och de invändningar som landets president haft.

Det är inte en ”opt-out” från stadgan om de grundläggande rättigheterna som det ibland beskrivits, utan EU:s ledare enades om att ansluta Tjeckien till protokollet för Storbritannien och Polen som klargör stadgans relation till nationell lagstiftning.

Det är också mycket positivt att Europeiska rådet har ställt sig bakom Östersjöstrategin som formellt antogs på Allmänna rådet i måndags denna vecka.

Se även DN, SvD